FALU KOPPARGRUVA
För att klara av de dryga utgifterna sålde svenskarna koppar För att klara av de dryga utgifterna sålde svenskarna koppar. Under lång tid var koppar Sveriges viktigaste exportvara och Sverige sålde under den här tiden mest koppar i världen. Det var vid Falu Koppargruva, djupt nere i de mörka gruvgångarna, som man hämtade kopparen. Där hade man brutit kopparmalm redan under medeltiden, men det var under stormaktstiden, som gruvan upplevde sin verkliga storhetstid. Enligt sägnen var det en liten getabock på 800-talet som första gången stötte på kopparmalm i Falun. Getabocken hette Kåre och en dag kom Kåre hem till sin husbonde och var alldeles röd om hornen.
– Vad i all sina dar är detta. tänkte husbonden och följde efter geten – Vad i all sina dar är detta? tänkte husbonden och följde efter geten. Då såg han något rödaktigt på marken där geten hade skrubbat sina horn och på det viset blev kopparmalmen i Falun upptäckt. Arbetarna fick arbeta väldigt hårt i gruvan. Att arbeta där var minst sagt farligt. Det hände ofta olyckor. Många gruvarbetare krossades mot gruvans botten om repet brast när de firades ner eller klämdes till döds när någon gruvgång rasade ihop.
Sverige sålde nästan all koppar utomlands och fick in så mycket pengar att kopparförsäljningen till stor del ensamt bekostade krigskostnaderna och Älvsborgs lösen. Men man använde också koppar till annat, bland annat pengar. Tidigare hade de flesta mynten varit av silver. Silvret hade man tagit från Sala silvergruva, som var en mycket viktig inkomstkälla under Gustav Vasa tid. Men nu var silvret slut i gruvan och man ville inte köpa silver från andra länder. Det skulle bli alldeles för dyrt. Eftersom koppar inte alls var lika mycket värt som silver, gjorde man istället mynten jättestora. Det fanns kopparmynt som vägde ända upp till 20 kg! Man fick ha speciella vagnar och slädar, när man skulle transportera pengarna. Sådana vagnar kallades koppardrögar.
Det var farligt att arbeta i mörkret nere i gruvan Det var farligt att arbeta i mörkret nere i gruvan. Man bröt koppar som man gjorde pengar av eller som såldes till andra länder. Under 1600-talet var Falu Koppargruva en av världens viktigaste gruvor.
Hemma förvarade man kopparmynten i en låst kista Hemma förvarade man kopparmynten i en låst kista. Risken för stöld kan inte ha varit särskilt stor. Tjuvarna hade svårt att gömma de stora kopparmynten. De kunde säkert gripas när de försökte föra pengarna till sina tjuvgömmor. Dessa klumpiga kopparpengar använde man i Sverige långt in på 1700-talet. Nu var det inte bara koppar man bröt i Sverige under stormaktstiden. Man bröt även stora mängder järnmalm. Under stormaktstidens senare del blev till och med järn viktigare än koppar som exportvara. Det behövdes mycket järn för att tillverka vapen under krigen.
Det var egentligen Gustav II Adolf som fick fart på järnproduktionen Det var egentligen Gustav II Adolf som fick fart på järnproduktionen. I de svenska bergen fanns gott om järnmalm, men det svenska järnet såldes inte med någon större framgång utomlands. Kungen försökte därför locka till sig folk från andra länder, som kunde lära svenskarna att smida järnet bättre. Han ville också locka hit förmögna utländska personer, som var beredda att satsa pengar på den svenska järnindustrin. En av dessa förmögna utländska personer var Louis De Geer. Han var holländare och kom från staden Liège. Idag är Liège en belgisk stad, men då var Holland och Belgien ett land. I de trakter där De Geer var född bodde en folkgrupp, som kallades valloner. De var väldigt skickliga smeder och Louis De Geer tog med sig flera hundra till Sverige för att få hjälp att få igång den svenska järnindustrin. Det kom också tyskar och skottar hit till Sverige för att arbeta.
Efterhand kom allt fler valloner till Sverige Efterhand kom allt fler valloner till Sverige. Hemma i Holland blev man allvarligt oroad över att dessa skickliga smeder utvandrade och man förbjöd till sist dem att lämna sitt land. Men vallonerna var listiga och kom på alla möjliga tricks för att ta sig till Sverige. Det berättas till exempel att en vallon lämnade Holland insydd i en skinnsäck. Snart blomstrade järntillverkningen i Sverige. Man bröt järnmalm i mängder och i vallonernas smedjor tillverkade man verktyg och vapen. Under stormaktstiden var naturligtvis vapentillverkningen viktigast och snart hade Sverige, tack vare Louis De Geer och vallonerna, en egen mycket lönande vapenindustri. Man gjorde pistoler, musköter (en sorts gevär) och stora kanoner som man sålde på export till utlandet.
En del valloner återvände hem, men många valde att stanna i Sverige En del valloner återvände hem, men många valde att stanna i Sverige. Än idag finns det efternamn i vårt land, som påminner oss om invandringen av skickliga smeder under stormaktstiden. Exempel på sådana namn är: Allard, Biovie, Holst, Leffler och Pripp.