Helge Malmgren SPK 2017, Göteborg Finns själen? Helge Malmgren SPK 2017, Göteborg

Ja, naturligtvis.

Tack för er uppmärksamhet!

Finns verkligen själen? Helge Malmgren SPK 2017, Göteborg

Som filosofer brukar säga: Det beror på vad man menar! Klassiska själsbegrepp är som vi sett ofta laddade med föreställningar om oberoende av kroppen och om odödlighet. Engelskans ”soul”. Ett modernare själsbegrepp (jfr Gadelius om ”själslivet”): inbegreppet av de psykiska processerna och funktionerna. Engelskans ”mind”. Ursvensk översättning: ”psyke”. Vanligast i TV: ”hjärnan” (!!!) Naturligtvis finns själen = psyket. Tack för uppmärksamheten! Men är det intressant att själen, i denna mening, finns? Har det någon relevans för psykiatrin? I så fall, vilken? Det är för det första relevant eftersom de själsliga processerna erbjuder en särskild kunskapsväg, som är underskattad i dagens psykiatri För det andra leder svaret vidare till den centrala frågan, ”Har själsliga processer någon kausal kraft? Finns det psykiska orsaker?”

Här en matematiker, kirurg, hjärnforskare och präst som tänkte igenom dessa saker noga… Rene Descartes, 1596-1650, ”den förste neurofysiologen” Två sorters substans finns, utsträckt resp. tänkande: ontologisk dualism Själens relativa kausala oberoende av kroppen: kausal dualism Själen som primär källa till kunskap: kunskapsteoretisk dualism Blanda inte ihop de tre!

Damasios misstag Descartes: ”Jag tänker, alltså finns jag till.” Uttrycker själens (medvetandets) kunskapsteoretiska särställning. Damasio: ”Tolkat bokstavligt uttrycker konstaterandet raka motsatsen till vad jag tror är sanningen beträffande medvetandets ursprung och relationen mellan medvetande och kropp.” Ty: ”Vi existerar, och sedan tänker vi. Och vi tänker som vi gör just därför att vi finns till, eftersom tänkandet har sin grund i de strukturer och processer som gör att vi finns till.” En filosof, som gärna vill hålla isär saker och ting: Men detta uttrycker ju kroppens kausala särställning!

Nåja, Descartes hade nog fel i den kausala frågan Descartes: Medvetandet kan orsaka materiella händelser, som ej kan förklaras av de fysiska naturlagarna. En (stark) interaktionism. Numera tror de flesta att alla psykiska fenomen är helt beroende av ett hjärn-fysiologiskt underlag Descartes gjorde tyvärr ett misstag till…

Vad leder då denna moderna syn till? Spitzer et al 1992: man kan inte göra någon distinktion mellan ”organiska” och ”icke-organiska” psykiska störningar, ty: “…’organic’ suggests a dichotomy between mental disorders which have a biological substrate in the brain and those which have not, a dichotomy which is not in accord with the generally accepted hypothesis that all mental disorders have a biological basis. (Spitzer R, First M, Williams J, Kendler K, Pincus H A, Tucker G; Now is the time to retire the term “Organic Mental Disorders”. American Journal of Psychiatry 1992: 149: 240-244.) Därför heter de organiska syndromen sedan 1994 istället något med ”cognitive” i, t.ex. ”neurocognitive disorders” (DSM5). Men Spitzer et al har helt och hållet fel. Man kan fortfarande göra en meningsfull distinktion mellan psykogena och somatogena störningar.

Begreppet ’psykisk orsak’ i en biologisk referensram Detta begrepp kan förklaras på olika sätt. Exempelvis som att psykiskt och fysiskt är två sidor av samma sak. Om själsprocessen S och hjärnprocessen H är två sidor av samma sak, så kan man lika gärna använda den ena som den andra sidan i sina kausala förklaringar. Två parallella förklaringar är då lika giltiga. ”Hans ängslan gjorde att hjärtat slog fortare” är en lika bra förklaring som ”Aktiveringen X av amygdala gjorde att hans hjärta slog fortare”. Och i väldigt många situationer måste vi förlita oss på den förra varianten. Amygdala-X är en mycket oprecis spekulation; ängslan är ett väl karakteriserat fenomen åtkomligt för patientens introspektion och vår empati. Den somatiska förklaringen finns men är inte tillgänglig. Förväxla inte det sagda med att psykiska och somatiska orsaker kan samspela. Det gör de också, och det kan analyseras på liknande sätt. Vissa hjärnprocesser har ingen psykisk sida, och då finns ingen psykologisk förklaring som motsvarar den hjärnfysiologiska Somatogena (organiska) symtom och syndrom är, enkelt uttryckt, just de där ingen parallell psykologisk förklaring är möjlig.

Hjärnforskningen borde, liksom psykiatrin, tänka mer på kunskapsfrågan “I natt drömde jag att vi vandrade i fjällen” “I natt aktiverades min cerebrala cortex med mönstren X, Y och Z” För att kunna veta att X, Y, Z är det biologiska underlaget för drömmar om fjällen, så måste vi ha frågat ett antal personer om vad de drömde, och inte bara undersökt deras hjärna Den psykiatriska kunskapen, inklusive framtida kunskap om psykosernas underlag i form av hjärnprocesser, är på samma sätt helt och hållet beroende av psykologiska metoder

Sammanfattning Vår introspektiva kunskap om oss själva handlar om en unik sida (aspekt) av verkligheten, som inte beskrivs av naturvetenskapen och inte är åtkomlig med dess metoder. Denna sida av verkligheten är också föremål för “utomståendes” kunskap (vilket inte är något mystiskt – jämför spegelneuron). Psykiatrins viktigaste fundament är och förblir sådan kunskap. För att undvika en förväxling med Descartes’ substansdualism kan vi tala om en aspektdualism. Som just visats är det lätt att förena en sådan aspektdualism med tanken att alla själsliga processer har sin bas i hjärnan. Den kan också förenas med idén om psykiska orsaker, och därmed med en distinktion mellan organisk och annan psykiatri. Själen finns, och är viktigare än vad många tycks tro. Tack för er uppmärksamhet!