Barnets bästa i främsta rummet Artikel 3.1 Barnets bästa i främsta rummet Artikel 3.1 är en av fyra grundläggande principer i konventionen om barnets rättigheter. Principen om barnets bästa nämndes första gången i rättighetssammanhang i FN:s deklaration om barnets rättigheter från 1959. Principen har däremot funnits i olika länders lagstiftning före 1959.

Artikel 3.1 Barnets bästa i främsta rummet Göras synlig i lagstiftning Alla beslut och alla barn Barnet som individ, barn som grupp och gruppen barn Prövning ska göras Principen ska väga tungt Kan inte övertrumfa en annan rättighet Artikel 3.1 slår fast att i alla beslut som rör barn ska barnets bästa komma i främsta rummet. Principen ska synas i lagstiftning ( till exempel Socialtjänstlagen, Utlänningslagen, Patientlagen, Skollagen). Det gäller barnet som individ, barn som grupp och gruppen barn. Det gäller alla barn och alla beslut och det ska göras en prövning av vad som är barnets bästa i varje fråga. När prövningen är gjord ska det beslutas om hur tungt barnets bästa ska väga i beslutet. FN-kommittén menar att barnets bästa ska väga tungt. Rättigheten kan inte var det enda att överväga säger kommittén, det kan finnas intressekonflikter som måste belysas men principen ska aktivt övervägas i alla frågor. Principen om barnets bästa kan inte heller övertrumfa en annan rättighet som finns i konventionen. Exempel på det är rätten till skolgång. Det går inte att säga att det är det bästa för en viss grupp barn att inte få gå i skolan. Rättigheten gäller alla barn. 2

3.1 – Prövning av barnets bästa Gällande lagstiftning Vad säger konventionen Aktuell forskning Rådande praxis Beprövad erfarenhet Sociala nätverket Vad säger barn och unga För att tillämpa artikel 3.1 ska man göra en prövning av barnets bästa i frågor som rör barnet. Det är en process i två steg. I steg 1 ska själva prövningen göras och i steg 2 ska prioriteringen göras av hur tungt barnets bästa ska väga i beslutet. Om det är den politiska nivån som fattar beslutet kan man se hur barn prioriteras i förhållande till andra grupper. Steg 1 Prövningen ska innehålla följande moment: Vilken lagstiftning är tillämplig på den fråga som ska prövas? Vad säger den? Om det inte finns lagstiftning se vilka andra typer av styrdokument som reglerar frågan. Det kan vara allmänna råd, policys och liknande. Vad säger konventionens olika artiklar, grundprinciperna i första hand, men även andra artiklar som rör den specifika frågan. Vilken forskning finns om den aktuella frågan? Om det finns forskning som ger motstridiga resultat, vad talar emot det ena eller det andra. Motivera valet. När det gäller praxis gäller det att titta på hur man gör i den frågan på annat håll, finns det till exempel domar där man kan få vägledning. Med ”den beprövade erfarenheten” menas medarbetares erfarenheter som under en lång tid har använts och därmed blivit prövade, dokumenterade och systematiskt utvärderade. När det gäller det sociala nätverket kan det i vissa fall vara bra att prata med personer som finns nära barnet, till exempel vårdnadshavare, förskolepersonal, far- och morföräldrar. Sist men inte minst ska barnet, barnen höras och få möjlighet att lämna synpunkter på frågan som ska prövas. När allt underlag samlats in ska en sammanvägning av de olika delarna göras och tillsammans ska de förhoppningsvis peka mot eller ge en indikation på vad som är barnets bästa i den här frågan. Steg 2 I nästa steg ska det fattas beslut om hur tungt barnets bästa ska väga i beslutet och om det man kommit fram till (barnets bästa) inte kan sättas i främsta rummet ska det övervägas vilka kompenserande åtgärder som behöver sättas in på lång och på kort sikt. Det ska alltid göras en individuell bedömning, det finns inget generellt barnets bästa. 3

Artikel 3.1 i svensk lagstiftning FB 6:2 a (vårdnad, boende, umgänge) Socialtjänstlag SFS 2001:453 1 kap. 2§ Utlänningslag SFS 2005:716 1 kap. 10§ Skollag SFS 2010:800 1 kap. 10§ 1 Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade SFS 1993:387 §6a Patientlag SFS 2014:821 1 kap. 8§ Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga SFS 1990:52 1§ Principen om barnets bästa har länge funnits transformerad in i svensk lagstiftning. I Föräldrabalken 6:2 a (som rör vårdnad, boende och umgänge) står att ”Barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut som rör vårdnad, boende och umgänge”. Av Socialtjänstlagen 1:2 framgår att ”Vid åtgärder som rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas. Vid beslut eller andra åtgärder som för vård- eller behandlingsinsatser för barn ska vad som är bäst för barnet vara avgörande”. Utlänningslagen 1:10 slår fast att ”I fall som rör ett barn ska särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver”. I Skollagen 1:10, 1 går långt när det gäller transformeringen av barnets rättigheter generellt. När det gäller just artikel 3.1 i 1:10 framgår att ”I all utbildning och annan verksamhet enligt denna lag som rör barn ska barnets bästa vara utgångspunkten”. När det gäller LSS 6 a § står kort och gott att ”När åtgärder rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas. I Patientlagen 1:8 skrivs också kort och gott att ”När hälso- och sjukvård ges till barn ska barnets bästa särskilt beaktas”. I LVU 1§ inledande bestämmelser står att ”vid beslut enligt denna lag skall vad som är bäst för den unge vara avgörande”.

Generell kommentar 14 Barnets rätt att få sitt bästa satt i främsta rummet En rättighet En princip Ett tillvägagångssätt I den generella kommentaren nummer 14 ”Barnets rätt att få sitt bästa satt i främsta rummet” får vi tolkningshjälp av FN-kommittén för barnets rättigheter. Kommittén slår fast att principen är en: Materiell rättighet – en garanti för att rättigheten alltid ska tillämpas när ett beslut ska fattas som rör ett barn, en specifik grupp barn eller barn som grupp i generell bemärkelse. En grundläggande rättslig tolkningsprincip – om det finns fler än en tolkning ska den tolkning väljas som bäst tillgodoser barnets bästa äga företräde. Och ett tillvägagångssätt – det måste finnas en process där olika konsekvenser för barn framgår, hur beslutsmotiveringen har tagit hänsyn till barnets bästa och hur olika intressen vägts mot varandra. I tillämpningen av artikel 3.1 blir det synliggjort att barn är rättighetsbärare, precis som vuxna.