Motivation och bemötande vid missbruk och beroende

Vanliga synsätt om motivation  Vissa är mogna för förändring eller behandling – andra är inte.  Man måste vara motiverad för att det skall vara någon idé med behandling.  Svag motivation är en brist hos individen med problemen.  Brist på motivation beror främst på förnekande.  Förnekande hanteras med tuff konfrontation – att 'bryta ner' personens försvar.  Negativa händelser får folk att vakna upp – de når botten. Alla dessa synsätt kan frågesättes!

Vårt synsätt påverkar oss – och resulterar ofta i oprofessionella bemötandent 1.Personer som verkar ”omotiverad” eller ”behandlingsresistenta” kan bemötas på ett uppgivna sätt, t. ex. * att man inte ta personen på allvar, eller * att man ta över ansvaret, se personer som oförmögna och därmed omyndiga omsorgsfall. 2.Personer som verkar motiverad prioriteras och de andra får upptäcka själva ”den hårda vägen”. Här ta vi inte professionellt ansvar för alla klienterna/patienterna. 3.Personer som förnekar eller ”ser inte sanningen” skall mötas av en behandlaren som är tuff/hård – ”tuff kärlek”. Här ta man en aktiv roll, men som auktoritär och i värsta fall på ett brutalt förnedrande sätt.

Förändrad attityd ang. motivation Innan: motivation var en personlig egenskap Nu: motivation är någonting man gör inte någonting man har Motivation är resultatet av en interaktion mellan personen själv och dessa runt henne/honom

Motivation handlar om: -att se problemet -att bestämma sig för att göra något åt det -att komma på ett sätt att förändra det -att påbörja förändring -att hålla sig till förändringsstrategin

Motivation  Motivation förändras och kan påverkas i samspel med andra.  Kärnan i all psykosocial behandling av missbruk eller beroende – och t.o.m. i en del farmakologisk behandling – är att påverka individens motivationen till förändring.  Man inte kan kräva att personer skall vara motiverade redan innan, som förutsättning för att få behandling.  Motivationsarbete bör sker före, under och långt efter behandling – för att upprätthålla förändring.

Grunden för förändring är: Individen måste se en vinst med förändring samt de måste tro att de kan

Tre centrala delar i motivation 1.Mål – idé om ett önskvärt alternativ till dagens tillvaro. 2. Drivkraft – kraft och uthållighet att vandra den vägen. 3. Tillit – tilltro till sin egen möjlighet att nå målet, och till hjälpen som erbjuds.

1. Målsättning beteendeförändring För att kunna bestämma sig för ett mål måste man: - inser att det finns ett problem och - kunna föreställa sig en alternativ tillvaro. Det finns flera kognitiva processer som kan orsaka hinder, t.ex. a.Bristande kunskaper om hur olika saker hänger ihop samt tillståndnet missbruk och beroende. b.Förnekande som psykologiskt försvar. c.Cerebrala störningar och skador som hindrar kognitiv förmåga att föreställa sig alternativ.

Brister i kunskap och förståelse skall ej underskattas t.ex. …att toleranshöjning inte är problematisk, …att minnesluckorna är en del av drickandet (det är kognitiva störningar som hänger ihop med hög konsumtion, snabb eller långvarig drickandet) …att kontrollförlusterna är detsamma som bristande självdisciplin, eller …att magproblemen, sömnproblemen och känslan av allmän vanmakt inte har kopplingar till missbruk och beroende. …att problembruket beror på skilsmässan men ser ej att skilsmässan föregicks av problembruk …att ser olika konkreta problem – men ser ej beroendet …att man oroar sig över bristande kontroll över ena drogen – men tro att man behärskar den andra Bristande kunskap och förståelse gör det svårare att se problemet

Förnekande som psykologiskt försvar Förnekande är: ett skydd för självkänslan mot outhärdliga känslor av skam, skuld och ångest. Förnekande och motstånd oftast väcks i interaktionen. Hårdkonfrontation - att försöka överbevisa och avslöja – försvagar självkänslan och gör det svårare att se verkligheten. Det leder ofta till: ännu starkare försvar – för att skydda självkänslan och ofta till mer problembruk – som dämpar känslorna av skam, skuld och ångest. Argumentering föder trots och befäster ovilja till förändring. Man lär sig det man hör sig själv säga.

Flera kognitiva processer påverkas -Svårare för abstrakt tänkande -Minnesstörningar -Begränsad tidshorisont -Försämrad inlärning -Försämrad igenkänningsförmåga -Stöd värderingsförmåga – svårt skilja viktigt från oviktigt -Minskad planeringförmåga -Rigiditet i såväl beteenden som tankar Metakognitionen - att kunna granska sig själv kritiskt– drabbas mest. Autopiloten får bestämma mer och mer! Svårare att föreställa sig alternativ – svårare att formulera mål för förändring! Långvarigt problembruk påverkar hjärnan och medför kognitiva störningar och skador

2. Energi och drivkraft Dålig ork att vandra vägen till förändring… …tolkas ofta som bristande vilja – ”Får skylla sig själv”! Det kan finnas olika bidragande faktorer: a.Nedsatt kraft pga av dålig kondition eller odefinierade somatiska sjukdomar. b.Depression eller annan psykisk sjukdom som tar bort kraften – mycket vanligt vid långvarigt beroende. c.Vissa tidigt grundade personlighetsdrag med inslag av asteni. Ingen av dessa faktorer är något man själv valt Ju tyngre beroendeproblem – desto vanligare med samsjuklighet Att vilja är en sak – att orka fortsätta vilja är en annan sak

3. Tillit - tro på egen förmåga att förändras Brist på självtillit och bristande tillit till hjälp som erbjuds kan ha olika rötter: a.Försummelse och övergrepp i barndom – mycket vanligt med tungt beroendeproblematik – och ofta dåligt uppmärksammat i behandling. b.Svagt eller uttröttat nätverk eller brist på positiva exempel. c. Lång erfarenhet av en vårdapparat utan ambitioner. d. Upprepade sociala misslyckande skapar inlärd hjälplöshet s.k. hopplöshetsdepression eller uppgivenhet (Att ”nå botten” ger inte motivation – det demotiverar!) e. Paranoida drag stärks ibland i missbruk, delvis p.g.a. drog- effekter, delvis av hårt liv med många svek.

Vi som yrkesmänniskor ska varken överge eller anklaga ”den omotiverade” utan utforskar ”den bristande motivationen” och tar ansvar för att utveckla den i dialog! För att göra det möjligt måste ömsesidig tillit byggas – terapeutisk allians!

Förhållningssätt som krävs i allt arbete med missbruk/beroende samt spegelbild - MI´s fundament - Samarbete: Respekt f ö r individens perspektiv och erfarenhet - Uppv ä cka/Uppt ä cka: Resurser och motivation antas finnas hos individen, ev. latent - Autonomi: Bekr ä fta individens kapacitet att styra sitt liv och underl ä tta informerat val – individens eget ansvar - Spegelbild - Konfrontation: Bryta ned f ö rnekande, tvinga individen att se verkligheten - Undervisa: individen antas sakna kunskaper, insikter el f ö rm å gor - Auktoritet:Tala om f ö r individen vad han/hon ska/m å ste g ö ra Se det friska – i medvetande om det sjuka!

Konkret bemötande och fortsatt professionell kontakt:  Saklig feedback på screening  Erbjud gemensamt utforskande av problemet/problemen (diagnostik i dialog)  Erbjud information/kunskap om problemet/problemen – men pracka inte på. (Förklaring att beroende är ett sjukdomstillstånd ger möjlighet att acceptera problem utan att (ytterligare) sänka självkänslan).  Förstärk hopp om förändring.

Konkret bemötande och fortsatt professionell kontakt:  Presentera rollmodeller – personer som kunnat övervinna liknande problem.  Erbjud strukturerad och fokuserad behandling.  Tag relaterade problem på allvar – behandla psykiatriska och kroppsliga sjukdomar, erbjud bostad m m vid behov.  Involvera nätverk – erbjud dem kunskap, hopp och nya färdigheter för att själva orka.  Erbjud individen långsiktig rehabiliteringskontakt.

För att sammanfatta De som inte verkar ”vilja ta itu med sina liv” kan ha olika hinder. Vissa saknar främst insikt, medan andra saknar ork eller hopp. Vi behöver guida, stärka och peppa dem. Man säger ibland: ”Det finns inga hopplösa fall” Det är inte sant Det finns många människor som är ”hopplösa” i den meningen att de saknar hopp. MEN – och detta är det hoppfulla - de kan få hoppet åter. Och då är de inte längre hopplösa! Till dess behöver de människor som är ställföreträdande hopp!