Nordiska språk

Nordiska språk Västnordiska Isländska Färöiska Norska Östnordiska Danska Svenska Finsk-ugriska Finska Eskimåiska Grönländska

Nordiska språk I början talade alla som bodde i Skandinavien (Norge, Sverige, Danmark) samma språk: Urnordiskan/Fornnordiskan Runt år 800 uppstod två huvudriktningar: östnordiska (i Danmark och Sverige) och västnordiska (i Norge och senare på Island och Färöarna). Så småningom växte fem nordiska språk fram: Svenska, danska, norska, isländska, färöiska. Finska och samiska kommer från en annan språkfamilj som härstammar från Uralbergen i Ryssland. Grönländska är ett inuitspråk som är släkt med andra inuitspråk i Kanada och Alaska.

Svenska Talas av över nio miljoner människor. I Sverige finns också fem nationella minoritetsspråk där samiska är ett av dessa.

Isländska Isländskan blev redan på 1200-talet ett skriftspråk då de första isländska sagorna kom till. Sagorna, t ex Njals saga, har berättats med ungefär samma språk från generation till generation. Island har legat isolerat och har också inte använt så många låneord från andra länder. Språket har därför inte förändrats mycket sedan 1200-talet.

Norska Norska har utvecklats från fornnordiskan tillsammans med de övriga nordiska språken, men har, till skillnad från isländskan och färöiskan, senare starkt påverkats av danskan och lågtyskan. I Norge finns två officiella språk: Bokmål 90% av Norges befolkning använder Bokmål i skrift (och tal) Likt danska i skrift från den tid då Danmark styrde över Norge Nynorska Främst i glesbygden, fjorddalarna, fjällbygden Språken liknar varandra men många ord stavas och böjs olika. I skolan ska eleverna lära sig båda språken.

Norska Varför två språk? Danskt skriftspråk var under en lång period Norges officiella skriftspråk. Språket utvecklades – bokmål. Ivar Aasen ville (ca 1850) att Norge skulle ha ett ”eget” skriftspråk. Nynorska (baserat på talspråk och dialekter i Norge) kom då till. Debatt runt 1950-talet: ett enat norskt språk, misslyckades dock. Språken har sedan dess utvecklats var sin väg.

Danska Danskan och svenskan hade länge ett gemensamt östnordiskt språk. Så småningom uppstod olika dialekter där bl a konsonanten k blev g i danskan, p blev b och t blev d. Skriven danska är därför lätt att förstå för oss svenskar, där ca 90 procent av orden är endast har små stavningsskillnader. Talad danska är ofta svårare att förstå på grund av den snabba uttalsutveckling som danskan haft under 1900-talet.

Färöiska Färöarna tillhör Danmark men har ett visst självstyre och ett eget språk. Elever i skolan undervisas på färöiska men lär sig också danska. Först under 1800-talet fick färöiskan ett eget skriftspråk efter att fått viss självständighet från Danmark. Liksom isländskan eftersträvar färöiskan ett språk utan för många låneord från andra språk. Färöiskans och isländskans talspråk påminner mycket om varandra. Skriftspråket skiljer sig dock mycket åt.

Grönländska Grönland tillhör Danmark men har ett visst självstyre och ett eget språk. Grönländska är ett inuitspråk som är släkt med andra inuitspråk i Kanada och Alaska. Grönländskan har till skillnad från övriga inuitspråk ett eget skriftspråk. Grönländskan byggs upp genom att man lägger olika ändelser till ett grundord. Ett grönländskt ord kräver därför en hel mening vid översättning.

Finska Finska kommer från en annan språkfamilj än de andra nordiska språken. Finskan härstammar från Uralbergen i Ryssland. Språket räknas till den finsk-ugriska språkgruppen, dit också ungerska, estniska och samiska räknas. Finland tillhörde Sverige från medeltiden fram till 1809. Därför finns det delar, t ex i Åbo där det talas svenska och gatuskyltar mm finns på svenska..

Finska Språket stavas som det låter och ord börjar aldrig med mer än en konsonant. Ord skapas oftast av ett grundord som man lägger förstavelser eller ändelser till. Genom att lägga till ändelser till ett ord kan man också uttrycka det vi i svenskan behöver flera ord/långa fraser till. Finskan försöker också bevara språket utan för många låneord utan skapar hellre egna ord (ex: telefon=puhelin)

Svenska minoritetsspråk

I Sverige finns det 5 stycken minoritetsspråk Finska Samiska Meänkieli Romani chib Jiddisch

För att räknas som ett minoritetsspråk måste….. …det vara ett språk, inte en dialekt. …det har talats kontinuerligt i Sverige minst tre generationer eller i ungefär 100 år. …språkets talare önska att språket ska få vara ett minoritetsspråk

Finska Ca 250 000 personer talar finska i Sverige. Finska har talats i Sverige i minst 800 år. Många finnar flyttade till Sverige på 1500 och 1600-talet för att jobba inom jordbruket. Det finns fortfarande stora områden i Sverige som kallas Finnskogar. Sverigefinnar finns i många delar av landet, både i storstäderna och på industriorter i södra och mellersta Sverige och i Norrbotten.

Samiska Antalet som talar samiska i Sverige beräknas till ca 20 000 personer. Det är egentligen inte ett språk utan flera olika, som också har olika dialekter (även olika skriftspråk). Det finns olika typer av samiska – t.ex. nordsamiska, lulesamiska, sydsamiska. Samiska talas i de norra delarna av Norge, Sverige och Finland samt i Ryssland på Kolahalvön. Sameskola finns i Jokkmokk och Kiruna.

Meänkieli Ca 75 000 personer i Sverige talar Meänkieli. Kallades tidigare ”tornedalsfinska”. Meänkieli närmast besläktat med finska, också med estniska, karelska och kvänska. Det innehåller också en del svenska ord Det talas i Haparanda, Övertorneå och Pajala samt Kiruna och Gällivare kommun.

Romani chib Språket har funnits i Sverige sedan början av 1500-talet och kommer ursprungligen från Indien. Uppskattningsvis talar ca 40 000 svenskar romani. Det finns ca 60 olika dialekter men inget fullständigt skriftspråk. Svenska vardagsord med romskt ursprung: tjej, haja, lattja, jycke

Jiddisch Ca 4 000 svenskar talar och förstår jiddisch. Jiddisch har talats i Sverige sedan slutet av 1700-talet, kom i samband med den första judiska immigrationen under 1770-talet. Det är för många starkt förknippat med familjeliv och judisk kultur men talas inte av så många som första språk.