Lennart Lönngren VALENS Vad är det?

Låt oss först klargöra skillnaden mellan dependens och valens. Dependens är ett syntaktiskt begrepp, valens ett semantiskt. Båda relationerna är riktade och kan därmed avbildas m.hj.a. pilar. Dependenspilar dras mellan ord, och resultatet blir en syntaktisk struktur. Valenspilar dras mellan lexem, och resultatet blir en semantisk struktur.

En dependenspil går från huvudord till bestämning (beroende led). En valenspil går från predikat till aktant. Här avses semantiskt predikat, inte syntaktiskt eller logiskt.

Valensstrukturen har inte dessa begränsningar. En annan viktig skillnad gäller den formella egenskapen hos ifrågavarande struktur. Dependensstrukturen är ett träd, medan valensstrukturen är friare: en graf, varav trädet är ett specialfall. I trädet får det bara finnas en toppnod. Ingen nod får ha mer än en ingående pil. Valensstrukturen har inte dessa begränsningar.

Låt oss ta ett exempel: Mitt hus är gult. Dependensstruktur. är eller: Mitt hus är gult. hus gult mitt Valensstruktur (förenklad). mitt gult eller: Mitt hus (är) gult. (är) hus

Vi ser att valensrepresentationen bryter mot båda de regler som gäller för trädstrukturen. Det finns två toppnoder, mitt och gult, och ordet hus har två ingående pilar. mitt gult hus

Vi kan använda färger för att markera olika syntaktiska eller semantiska relationer, t.ex.: till subjekt till/från attribut till predikativ Mitt hus är gult. Mitt hus (är) gult.

Vi ser vidare att predikativ är en rent syntaktisk företeelse. Vi noterar att attributet mitt är beroende led i dependensstrukturen men oberoende – alltså predikat – i valensstrukturen. Vi ser vidare att predikativ är en rent syntaktisk företeelse. Det syntaktiska predikatet är har ingen egen nod i valensstrukturen. Det är ett s.k. syntaktiskt lexem. Vi återkommer strax till detta begrepp.

Tyvärr är dependensstrukturen problematisk. Den kan t. ex Tyvärr är dependensstrukturen problematisk. Den kan t.ex. inte återge relativa ord utan att frångå trädets begränsningar. Jfr.: till objekt vet vet vad dricker att Jag Jag dricker du du

Trots dessa brister är det i pedagogiska sammanhang nödvändigt att i valet mellan dependens och valens hålla sig till den förra. En språkundervisning baserad på valensbegreppet skulle bli alltför krävande. Möjligen kan man i den syntaktiska representationen använda begreppen stark och svag dependens, vilket är ett sätt att bakvägen införa en semantisk dimension.

Det förhåller sig nämligen så att dependens – liksom mycket annat i traditionell språkanalys – är baserad på blandade kriterier. Ett viktigt kriterium är det morfologiska, vilket innebär att ett huvudord genom kongruens eller styrning bestämmer formen på en bestämning; t.ex.: stora  hus se  honom val  av kurs

Ett semantiskt kriterium är också viktigt, nämligen just valens, alltså ett predikats krav eller förväntningar på närvaro av viss aktant. Om dependens ”stöttas” av valens kan vi anse den stark; eljest är den svag. Jfr: pappas ankomst pappas bil mordet på A. Lind mordet på NK

Lexem kan vi klassificera på olika sätt. Vi skall nu emellertid lämna den problematiska dependensen åt sitt öde och helt ge oss hän åt valensbegreppet. Som sagts ovan är den viktiga enheten lexemet. Liksom valens är lexem ett rent semantiskt begrepp. Lexem kan vi klassificera på olika sätt.

Först och främst skiljer vi på semantiska och syntaktiska lexem. Endast de semantiska lexemen besätter noder i grafen. De syntaktiska lexemen kan vara semantiskt tomma, men de kan också fylla vissa funktioner, t.ex. vara rollmarkörer.

Om ett syntaktiskt lexem har formen av ett ord, sätts detta inom parentes. Exempel: Han tänker (på) dig. Valet (föll på) Ivan. Kor (är) kloka (djur).

Endast predikat har valens. Semantiska lexem kan klassificeras vidare med avseende på innehåll och form. Med avseende på sitt innehåll indelas semantiska lexem i predikat och icke-predikat. Ett predikat betecknar ett faktum (en situation). Ett icke-predikat betecknar ett objekt. Endast predikat har valens.

Skillnaden mellan predikat och icke-predikat kan illustreras med tvetydiga ord som färg och växt: Vilken färg har bollen? Vilken färg köpte du? Växten är dålig. Växten är tålig.

Med avseende på formen gör vi först en uppdelning i explicita och implicita lexem. De senare sätts inom citationstecken av typen «». Explicita lexem indelas i segmentella och icke-segmentella. Exempel på de senare är frågeintonation och markerad ordföljd. Segmentella lexem, slutligen, indelas i fria och inkorporerade. De senare består av ett eller flera morfem inuti ett fritt lexem. De markeras genom vinkelparenteser.

<kruk><väx>t «i» Låt oss ta ett par exempel. Sammansättning-arna skäggväxt och krukväxt illustrerar flera av de nämnda distinktionerna: <skägg>växt Skägget växer. <kruk><väx>t «i» Blomman växer i (en) kruka.

I ordet krukväxt måste växt och växa besätta olika noder. I skäggväxt besätter växt samma nod som växa; växt i denna betydelse är ett syntaktiskt derivat av växa. I ordet krukväxt måste växt och växa besätta olika noder. Av denna anledning motsvaras ordet skäggväxt av två lexem: <skägg> och skäggväxt, medan ordet krukväxt motsvaras av tre lexem: <kruk>, <väx> och krukväxt.

I båda fallen är avledningsmorfemet t syntaktiskt. Jfr också: <tidnings>läsning <tidnings><läs>are Obs. att den röda pilen pekar mot hela ordet tidningsläsare!

<kruk><väx>t «i» Alternativt kan krukväxt analyseras som ”något som växer och som befinner sig i en kruka”: <kruk><väx>t «i» Lexemuppsättningen förblir densamma.

Låt oss summera klassifikationen av semantiska lexem med avseende på formen. Explicita Implicita Segmentella Icke-segmentella Fria Inkorporerade växt <väx>t ? «i»

pappas<GEN> bil Även flexionsmorfem kan vara syntaktiska eller semantiska. I förra fallet sker ingen markering: pappas ankomst Semantiska flexionsmorfem, däremot, representeras på ett speciellt sätt, nämligen genom sin kategoritillhörighet: pappas<GEN> bil

SLUT