Diskurssemantik Pragmatik Talakter/Talhandlingar Samtalsmaximer + Implikatur

Språk-Tanke-Värld Språket ett uttryck för tanke Språket beskriver världen (realism) Språket skapar världen (idealism) ”The social construction of reality”

Språk-Handling-Värld Språket skapar den sociala världen Språket förändrar den social världen ”The construction of social reality”

J.L. Austin ”The William James memorial lectures” Harvard University 1957 ”How to do Things with Words” (1962) Två typer av yttranden Konstativa – att säga = att beskriva Performativa – att säga = att göra

Konstativa satser Har betydelse och referens Har sanningsvillkor och är sanna endast om sanningsvillkoren är uppfyllda

Talakter Talakter eller talhandlingar kallas yttranden som är varken sanna eller falska, d v s deras betydelse kan inte fångas av sanningsvillkor (krav som ett påstående ställer på världen och som måste uppfyllas av världen för att påståendet ska kunna anses vara sant).

Performativer Talakternas betydelse består i deras användning. De används för att utföra olika typer av sociala handlingar och förändrar den sociala världen/verkligheten. Efter att någon har utfört en talakt är den sociala världen/verkligheten aldrig sig lik. Vissa talakter kallas därför för performativer.

”Jag härmed döper barnet till Johann Wolfgang von Goethe” som uttalas av en präst, i kyrkan, under ett dop i mitten av 1700-talet.

Felicitetsvillkor Istället för sanningsvillkor har talakter felicitetsvillkor. Är felicitetsvillkoren för ett yttrande uppfyllda så är talakten lyckad. Om inte så är talakten misslyckad – den har inte den avsedda verkan på den sociala världen (den förändrar ingenting).

Existensvillkoret Det måste existera en allmän accepterad konventionell procedur med en bestämd konventionell effekt (verkan), där till proceduren hör att bestämda uttryck yttras av bestämda personer under bestämda omständigheter.

Lämplighetsvillkoret Personerna och omständigheterna i det givna fallet måste passa för/lämpa sig för proceduren som tillämpas.

Korrekthetsvillkoret Proceduren måste utföras korrekt av samtliga deltagare.

Fullständighetsvillkoret Proceduren måste bli fullständigt utfört av samtliga deltagare.

Uppriktighetsvillkoret Där, som ofta är fallet, proceduren är avsedd att utföras av vissa personer som har vissa bestämda tanker och känslor eller där proceduren är avsedd att ge upphov till bestämda beteende, så måste en person som deltar i och tillämpar proceduren verkligen ha sådana tanker eller känslor och måste dessutom ha för avsikt att bete sig på det för proceduren specifika sättet.

Genomförandevillkoret Dessutom måste de deltagande personerna faktiskt bete sig på det föreskrivna sättet.

Direkta talakter Direkta (explicita) talakter används mest i mera ritualiserade sociala sammanhang: dop, domstol, bröllop, osv. och innehåller ett såkallat talaktsverb som talar om vad det är för slags socialhandling som ska utföras. Det krävs också att talaren har befogenhet eller rättighet att uttala talakten i det officiella sammanhanget.

Indirekta talakter Indirekta (implicita) talakter används mest i mera vardagliga (icke ritualiserade) sammanhang: vanlig samtal, samarbete, verksamheter osv. och innehåller inte några talaktsverb. Därför måste man räkna ut vilken sorts socialhandling som yttrandet avser att utföra. Här kan vem som helst uttala talakten, var som helst, när som helst, MEN inte hur som helst!

”Kan du räka mig saltet. ” / ”Saltet, tack. ” / ” Hit med saltet ”Kan du räka mig saltet?” / ”Saltet, tack!” / ” Hit med saltet!” / ”Saltet” / ”Jag tror att såsen behöver lite mera salt”/ ”Är det saltet du har där bredvid dig?”…

Talakter (direkta och indirekta) har tre olika dimensioner eller delakter: Den lokuta akten: de ord, fraser och meningar som uttalas Den illokuta akten: den av talaren avsedda handling (vad talaren vill göra) Den perlokuta akten: den av lyssnaren uppfattad handling (hur lyssnaren uppfattar detta)

Den lokuta talakten Att säga något eller yttra sig är (def) Alltid att utföra handlingen av att yttra vissa bestämda ljud (en fonetisk handling). Alltid att utföra akten att yttra vissa bestämda vokabler eller ord, språkljud av vissa typer som hör till ett bestämt ordförråd in en viss bestämd konstruktion och i enlighet med en bestämd grammatik med en viss bestämd intonation, osv.

Generellt att utföra akten av att använda det yttrande med en mer eller mindre bestämd ’betydelse’ och en mer eller mindre bestämd ’referens’ (syftning) (vilka tillsammans utgör ’meningen’).

Den Perlokuta Talakten Att säga något framkallar ofta eller även normallt, vissa bestämda effekter på en lyssnares känslor, tankar eller handlingar och det sagda kan ha sagts med avsikten att åstadkomma dessa.

Man pratar om den illokuta kraften hos en talares yttrande och den perlokuta effekten av talakten hos lyssnaren. Den perlokuta effekten motsvarar inte alltid den illokuta kraften.

Felicitetsvillkor för lyckade talakter (enligt Searle 1969 och 1975)

Villkor för en lyckad förfrågan: Förberedandevillkoret: Den tilltalade kan utföra den framtida handlingen. Uppriktighetsvillkoret: Talaren vill att den tilltalade ska utföra handlingen. Påståendevillkoret: Uttalandet beskriver en framtida handling av den tilltalade. Essensvillkoret: Uttalandet räknas som ett försök att få den tilltalade att utföra handlingen.

Villkor för ett lyckat löfte Förberedandevillkor 1: Den tilltalade skulle fördra att talaren utför den beskrivna framtida handlingen och talaren tror att så är fallet. Förberedandevillkor 2: Det är inte uppenbart för vare sig talaren eller den tilltalade att talaren skulle utföra handlingen. Uppriktighetsvillkoret: Talaren har för avsikt att utföra handlingen. Påståendevillkoret: Uttalandet beskriver en framtida handling av talaren. Essensvillkoret: Uttalandet räknas som ett företagande att utföra handlingen.

Villkor för en lyckad fråga Förberedandevillkor 1: Talaren saknar någon specifik information. Förberedandevillkor 2: Det är inte uppenbart för vare sig talaren eller den tilltalade att den tilltalade skulle förse talaren med denna information. Uppriktighetsvillkoret: Talare behöver och vill ha informationen. Påståendevillkoret: Uttalandet innehåller ett påstående eller åtminstone en påståendefunktion. Essensvillkoret: Uttalandet räknas som ett försök att få informationen.

H.P. Grice 1957 Mind ”Meaning” Natural meaning Hög feber som tecken på infektion i kroppen

Non-natural meaning Indikera (visa upp) Signalera (visa upp att man visar upp) Symbolisera (konventioner)

1967 ”The William James memorial lectures” Harvard University Logic and Conversation (Föreläsningsanteckningar) I tryck först 1975 ”Studies in the Way of Words” (1989)

Implikatur och Presupposition Mycket som vi menar med det vi säger är antingen förutsatt eller outsagd och bygger på föreställningar som är underförstådda.

Presupposition Det som är förutsatt i det vi säger kallas för presupposition(er) som definieras som den information som är kvar i ett uttalande även när uttalandet negerats.

Implikatur H.P. Grice har döpt den outsagda informationen eller meddelandet med ett uttalande till implikatur och skiljar mellan konventionell implikatur och konversationell implikatur (samtalsimplikatur). Exempel: A:"Hänger du med oss till Bishops Arms ikväll?" B:"Mina svärföräldrar kommer hem till oss ikväll"

Implikatur kontra Presupposition För att tydliggöra skillnaden mellan konventionell implikatur och konversationell implikatur och presupposition i samband med ett yttrande som t ex "Mina svärföräldrar kommer hem till oss ikväll" som svar på frågan "Hänger du med oss till Bishops Arms ikväll?" kan man säga följande.

"Mina svärföräldrar kommer hem till oss ikväll" implicerar konventionellt att 'två (något äldre) personer kommer hem till åtminstone två andra (något yngre) gifta personer där den ena parten är barn till åtminstone en av de något äldre personerna"

"Mina svärföräldrar kommer inte hem till oss ikväll" presupponerar att jag har några svärföräldrar. 'Mina svärföräldrar' implicerar konventionellt att jag är gift.

"Mina svärföräldrar kommer hem till oss ikväll" implicerar KONVERSATIONELLT   att 'jag inte kan följa med till Bishops Arms' där svärföräldrar och deras besök inte alls är nämnd.

Den konversationella implikaturen är resultat av en slutledning som använder Grices samarbetsprincipen och maximerna som hjälphypoteser.

Grices samarbetsprincip och samtalsmaximer Samarbetsprincip: Formulera dig i enlighet med samtalets erkända mål. Samtalsmaximer: Kvantitetsmaximet: Gör ditt bidrag till samtalet så informativt som nödvändigt, ge varken för mycket eller för liten information. Kvalitetsmaximet: Säg inte det du tror är falsk eller som du saknar evidens för. Relevansmaximet: Var relevant. Sättsmaximet: Var otvetydig, kortfattad och ordentlig.

Man antar (underförstådd) alltså att talaren är samarbetsvillig och säger sanningen, är lagom informativ och välformulerad, och relevant när han säger att sina svärföräldrar kommer hem till honom denna kväll.

Då är det en bra gissning att talaren vill säga något som är relevant för inbjudan som ligger i frågan ”Hänger du med oss till Bishops Arms ikväll?” nämligen något som fungerar som ett bejakande eller avböjande svar.

Eftersom det är tämligen omöjligt för talaren att vara på Bishops Arms med sina vänner samtidigt som han/hon är hemma med sina svärföräldrar så får man anta att svaret är ”nej”. Men inte ett blankt nej utan ett nej med en förklaring till varför det måste (tyvärr) bli nej, den här gången.

Negation Att negera en konventionell implikatur leder till kontradiktion (motsägelse) d v s konventionell implikatur är resultat av en deduktiv slutledning. I en deduktiv slutledning måste man förkasta premisserna om det visar sig att slutsatsen är falsk.

"Mina svärfäräldrar kommer hem till oss ikväll"  implicerar konventionellt att "jag är gift". Då blir det kontradiktorisk (motsägelsefullt) att säga "Mina svärföräldrar kommer hem till oss ikväll men jag är inte gift".

Det som presupponeras är kvar efter negationen Det som presupponeras är kvar efter negationen. Det går alltså inte att negeras eller förkastas. Mina svärföräldrar kommer hem till oss ikväll. => Jag har svärföräldrar Mina svärföräldrar kommer inte hem till oss ikväll. => Jag har svärföräldrar Jag har svärföräldrar.

En Konversationell implikatur kan dock negeras utan att det blir en kontradiktion (motsägelse), d v s konversationell implikatur är resultat av en induktiv slutledning. I en induktiv slutledning kan man förkasta slutsatsen utan att förkasta premisserna.

"Mina svärföräldrar kommer hem till oss ikväll, men jag hänger med er till Bishops Arms ändå."

Man ska uppfatta Grices samarbetsprincipen och maximerna som hjälppremisser i en induktiv slutledning där slutsatsen kan förkastas utan att vi för den skull måste förkasta samarbetsprincipen eller maximerna.

Grice säger m a o att en väsentlig del av det som vi räknar som språkförståelse bygger på vår förmåga att konstruera induktiva slutledningar i försök att komma på vad folk menar med det som säger när de, som vanligen är, inte säger exakt det de menar (som om det alltid skulle vara nödvändigt eller möjligt att säga exakt vad man menar).