Finlandssvenska och sverigefinska Olika betingelser för språkvård

Historia och ursprung, kontinuitet och variation

Finlandssvenska Svenska i Finland sedan 1200-talet. Relativt enhetligt ursprung (Mellansverige). Tidigare dominerande språk i kultur och administration. Kontinuitet bl.a. i skolväsen. Rikligt med gemensamma gamla språkdrag (finlandismer; bland dem många arkaismer). Delvis mycket ålderdomliga dialekter, stor dialektal variation (delvis rentav sinsemellan oförståeliga)

Sverigefinska Finska i Sverige sedan medeltiden. Finsk församling i Stockholm sedan 1500-talet. Men: bristande kontinuitet. Dagens sverigefinnar i huvudsak (ättlingar till) inflyttade på 1950- och 1960-talen med olika geografisk bakgrund, av vilka relativt få högutbildade. Därför inte heller språklig kontinuitet och enhetlighet, inga ”sverigefinska” dialekter (bortsett från Tornedalen). Utmaning: att skapa kontinuitet.

Demografi Finlandssvenska: Knappa 290 000; exakt statistik för varje kommun. Närmare hälften bor i kommuner med svensk majoritet. Långsträckt men rätt sammanhängande område (”Svenskfinland”).

Sverigefinska: (Här avses sådana som har finska som första och starkaste språk) Totalantal svåruppskattat (100 000? 400 000?). Inga orter med finsk majoritet utanför Tornedalen. Stor spridning.

Status och domäner Svenskan i Finland: Nationalspråk med stark ställning i lagstiftningen. I praktiken dock i många avseenden jämförbart med minoritetsspråk. En stor del av finnarna kan åtminstone lite svenska. I princip alla domäner, inklusive lagstiftning och administration, utbildning och forskning, massmedier, kulturliv, näringsliv. Svag domän: sport. Komplett och samhällsbärande.

Finskan i Sverige: Officiellt erkänt minoritetsspråk, men i praktiken rätt svag ställning inom det allmänna. En försumbar andel av svenskarna kan finska. Familj och vänner; föreningar (delvis); skola (delvis); massmedier; litteratur, teater m.m. (delvis). Komplett (mer eller mindre), men inte samhällsbärande.

Infrastruktur Svenskan i Finland: Rikt föreningsliv med omfattande nätverk; heltäckande skolväsen och gemensamma högskolor; eget stift; militär utbildning; massmedier (rikstidning, regional- och lokalpress, tidskrifter, radio och TV); förlag, professionella teatrar; politiska organisationer, Folktinget; rika fonder; statlig språkvård + språkvårdsnätverk. ”Svenska rum”

Finskan i Sverige: Sverigefinska föreningar + riksförbund; skolor (ej heltäckande); massmedier (ej heltäckande); finska församlingar. Man kan studera finska vid vissa universitet, men man kan inte studera andra ämnen på finska. Statlig språkvård. I vilken grad utnyttjas möjligheten att studera vid högskolor i Finland? ”Finska rum”?

Kontakt med riksspråket och kulturen i grannlandet Finlandssvenskarna: Stora skillnader mellan olika delar. Stark kontakt i Österbotten och på Åland, svagare i Nyland. Sverige är inte ”hemma”, svenskarna är ”de”. Men läsning av skönlitteratur och facklitteratur (+ massmedier främst i Österbotten). Kluven inställning till rikssvenskan.

Sverigefinnarna: Informella kontakter genom familjeband, semesterresor etc. Läsning av skönlitteratur. Massmedier, t.ex. tidningar från Finland (?) Finland är ”hemma” (?) Vem håller man på i landskampen?

Språkliga drag; förhållande till majoritetsspråket Finlandssvenskan: Långvarig påverkan från finskan (uttal, ord, uttryck, syntax), men också lång tradition att kämpa emot. Finlandismer av annat ursprung (ålderdomliga drag m.m.) Om jag kommer till Sverige hörs det genast att jag är finlandssvensk.

Sverigefinskan: Påverkan från svenskan främst på ordnivå, men troligen i ökande grad också syntax och kanske uttal Om Paula kommer till Finland hörs det knappast att hon är sverigefinska.