Sjön och havet

Sverige är ett mycket sjörikt land med minst 100 000 sjöar Sverige är ett mycket sjörikt land med minst 100 000 sjöar. Förutsättningarna för att sjöar ska bildas är att landskapet föryngras genom en inlandsis. En mäktig is skrapar bort allt gammalt löst material ovanpå berggrunden och rensar sänkor, som sedan kan fyllas med vatten. Dalgångar däms upp av morän och sjöar kan på så sätt bildas

Sjön är inte evig Material från åar och bäckar tillförs sjön ständigt. Döda växter och djur faller till bottnen och sjön ändrar så småningom karaktär och växer igen. På sikt kan t.ex. kärr eller en mosse utvecklas. Hur snabbt igenväxning sker beror på näringsrikedomen i omgivningen.

Sjöns ”delar” Om du har simmat ut i en sjö någon gång kanske du har lagt märke till att de där vattenväxterna, som killar rätt obehagligt på magen, försvinner när du har kommit ut en bit. Då har du förflyttat dig från litoralen till pelagialen. Här ute finns inga irritationsmoment, mest oförargliga plankton som varken syns eller känns. Om du sedan dyker en bit ner, där det är så mörkt att inte växtplankton kan leva, har du nått profundalen.

Litoralen Växterna i litoralen bildar ett bälte av övervattenväxter, t.ex. av säv, bladvass och dyfräken. Utanför vass-, sävbältet finns flytbladsväxter, t.ex. gäddnate och näckrosarter. På djupare vatten dit ljus fortfarande når finns undervattensväxter i form av kortskottsväxter och långskottsväxter. Exempel på dessa är axslinga respektive braxengräs.

Pelagialen I det fria vattnet finns växt- och djurplankton t.ex. grönalger, kiselalger, blågrönalger, hinnkräftor, hoppkräftor och fiskar såsom gädda, abborre och mört. På grundare bottnar lever t.ex. sötvattens- gråsuggor och sländlarver.

Profundalen Djupbottnarnas organismer måste ha anpassningar till syrefattigare vatten. Exempelvis finns fjädermygglarver i rörformade bildningar.

Närmast vattenytan finns tillräckligt med ljus och god tillgång på koldioxid och syre. Här kan fotosyntes ske. Djurplanktom lever här av växtplankton. När plankton dör och faller till botten tas de omhand av nedbrytare. Bottenslam bildas (både organiskt material och nedbrutet sådant). Vissa organismer lever av detta bottenslam.

Hav- och sjöekosystemets begränsningar. I hav/sjö precis som på land, finns komplicerade näringsvävar med producenter och konsumenter. Producenternas växtplats begränsas av tillgången på solljus. Fotosyntetiserande organismer kan bara leva där de nås av så mycket ljus att sockerproduktionen är högre än förbrukningen. Denna nivå kallas kompensationsnivån. I profundalen lever inga fotosyntetiserande organismer. De djur som förekommer här lever av andra djur, eller bottenslam. I profundalen blir det lätt syrebrist då nedbrytarna förbrukar syret och inget nytt bildas då ingen fotosyntes sker. Då ökar andelen icke nedbrutet organiskt material i bottenslammet.

Syresättning Vinterstagnation - Is Våromblandning - Samma temp  omblandning Sommarstagnation – Språngskikt Höstomblandning - Kallt ytvatten sjunker  omblandning

Till- och frånrinning En sjös vatten härstammar främst från nederbördsvatten som passerat de närliggande landekosystemen. Lika mycket vatten som sjön tar emot, förlorar den genom de vattendrag som avvattnar sjön och som slutligen når havet. Miljön i sjön påverkas alltså av miljön i tillrinningsområdet och påverkar sedan miljön i havet.

Sjötypen beroende på tillrinningsområdet. Sjöars karaktär bestäms av bla berggrunden. Sjön klassas som antingen näringsrik, eutrof eller näringsfattig, oligotrof.

Den oligotrofa sjön. Brunvatten- eller klarvattensjöar. Granit och gnejs (svårvittrade) i berggrunden ger näringsfattiga sjöar. Är podsolprofilen vanlig i tillrinningsområdet sker förmultning långsamt. Botten täcks av dy och humusämnen. Vattnet blir brunfärgat  brunvattensjö. Sådana sjöar är sura och växt- och djurlivet är mycket sparsamt. Ett fåtal djurarter såsom gädda, abborre och mört förekommer. Storlommen kan också trivas i de mera ödsligt belägna skogssjöarna. Indikatorväxter är notblomster och näckrosor.

En annan typ av näringsfattig sjö är den s. k En annan typ av näringsfattig sjö är den s.k. klarvattensjön med klart och kallt vatten. Sådana sjöar finns t.ex. i Norrlands fjällvärld ex Hornavan. Även Vättern kan delvis räknas som en klarvattensjö. Dåligt med näring ger dåligt med plankton och siktdjupet i dessa sjöar kan nå minst 10 meter. Vissa fiskar såsom harr och röding trivs där.

Den eutrofa sjön Ligger ofta på kalk och lersätter med i huvudsak odlingsmark i tillrinningsområdet. Vattnet är grumligt pga. att höga halter på närsalter ger många plankton. Siktdjupet är dåligt. Ibland kan övergödning, t.ex. från jordbruket, medföra algblommning, vilket innebär att växtplankton förökat sig kraftigt. Tecken på detta är kraftigt grön- eller blågrönt färgat vatten. Indikatorväxter är kaveldun, svärdslilja (gul) och andmat

Havet Den största skillnaden mellan sjö och hav är salthalten. På land löser vattnet en del av markens salter och tar med dem till havet. Då salter inte kan dunsta, blir de kvar i havet. Likt sjön ör det ljuset som begränsar algers utbredning i havet.

Osmos Organismer som hamnar i en salthalt de inte är ”vana” vid kan få problem Blåmusslan finns både på väst- och östkusten, alltså i två olika salthalter. (Östersjöns vatten är bräckt) När salthalten (eller egentligen halten lösa ämnen generellt) inuti organismen är högre än den utanför, kommer vattnet utanför vilja jämna ut koncentrationsskillnaden. Detta innebär ett nettoflöde av vatten in i cellen. Detta kan få cellen att spricka. Organismer som blåmusslan i Östersjön måste därför aktivt pumpa ut vatten ur cellerna. Detta kostar mycket energi. Energi som musslan på västkusten istället kan lägga på tillväxt. Blåmusslor i östersjön är därför avsevärt mindre än de på västkusten