Implementering av Västbus - preliminär slutrapport Staffan Johansson 31 augusti 2009

Väst-Bus - Gemensamma riktlinjer för kommunerna och regionen i Västra Götaland om samverkan avseende barn och ungdom med sammansatt psykisk/psykiatrisk och social problemetik Antogs av Västra Götalandsregionen och dess ingående kommuner under våren 2005 berör direkt eller indirekt många av ca 325.000 barn och ungdomar i Västra Götaland samt mer än 60.000 anställda i Västra Götalandsregionen och dess kommuner

Gemensamma grundläggande värderingar 1. Gemensamma grundläggande värderingar Barnets bästa och barnets delaktighet Basnivån i första hand Verksamhets- och kostnadsansvar följer av lagstiftning, annars gemensam lösning utan dröjsmål Gemensamt ansvar Resurser utifrån barnets behov

2. Förtydligande av ansvar Basnivå–Specialistnivå Basnivån når alla barn Ex. socialtjänstens förebyggande, förskola/skola, skolhälsovård, mödra- och barnhälsovård, primärvård inkl ungdomsmottagningar En allsidig elevutredning Utredningen är underlag för bedömningar på specialistnivån Specialistnivå behövs för en liten andel barn Ex. socialtjänstens individ- och familjeomsorg, handikappomsorg, barn- och ungdomsmedicin, habilitering, barn- och ungdomspsykiatri, barnneuropsykiatri, vuxenpsykiatri, HVB och särskilda ungdomshem

3. Samverkansskyldighet – Informationsskyldighet Stärkt skydd för utsatta barn – SOL (HSL och Skollagen) Socialnämnden skall initiera samarbete – andra myndigheter skall medverka Skyldighet att informera om förändringar Lagförändringar 2003 som skärper upp socialnämndens ansvar för samverkan.

4. Gemensam kompetensutveckling Årligen med gemensamt innehåll för hela länet Väl fungerande samverkan förutsätter att man känner varandra och varandras verksamheter väl.

5. Samverkan kring det enskilda barnet/ungdomen Prioritera inbjudan – träff inom 3 veckor Gemensam skriftlig vårdplan/handlingsplan Ansvars- och kostnadsfördelning, uppföljning SAMTLIGA berörda har ansvar för att INITIERA samverkan

6. Gemensamt ansvar för vård, behandling och resultat vid placering utanför hemmet Grundmodellen för samverkan skall följas Vid akut placering – samverkan inom 5 dagar Barnets situation avgörande för var barnpsykiatrisk behandling kan ske Riksavtalet för utomlänsvård gäller för placering utanför länet

Utvärderingens syften Beskriva arbetet med att införa och tillämpa riktlinjerna inom respektive sjukhusområde/kommunförbundsområde. Identifiera möjligheter och hinder vid implementering av de nya riktlinjerna. Sprida kunskap om förändringsarbetet.

Tidplan och datainsamling Hösten 2006: Pilotstudie Våren 2007: Fallstudierna påbörjas Våren/försommaren 2007: Enkätstudie till lokala enheter (beskriver läget 2006/2007) Hösten 2007: Analys och avrapportering av enkätstudie Vintern, våren och hösten 2008: Fallstudierna fortsätter Årsskiftet 2008/2009: Enkätstudie till lokala enheter (beskriver läget 2008/2009 och utvecklingen från 2006/2007) Sommaren 2009: Slutrapport lämnas

Undersökningsmodell

Operationalisering av modellen ”Veta-faktorn”: Känner respondenterna och deras arbetskamrater till innehåll och innebörd? Har information givits av chefer? ”Vilja-faktorn”: Relevans och ändamålsenlighet?(t ex olika nivåer och ansvarsfördelning) Gör skillnad i konkreta ärenden. Personalens motivation ”Kunna-faktorn”: Kunskap och kompetens Resurser Organisationsstruktur Samverkansmöjligheter Övriga faktorer: Ledningens prioritering Förekomst av konkurrerande utvecklingsarbeten Resultatindikatorer: Etablering av samverkansstruktur/samverkansorgan Nätverksmöten enligt Västbus Gemensamma vårdplaner enligt Västbus

Målgrupper och respondenter Kommunerna IFO-chefer Handläggare b/u IFO Handikappchefer Grundskolerektorer (en per kommun) Förskolerektorer (en per kommun) Representanter för elevhälsovården Regionen BUP-chefer Behandlingspers BUP BHV:s kontaktsköterskor Ungdomsmottagningsrepr. Lokala chefer barnhabiliteringen Chefer barn-/ungdomsmed mottagningar Chefer vuxenpsykiatriska mottagningar

Utsända enkäter (n=692 efter returer m m)

Svarsfrekvens för distrikten

Svarsfrekvens bland olika verksamhetsföreträdare

Veta (i) - Är riktlinjerna kända?

Veta (ii) - Har ansvarig chef gett information om riktlinjerna?

Vilja (i) - Riktlinjernas relevans och personalens motivation

Vilja (ii) – Kännedom om fall där riktlinjerna faktiskt/skulle ha medfört bättre vård/behandling

Vilja (iii) Uppfattningar om ansvarsfördelning mellan berörda myndigheter

Kunna (i) – Utbildning till berörd personal?

Kunna (ii) Har utbildningen varit tillräcklig?

Kunna (iii) – Tillräckliga resurser för att kunna arbeta enligt Västbus?

Kunna (iv) – Främjade organisationsstruktur?

Kunna (v) – Faktorer som försvårar samverkan (andel som anser ”ganska svårt” eller ”mycket svårt”)

Kunna (vi) ”Smidigaste” samverkanspartnerna

Övrigt (i) Uppfattningar om ledningens prioritering

Övrigt (ii) Förekomst av konkurrerande utvecklingsarbeten

Resultat (i) – Har samverkansorgan etablerats Resultat (i) – Har samverkansorgan etablerats? (enl samtliga resp IFO-företrädare)

Resultat (ii) Tillämpning av nätverksmöten (enl samtliga respektive IFO-företrädare)

Resultat (iii) – Antal genomförda nätverksmöten enligt Västbus

Resultat (iv) – Antal upprättade vårdplaner enligt Västbus

Resultat (v) Förekomst av ekonomiska tvister rörande kostnadsansvar

Slutsatser Samverkansorgan etablerade i nästan alla kommuner. Den operativa tillämpningen (nätverksmöten och gemensamma vårdplaner) har ökat tydligt mellan 2007 och 2009. I många fall har tidigare rutiner bara bytt namn. Veta-faktorn: Policyn välkänd inom IFO och BUP, inte tillräckligt känd inom övriga verksamheter, särskilt på basnivån (dvs. bvc, ungdomsmottagningar, förskola och grundskola) Vilja-faktorn: Policyn uppfattas som relevant och ändamålsenlig, personalen är motiverad att tillämpa den Kunna-faktorn: Utbildning om Västbus och om varandras verksamheter, liksom konkret erfarenhet av samverkan behövs fortfarande

Viktiga frågor att diskutera inför det fortsatta arbetet med att främja barns och ungas psykiska hälsa Vilken är egentligen målgruppen: Barn och unga i riskzonen att drabbas av psykisk ohälsa, eller en relativt väl avgränsad grupp ”Västbusbarn”? Vilken är egentligen policyns räckvidd? Säkerställande att olika huvudmän verkligen samverkar sinsemellan, eller ett sätt att politiskt styra upp arbetssätt, rutiner och samarbetsformer inom berörda huvudmäns domäner? Hur samordna det fortsatta utvecklings- och implementeringsarbetet med implementeringen av nya LBU? Hur ser den fortsatta implementeringsstrategin ut, och var ligger ansvaret? Vilka andra insatser än utbildning kan komma i fråga? Är det angeläget att säkerställa ”modelltrohet” (fidelity)?, eller är det OK att enbart byta namn på befintliga arbetsformer och samverkansmodeller?