Långsiktigt hållbar utveckling kräver långsiktigt hållbara människor Bodil Jönsson, www.bodiljonsson.se Energiintelligent Dalarna, 140520

FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna antogs 10/12, 1948 Utformad i efterkrigstidens anda. Ingen av dess 30 artiklar handlar om att människan har rätt till en god miljö. Hon har rätt till tanke-, åsikts-, yttrande-, samvets-, religions- mm-frihet, och rätt till en ”social och internationell ordning” men inte explicit rätt till en miljö i balans.

Å andra sidan: när Brundtland-kommissionen och Rio-konferensen långt senare myntade ”sustainable development”/ långsiktigt hållbar utveckling var det som om människan inte fanns med på papperet (förutom i ”samråd” genom Agenda 21).

Men ”you can’t have one without the other” som han sjunger, Frank Sinatra, och det är just det jag vill lyfta med denna föreläsning.

Aspekter på att som människa (inte som robot) skapa en hållbar värld: Det evolutionära Tekniken Känna/tänka Glädje kontra hot Tidsfaktorer Miljökunskap som miljömål Tillit och konvivialitet

Till skillnad från t ex ormen och vildkatten skapar människan egna ”evolutioner”: Social och kulturell evolution Medicinsk evolution Teknologisk evolution Biologiskt är likheterna mellan en 2-åring på stenåldern resp idag är större än skillnad- erna. Men socialt, kulturellt, medicinskt och teknologiskt är skillnaderna slående.

Detta gäller också i närtid: min mormor och jag föddes in i så olika världar.

Och mina barnbarn lär sig stava på ett annat sätt än jag gjorde.

Omslaget på ”Teknikens Värld” från 1950 säger visserligen mycket om teknikutvecklingen men ännu mer om människans förändrade villkor:

Särskilt om jag lägger till hur kommunikationen ändrats genom tillskottet många-till-många:

Vi har fått allt svårare att fokusera.

Och alltför få förmår skapa sig ett liv med reflexionstid.

”Homo economicus”, den i allt rationella människan - Finns i stort sett inte – hur mycket vi än argumenterar som om hon funnes. Vad vi lär oss och vad vi tar till oss är i stället ofta starkt individuellt känslostyrt och därtill påverkat av tidsandan. (Kahneman)

Teknikutvecklingen i sig har nu goda möjligheter att bidra till en långsiktigt hållbar miljö - men vad ges människan själv för chans – och vem räknar egentligen med henne? Vi har ju inte ens satt upp miljökunskaper bland miljömålen.

”Ingenting försvinner” ”Allting sprider sig” Varför är det så försvinnande få som fattat exempelvis detta i praktiken? Kanske för att repetition inte är all inlärnings moder. Det är i stället variation. Vi behöver stöd till mönsterigenkänning och breddade spår.

Man behöver få se vad som går att göra 1)principiellt. Jag tror jag vet hur flertalet svenskar skulle svara på frågan: är det principiellt möjligt att driva ett Sverige av dagens typ på 90-100% förnybar energi?

Förutom att göra visionen trovärdig behöver man 2) visa vad som går att göra NU. Thomas B Johanssons utredning gör stor nytta i detta. Det gör också Johan Ehrenberg och alla ETC-satsningarna. Liksom de exempel från det energiintelligenta Dalarna, som jag ser fram emot inte bara för exemplen i sig utan också för deras bidrag till tilliten till vad som går att göra.

För vi behöver känna just tillit, ”a trust is a must”. (Lite om vad jag själv gjort på miljöområdet: http://www.arkiv.certec.lth.se/bodil/miljö/ )

3) Det behövs trovärdiga framtidsexempel som visar nedslag på vägen mot visionen.

Är nu tiden mogen exempelvis för de mångas bidrag till elproduktion? Jag tror det. Jag tror faktiskt det. Vilket tillsammans med teknikens ständiga effektivisering gör 90 -100% förnybart till något vida utöver en verklighetsfrämmande skrivbordskonstruktion.

Men det gäller att ge de primitiva drivkrafterna en chans. Vad gäller mobiltelefonen var och är det flockdjuret i oss som kunde komma till sin rätt efter decennier av problem.

För 100% förnybart framstår ekorren i oss som en given drivkraftskandidat. Finns det fler?

Slutligen något om möjliga effekter av konvivialitet, ett ”medlevande” i ordets bästa bemärkelse. Det är ett begrepp som ofta har saknats både i miljöarbetet och annorstädes. Det går utöver ”live and let live” genom att det pekar på medlevandets möjliga effekter.

När förutsättningarna är konviviala, kan alla lyfta sig i håret och komma mer till sin rätt än de annars skulle gjort. Man kan bidra i en atmosfär av tillit och öppenhet, utan behov av försvar, hemlighets- makeri eller likformning. Och Utan motsättningar till någon annan grupp.

Konvivialitet knyter något an till Lissabon-gruppens ”Limits to competition” Men har inte Lissabon-gruppens tydliga slagsida mot det ekonomiska utan pekar i stället på den genuint mänskliga resning och ökade förmåga som konvivialiteten kan tillföra.

Själv är jag uppmärksam på det konvivialas närvaro alternativt frånvaro i olika sammanhang. Både på individ- och systemnivå. Jag ser hur vi behöver tillskott av (tanke)verktyg (lagar, infrastrukturer, produkter, upplevelser), inte bara för att göra miljöjobbet åt oss. Vi behöver också verktyg för konvivialitet, för att vi ska kunna arbeta bättre tillsammans. (Vill du ha en ref.lista om konvivialitet, så säg till).

Ett avslutande exempel på makronivå: konvivialitet Krig X Fred, God miljö Inte är det krig som föder fred, jfr K G Hammar. Själv säger jag: det blir ingen långsiktigt hållbar utveckling utan långsiktigt hållbara människor.