Till dig som är chef Materialet som ligger i ledningssystemet under verksamhetsplanering och uppföljning, jämställd och jämlik verksamhet, jämställdhet och jämlikhet, APT- material och har ett filnamn som inleds med APT har till syfte att underlätta för dig som chef som vill ta upp frågor om jämställdhet, jämlikhet, normer och diskriminering på era arbetsplatsträffar Materialet är varierande och du väljer det som passar dig och din arbetsgrupp bäst och/eller det som du känner dig mest bekväm med att börja med Varje presentation är max 5 sidor och innehåller bakgrund, korta fakta samt några diskussionsfrågor Hur lång tid presentationen tar beror på ämnet liksom gruppens intresse för dialog och diskussion Ett tips kan vara att börja med de presentationer som är av ”lärande karaktär” Målsättningen är att varje enhet ska använda APT-materialet vid minst tre APT:er per år för att få igång samtal och diskussioner kring jämställdhet, jämlikhet, normer och diskriminering på sin enhet eller i sin ledningsgrupp Behöver du stöd eller har frågor kring materialet kontakta Anna Ebenmark, mångfaldsstrateg, 2 76 32

Träna på: Att ställa frågan om våld Till dig som är chef: Tänk på att du kan ha medarbetare som är utsatta för våld i nära relation eller har närstående som är det. Du kan även ha medarbetare som utsätter någon annan för våld. När ni har pratat om våld erbjud alltid möjlighet att komma och prata med dig om någon skulle vilja det efteråt. Du kan även vara tydlig med att synliggöra Kvinnofridslinjens telefonnummer så att medarbetare som heller skulle vilja ta den kontakten ges möjlighet till det. Numret till Kvinnofridslinjen är: 020-50 50 50 (kvinnor, män och närstående är välkomna att ringa) Hälso- och sjukvården har ett stort ansvar i att upptäcka och identifiera patienter, oavsett kön eller könsidentitet, som är utsatta för våld i nära relation. Det gör att det är nödvändigt att ställa frågan om våldsutsatthet till patienterna som en del av anamnesen. Inom Jämtlands läns landsting har vi kommit överens om att frågan ska ställas när patienten uppvisar symptom som vi vet har koppling till våldsutsatthet. Exempelvis depression, smärta, ångest, huvudvärk, gynekologiska besvär. Mer om vilka symtom det handlar om finns att läsa i de rutiner som hänvisas till längre fram i presentationen. Många medarbetare kan uppleva att det är svårt att ställa frågan men framförallt att det är svårt att hantera svaret. Bra att veta är att det är sällan akutinsatser som behövs, många som söker vården av andra skäl än våldets direkta konsekvenser, har varit utsatta under en längre period. Däremot är det viktigt att de upptäcks och att vi lyssnar, bryr oss, visar respekt och lyhördhet och kan informera om kopplingen mellan ohälsa och våldsutsatthet. Ibland vill inte patienten säga mer än att ”ja, så är fallet” på en fråga om utsatthet för våld i nära relation och då får vi nöja oss med det just där och då. Det är inte heller ovanligt att en person som är utsatt för våld säger nej de första gångerna frågan ställs och kanske först tredje gången frågan ställs svarar hen ja. För att medarbetarna ska känna sig bekväma i att ställa frågan om våldsutsatthet (och även ställa frågan om det finns barn i hemmet i så fall) så är det bra att träna på situationen som sådan. Det här underlaget är tänkt att fungera som stöd i en sådan övning. Träna gärna regelbundet.

Varför ställa frågan om våldsutsatthet? Våld i nära relationer leder i hög utsträckning till ohälsa för dem som blir utsatta Hälso- och sjukvården har i uppdrag att upptäcka och identifiera våldsutsatta patienter och ge en god vård Personer som är våldsutsatta berättar sällan själva spontant om sina erfarenheter Det krävs många gånger att hälso- och sjukvårdspersonalen frågar för att vården ska få veta om personens livssituation om våld förekommer Ett bra bemötande är nödvändigt för att patienten ska berätta Personal i hälso- och sjukvården har en nyckelroll när det gäller att upptäcka och identifiera patienter som utsatts för våld i nära relationer. Trots att många våldsutsatta söker vård upprepade gånger, både för akuta symptom men även för kroniska, kommer sällan den bakomliggande orsaken fram. Personer som är våldsutsatta berättar sällan spontant om sina erfarenheter av våld. Men om vårdpersonal ställer frågan är det vanligt att de berättar. Ibland kan det ta ett tag innan en person som är utsatt medger att det är så. Men den första frågan kan ha sått ett frö som gör att personen svarar ja andra eller tredje gången frågan ställs. Genom att personer som är utsatta för våld i nära relation identifieras finns det en större chans för ett adekvat medicinskt och psykosocialt omhändertagande i och med att den verkliga orsaken till symptomen också upptäcks. Om personen lever i ett våldsamt förhållande och är rädd för repressalier från den som utövar våldet eller att eventuella barn riskerar att bli omhändertagna, då är chansen att personen berättar spontant ännu mindre. Eftersom synen på vad som är våld skiljer sig åt är det viktigt att ge många olika alternativ, ju fler alternativ som nämns desto fler patienter kan känna igen sig. Bemötande av våldsutsatta Patienter som uppsöker hälso- och sjukvården med symptom/diagnoser där det finns dokumenterade samband med våldsutsatthet ska tillfrågas om de är utsatta för våld. Detta gäller exempelvis huvudvärk, sömnstörning, yttre skador, missbruk, gynekologiska besvär, kroniska smärtor och depression och ångest. Bemötandet från vårdpersonalen är avgörande för hur våldsutsatta kan komma att agera framgent. Ett bra bemötande av kunnig och empatisk personal skapar trygghet vilket gör att den våldsutsatte vågar och vill berätta om våldet. Samtalet ska ske enskilt och tolk ska användas där behov finns. Medföljande anhörig är ej lämplig som tolk. Våld sker även i samkönade relationer vilket gör att någon som uppger sig för att vara medföljande vän likväl kan vara våldsutövaren. Det som gynnar ett samtal om våldet är en vårdgivare som: Säkerställer ett klimat av säkerhet, stöd och trygghet Är respektfull och empatisk Låter lyssnandet få tid Kan förklara hur våldet påverkar hälsan Inte pressar den våldsutsatte Ett dåligt bemötande i mötet med den våldsutsatte patienten kan vara att personalen: Har en skyll-dig-själv-attityd Anser att den våldsutsatte kunnat förhindra skadan Bagatelliserar skadan Missförstår den våldsutsattes agerande Upplevs som oengagerad Använder förolämpande uttryck

Varför träna på att ställa frågan om våldutsatthet? Kan vara skönt träna på varandra då det ibland kan kännas ovant att ställa frågan till patienterna Kan vara svårt veta HUR frågan kan ställas I en övningssituation finns möjlighet att testa olika sätt att lyfta frågan på Det kan finnas en stor osäkerhet kring hur svaret ska hanteras I en övningssituation ges möjlighet att träna på att hantera olika svar från olika ”patienter” Ni kan ge feedback på varandra som ger möjlighet till utveckling

Utbildningsfilmer om att ställa frågan om våld http://www.nck.uu.se/Kunskapscentrum/Regeringsuppdrag/Anamnesprojektet/utbildningsfilmer--att-st-lla-fr-gan-om-v-ld/#hos_hus På ovanstående länk (du kommer till sidan om du klickar på länken som finns i bildspelsläge) finns åtta stycken olika utbildningsfilmer om att ställa frågan om våld. De är producerade av Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK). De är mellan 3.30 minuter långa och ca 10 minuter. De kan utgöra en ingång till att börja träna på att ställa frågan om våld och få lite tips på hur frågan kan ställas, hur patientens eventuella reaktioner på frågorna kan bemötas och hur olika svar kan hanteras. De visar exempel från möte hos allmänläkare, hos barnmorskemottagningen, inför gynekologisk undersökning, på psykiatriska kliniken samt på akutmottagningen men fungerar också som en allmän vägvisare kring hur olika situationer kan hanteras.

Rutiner Ställa frågan om våld i nära relation och hur hantera svaret Samverkansrutin avseende patienter utsatta för våld i nära relation Frågekort Ta er tid att gå igenom ovanstående rutiner, åtminstone den översta första gången. När ni klickar på länken kommer ni till insidan ”Våga fråga om våld” och sidan om rutiner och riktlinjer. Under ”landstingsövergripande rutiner finns rutinen ”Ställa frågan om våld i nära relation och hantera svaret” (inte att förväxla med primärvårdens Att ställa frågor om våld, som är lämplig om ni jobbar inom primärvården) Om ni går in på länken som heter Frågekort kommer ni till sidans materialsida och där finns en rubrik som heter Stöd till personal i patientnära verksamhet att ställa frågan om våld. Där hittar ni i första stycket så kallade ”frågekort” som går att lägga vid skrivbordet eller ha i bröstfickan som har exempel på hur frågan om våld kan ställas. Det kan skrivas ut och användas som stöd i träningen att ställa frågan till varandra. De absolut flesta hittar efter ett tag egna sätt att ställa frågan på som känns naturligt och självklart för dem men olika sätt kan behöva tränas på. Ibland kan det vara så ”enkelt” som att fråga ”Hur har det här blåmärket uppstått? Har du ramlat eller har någon knuffat dig?”

Övning Sätt er två och två, sprid gärna ut er Du som är ”patient” Tänk ut din berättelse; varför uppsöker du vården, vilka symptom ska du beskriva, bestäm dig för om du i den här situationen/rollen har upplevelser av våld eller inte, bestäm dig för hur du ska svara på frågan Du som är ”vårdgivare” Fundera över hur du vill ställa frågan, fråga när det känns lämpligt under samtalet, träna på att hantera svaret beroende på hur ”patienten” svarar Ge feedback: Hur kändes det som ”patient” att få frågan, upplevde du dig lyssnad på, upplevde du att situationen togs på allvar, kände du dig trygg med hur svaret hanterades? Låt medarbetarna träna på varandra två och två. Uppmuntra att göra det så verklighetstroget som möjligt genom att den som agerar patient har tänkt igenom varför kontakt med vården har tagits, vilka symptom som ”patienten” söker för, hur och när symptomen har uppkommit och så vidare. Den som agerar ”vårdgivare” kan träna på att ställa frågan på olika sätt vid likartade situationer och patientmöten samt vid olika situationer och med olika ”patienter”. Träna gärna på situationer där svaret på frågan om våld förekommer i relationen är jakande liksom nekande och att den som agerar ”vårdgivare” ges möjlighet att hantera de olika svaren på olika sätt. En del kan uppleva sådana här övningar som teater och därmed inte vilja vara med men understryk att det är det inte. Det kan ses som ”rollspel” och en möjlighet på övning av en situation som många kan tycka är svåra men samtidigt är väldigt viktig att kunna hantera som hälso- och sjukvårdspersonal. Var noga med att medarbetarna ger varandra feedback efteråt, särskilt till den som fått agera ”vårdgivare”. Att den som agerat patient får berätta hur det kändes i situationen, hur kändes det att få frågan, upplevde den som agerade patient att vårdgivaren lyssnade på berättelsen, att situationen togs på allvar, upplevde den som agerade patient att vårdgivaren visade respekt och lyhördhet, kändes vårdgivarens hanterande av svaret tryggt? Var tydlig till medarbetarna att ge varandra konstruktiv feedback genom att de berättar för varandra hur det eventuellt skulle kunna bli ännu bättre om det var någon del som behövde utvecklas.