Hur förstå barnfattigdomen i det svenska överflödssamhället? Skyddsvärnets seminarium om barnfattigdom 13 december 2011 Folkets hus, Stockholm Tapio Salonen Professor i socialt arbete tapio.salonen@mah.se

Den svenska välfärdsutvecklingen i efterkrigstid Fattigsamhället – motbilden vid 1900-talets mitt Reformoptimism och expansion Föreställning om välfärdsutvecklingens inneboende kraft och dynamik att eliminera fattigdom och utsatthet Fördelningspolitikens paradoxer mellan generella och selektiva inslag – omfördelningsparadox / välfärdsparadox Välfärdsstatens oåterkallelighet? Fattigdomsfrågans återkomst från 1990-talet

Olika fattigdomsdefinitioner Inkomstfattiga – hushåll med låga inkomster (t.ex. högst 50 eller 60 % av landets medianinkomst). T.ex. EU:s definitioner Ekonomiskt fattiga – hushåll med inkomster som understiger en viss miniminivå för nödvändiga utgifter och konsumtion. T.ex.”Låg inkomststandard” Materiellt fattiga – hushåll som saknar tillgång till nödvändiga materiella tillgångar. T.ex. LNU & ULF Försörjningsstöd – hushåll som beviljas behovsprövat bidrag.

Andel relativt och absolut fattiga barn i Sverige 2001 -2010.

Slutsats om den svenska fattigdomens utveckling Motsägelsefull: Ökad relativ fattigdom & Oförändrad absolut fattigdom

Fattigdom i vidare förståelse som ekonomisk och social utsatthet, sårbarhet och risk. 1/ Relativt 2/ Multidimensionellt 3/ Relationell 4/ Dynamiskt 5/ Subjektivt

Gränsvärden för inkomstgränser för olika barnhushåll 2009.

Gränsvärden för olika typhushåll 1991 -2009 Gränsvärden för olika typhushåll 1991 -2009. Median = disponibel inkomst En vuxen + ett barn Två vuxna + två barn

Försörjningsstöd 1985 – 2010. Antal mottagare, hushåll och långvariga mottagare.

Antal bidragsmånader med försörjningsstöd i medeltal 1990 – 2010. Källa Socialstyrelsens årsstatistik

Barnfattigdom i Sverige 2008 220 000 barn i fattigdom 11,5 % av barn i Sverige Sverige är rikare än någonsin – BNP per capita har stadigt ökat under 2000-talet. Trots det ser vi fortsatt ökade klyftor mellan de fattigaste och de rikaste barnen. Den rikaste tiondelen av Sveriges barnfamiljer har det idag så gott ställt att varje familj skulle kunna försörja drygt tre lika stora familjer. Och under 2008 började nivåerna av barnfattigdom1 att öka igen, vilket troligtvis är en effekt av den kraftiga konjunkturnedgång som inleddes hösten 2008. Under 2008 levde 220 000 barn i fattigdom – det vill säga 11,5 procent av alla barn i Sverige. En fördjupad fattigdom med ökade klyftor mellan olika grupper av barn, leder till att barn hamnar i utanförskap och tvingas växa upp i samhällets marginaler. Detta innebär sämre förutsättningar på fler områden och en risk för deras utveckling. Barn som växer upp i fattigdom diskrimineras och får sämre utbildning, sämre hälsa, sämre möjlighet till fritidsaktiviteter, till exempel i form av lek och en meningsfull fritid samt lever under betydligt mer otrygga förhållanden än andra barn. Rädda Barnens analys är att Sverige inte tar Barnkonventionen på allvar. Vi menar att det är ett brott mot artikel 4 att inte agera för att motverka barnfattigdomen i Sverige. Artikel 4 går ut på att alla länder, till det yttersta av sina resurser, ska vidta åtgärder för att genomföra barnkonventionen. Det ska tolkas som att högre krav kan ställas på rika länder när man ska genomföra de rättigheter som är beroende av ekonomiska resurser. Sverige har utan tvekan de resurser som behövs för att se till att inga barn diskrimineras och marginaliseras på grund av sina föräldrars ekonomiska ställning. Men istället medverkar den ekonomiska politiken till att utestänga barn från självklara rättigheter. Rädda Barnen har uppmärksammat de höga nivåerna av barnfattigdom i Sverige sedan 2002. I snart ett decennium har olika regeringar haft chansen att åtgärda problemet. Få konkreta lösningar har presenterats. Vi menar att det krävs ett nationellt grepp om frågan, och en handlingsplan från regeringen med tydliga kriterier för vilka villkor som ska gälla i alla kommuner – för att förverkliga alla barns rättigheter.

Rädda Barnens årliga index sedan 2002: ”Barn som lever i ekonomiskt fattiga familjer eller i familjer som uppbär försörjningsstöd ” Två delmått: Låg inkomststandard Inkomststandard = Disponibel inkomst per konsumtionsenhet Norm för baskonsumtion + boendenorm Familjer med försörjningsstöd Rädda Barnen har valt att utgå från två separata mått i sitt fattigdomsindex: • Låg inkomststandard • Försörjningsstöd (socialbidrag) Med denna definition räknas barn i familjer som antingen har låg inkomststandard eller lever med försörjningsstöd som fattiga. Det innebär att överlappningen – barn i familjer som har både låg inkomststandard och försörjningsstöd räknas bort (annars skulle dessa familjer räknas in två gånger). Låg inkomststandard Låg inkomststandard är ett mått som har utvecklats av SCB och använts i statistikmyndighetens barn och familjestatistik. Därifrån har även Rädda Barnen hämtat uppgifterna om inkomststandard i till barnfattigdomsindex. Inkomststandarden beräknas genom att dividera familjens disponibla inkomst med en norm för levnadsomkostnader, som är justerad efter familjens sammansättning. Normen består av baskonsumtion av t ex mat och kläder, boendeutgifter samt eventuella fackföreningsavgifter och barnomsorgskostnader. Vid inkomststandard 1,0 har familjen precis tillräckliga inkomster för att klara de mest nödvändiga utgifterna. Värden under 1,0 räknas som låg inkomststandard, medan värden på 2,0 eller högre räknas som hög inkomststandard. Försörjningsstöd Det andra delmåttet i Rädda Barnens fattigdomsindex är att familjen är berättigad till försörjningsstöd. Sedan år 1998 fastställer riksdagen en riksnorm som kommunerna inte får understiga. Kommunernas socialkontor eller motsvarande gör en individuell prövning av rätten till försörjningsstöd. Enbart hushåll som inte kan försörja sig på något annat sätt kan få stöd. Det innebär till exempel att man inte får ha andra tillgångar, exempelvis besparingar, och först har ansökt om andra bidrag som bostadsbidrag och föräldrapenning. Även uppgifterna om försörjningsstöd i Rädda Barnens fattigdomsindex kommer från SCB (Inkomst- och förmögenhetsregistret).

Andel barn i hushåll med låg inkomststandard resp Andel barn i hushåll med låg inkomststandard resp. försörjningsstöd 1991 – 2008.

Försörjningsstöd för barnhushåll 2008 och 2010.   2008 2010 Differens N % Antal barnhushåll Utbetalt belopp, mkr Samboende med barn Ensamst. med barn Svenskfödda föräldrar Utrikesfödda föräldrar* varav flykting Hushåll med 1 barn 2 barn 3 barn 4+ barn Totalt antal barn Andel av samtliga barn, % 64 281 3 659 25 791 38 180 23 662 40 619 12 566 29 616 18 867 9 224 6 574 125 813 6,6 74 059 4 456 28 279 46 645 27 414 12 335 35 006 21 554 10 262 7 237 143 033 7,5 + 9 778 + 15,2 + 797 + 21,8 + 2 488 + 9,6 + 7 273 + 19,0 + 3 752 + 15,9 + 6 026 + 14,8 -231 -1,8 + 5 390 + 18,2 + 2 687 + 14,2 + 1 038 + 11,3 + 663 + 10,1 + 17 220 + 13,7 + 0,9 * Minst en av föräldrarna utrikesfödd Källa: Socialstyrelsens årsstatistik

Barnfattigdom i Sverige 1991-2008. Barn 0-17 år i hushåll med låg inkomststandard och/eller försörjningsstöd. År 2007 hade andelen barn som lever i ekonomisk utsatthet minskat till 10,9 procent av alla barn i Sverige, den lägsta siffra som uppmätts sedan mätningarnas startår 1991. Barnfattigdomen hade då minskat stadigt sedan krisåret 1997, förutom en mindre ökning på 0,2 procentenheter år 2004. År 2008 ökade barnfattigdomen med 0,6 procentenheter till sammanlagt 11,5 procent (cirka 220 000 barn), vilket motsvarar 10 000 barn. Detta avspeglar inledningen av konjunkturnedgången hösten 2008. På grund av eftersläpningar i statistiken är det ännu inte möjligt att mäta fortsatta förändringar under 2009 och 2010.

Andel hushåll i relativ fattigdom efter hushållstyp 1998 – 2009. Källa: Försäkringskassan 2010

Barnfattigdom efter föräldrars bakgrund 1991, 1997, 2002 och 2008. Högst 5 år i Sverige: 2002: 32’ av 252’ (13 %) 2008: 48’ av 220’ (22 %) Kvot utr/sv: 2,6 2,7 4,2 5,5 Andel utr.född, i %: 39 44 54 65

Stora skillnader beroende på familjeförhållanden och bakgrund. Kombinationen utländsk bakgrund och ensamstående förälder Att ha invandrarbakgrund och en ensamstående förälder är faktorer som var och en för sig ökar risken för att leva under ekonomiskt knappa förhållanden. Tillsammans förstärker de båda faktorerna varandra och ett markant mönster av ojämlika ekonomiska villkor framträder. Nästan hälften – 49 procent – av alla barn med utländsk bakgrund och en ensamstående förälder lever i ekonomisk fattigdom. Detta kan jämföras med 2,3 procent av barnen med svensk bakgrund och sammanboende föräldrar. Det finns tydliga skillnader även inom gruppen barn till sammanboende föräldrar med utländsk bakgrund. I familjer där båda föräldrarna har utländsk bakgrund är barnfattigdomen 37 procent, och i familjer där endast en av föräldrarna har utländsk bakgrund lever 23 procent i ekonomisk fattigdom.

Barnfattigdomen är hög i storstäderna. Kommunala skillnader, men även de stora skillnaderna mellan stadsdelarna är bra att ta här. Stora skillnader över landet Antalet barn har ökat i Sverige de senaste årtiondena. Hela ökningen har skett i Stockholm, Göteborg och Malmö. I övriga delar av landet har antalet barn minskat. Storstäderna, i synnerhet Malmö, har stadigt hört till de kommuner där barnfattigdomen är störst. Nästan vart tredje barn i Malmö lever under knappa ekonomiska omständigheter, vilket kan jämföras med omkring vart sjätte barn i Stockholm och Göteborg. Ännu större skillnader i ekonomiska uppväxtvillkor är det mellan storstädernas stadsdelar. Storstäderna rymmer både landets allra fattigaste och de mest välmående stadsdelarna. Rosengård i Malmö, Bergsjön i Göteborg och Rinkeby i Stockholm har under lång tid hört till de tre fattigaste stadsdelarna i Sverige. Där lever mer än hälften av alla barn i ekonomisk fattigdom. Samtidigt finns stadsdelar i storstäderna som bara har några få procents barnfattigdom. Detta avspeglar segregationen i boendet i storstäderna. I Sveriges storstäder finns både landets allra fattigaste och de mest ekonomiskt välmående områdena. De ekonomiska skillnaderna inom städerna är betydligt större än skillnaderna mellan Sveriges kommuner. Barnfattigdomen i Rosengård i Malmö var 61,4 procent år 2008, mer än fem gånger så hög som i riket i stort och en ökning från nivån 50 procent år 1991. Torslanda i Göteborg är den andra extremen, med en successivt minskande barnfattigdom som år 2008 var nere på 2,0 procent. Detta visar att utvecklingen i landets storstäder varit fördelningspolitiskt ogynnsam de senaste årtiondena. Andelen ensamstående föräldrar är högre i storstäderna än i övriga landet. Under lång tid har även andelen barn med utländsk bakgrund ökat i storstäderna. Omkring fyra av tio barn i storstäderna har i dag utländsk bakgrund. Den största ökningen har skett i Malmö, där mer än hälften av alla barn har utländsk bakgrund.

Stora skillnader mellan storstädernas stadsdelar. År 2008.

BNP-utvecklingen i Sverige per capita 1950-2009. Fast pris, referensår 2000. 2007 117,6 2000 100.0 2009 109,9 1975 65,5 2008-2009 -7,7 1991-1994 - 5,2 1981 - 0,3 1977 -2,0 2010: 116,1 1950 31,4

Disponibel inkomst per konsumtionsenhet inklusive kapitalinkomst 1991 och 2009. Förändring i procent efter deciler. I 2009 års priser. Källa: SCB 2010, Hushållens ekonomi 2010

Inkomstspridning i Sverige 1975 – 2009 Inkomstspridning i Sverige 1975 – 2009. Ginikoefficient för disponibel inkomst per.k.e. inkl. kapitalvinst Källa: SCB 2011

Välfärdspolitikens betydelse för barns ekonomiska utsatthet Slutsats: Välfärdspolitiken gör skillnad Barnfattigdomen skulle varit tre gånger högre utan detta ”filter”, d.v.s. inte ca 8 - 15 % utan 25 – 35 % Men, hur har offentliga transfereringars fattigdomsbekämpande effekten utvecklats under senare år?

Tilltagande uppdelning Nivå 1: Mellan som arbetar och de som inte arbetar Nivå 2: Mellan försäkrade och oförsäkrade bland dem som inte arbetar

Andel inkomstfattiga personer 20-64 år efter sysselsättning 1995 – 2008.

Antal helårsekvivalenter i åldrarna 20-64 år som försörjs på sociala ersättningar*. Andel, i %: 1990: 14,8 1994: 22,7 2010: 15,6 *=sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning, ersättning vid arbetslöshet och ekonomiskt bistånd

Välfärd, inte för alla Den ekonomiska familjepolitikens betydelse för barnfattigdomen i Sverige Tapio Salonen Professor i socialt arbete Malmö högskola

Den ekonomiska familjepolitiken Ca 70 miljarder kronor 2009. Administreras av Försäkringskassan Tre huvudkategorier: 1. Försäkringar ; föräldrapenning, tillfällig föräldrapenning, havandeskapspenning, pensionsrätt för barnår, barnpension och efterlevandestöd till barn. 2. Generella bidrag ; barnbidrag (inklusive flerbarnstillägg) och adoptionsbidrag. 3. Behovsprövade bidrag ; bostadsbidrag, vårdbidrag och underhållsstöd.

Metod och genomförande Baseras på SCB:s årliga urvalsundersökning HEK (Hushållens ekonomi) Utgår från disponibel inkomst per konsumtionsenhet Inkomstfattigdom = Disponibel inkomst under 60 procent av medianinkomsten resp. år Samma källor och beräkningssätt som i Socialförsäkringsrapport 2010:10

Den ekonomiska politikens andel av disponibel inkomst i olika hushållstyper 1998 – 2009.

Betydelse av familjepolitiska insatser 1998 – 2009.

Fattigdomsdämpande effekt av den ekonomiska familjepolitiken 1998-2009.

Betydelse av olika förmåner för den relativa fattigdomen 1998 – 2009.

Andel barnhushåll i relativ fattigdom med och utan ekonomisk familjepolitik 2000 och 2009.

Den ekonomiska familjepolitikens fördelning bland barnhushåll efter kvintiler 1998 och 2008.

Ekonomisk familjepolitisk fördelning efter deciler 2009.

Familjepolitiska stöd bland barnhushåll 2009 efter deciler. I milj kr.

Barn 0-17 år i familjer med relativ fattigdom med respektive utan bostadsbidrag och försörjningsstöd år 2000 och 2008.

Barns rättigheter och föräldrars etablering – växande dilemma Två samtida policyinriktningar i Sverige och internationellt: 1. Betoning på barns rättigheter här och nu från ”becoming” till ”being” 2. Aktiveringspolitik med skärpta krav och skyldigheter

INSATSER MOT BARNFATTIGDOM Proaktiva Reaktiva Selektiva Generella

Vad skulle det kosta att eliminera barnfattigdomen i Sverige?

Slutsatser Välfärdssystemens reversibilitet Tilltagande polarisering mellan inkluderade och exkluderade, fattiggörande Uppkomst och förstärkning av duala välfärdslösningar mellan etablerade och oetablerade grupper Utmaningar för sammanhållningen