I många tusen år är jordbruket grunden till människans tillvaro I många tusen år är jordbruket grunden till människans tillvaro. Människors liv kretsade kring hemmet, byn och åkrarna. Jordbruket var också grunden till varje lands ekonomi. I byn delades åkermarken av småbönder, storbönder och godsägare. Småbönderna ägde små bitar fält, utplacerade runt om i byn. Storbönderna hade lite mer mark men mest hade godsägarna som ägde mer jord än alla byns bönder sammanlagt. Byn hade också ett gemensamt område, som ofta bestod av sand, buskar, sten eller kärrmark, som inte användes till odling. Denna mark, den s.k. allmänningen, användes som betesmark till kor och får. Där fick också fattigfolk, de som inte ägde någon mark, bygga sina kojor.

Under 1700-talet växte antalet folk, vilket betydde att det behövdes mer brödsäd, mer mat. Många storbönder var sugna på nya metoder för att kunna få fram ännu större skördar. De förbättrade sandjorden genom att blanda den med lera. De dikade ur kärren och började använda dem som åkerjord. De införde nya växtslag och djurraser. Men eftersom åkrarna var små (s.k. tegar) och uppblandade krävdes det att de odlades på samma sätt. Alla behövde gå med och börja använda de nya odlingsmetoderna. Det blir storbönderna och godsägarna som driver igenom att de små åkrarna skulle delas upp på ett nytt sätt, trots motstånd från småbönderna.

Det nya sättet att dela upp åkrarna innebar att var och en av markägarna skulle få en större sammanhängande del jord, istället för flera små åkrar. Detta gjorde att man sparade kraft och tid på att slippa ha flera ställen runt om i byn att sköta. Allmänningen, delades också upp för att bli åkermark, vilket betydde att människorna som hade bott där, byns fattigaste, var tvungna att flytta. De småbönder som hade haft lite mark kunde bli tilldelade nya åkrar av kärrmark eller sandjord som inte gick att leva på, eftersom de rikare passade på att ta den bästa åkermarken själva. Småbönderna hade också sällan råd att sätta upp inhägnader runt sina fält, vilket också var en förändring som drivits igenom. Det var alltså många som blev av med sin jord, eller som var tvungna att sälja sin jord eftersom de inte hade råd att sköta den, p.g.a. den nya uppdelningen.

De större åkrarna ledde till ett effektivare jordbruk De större åkrarna ledde till ett effektivare jordbruk. Redskapen förbättrades och byttes ut. Nya växtslag gav bättre skördar och nya raser av kor gav mer mjölk, nya svin mer kött och nya fårraser mer ull. Skördarna ökade och man kunde få fram mat till de som varit tvungna att flytta. Samtidigt behövde inte lika många arbeta inom jordbruket med de nya metoderna och folk tvingades in mot städerna i jakt på arbete. När stora grupper människor flyttar från landsbygden till städer brukar man kalla det för urbanisering.

Hemindustrin En vanlig syssla på den här tiden var att spinna ull till garn som vävdes till tyg. Människor använde egna spinnrockar och vävstolar och arbetade i hemmet, de arbetade inom den s.k. hemindustrin. Förläggare, handelsmän, köpte in ull och betalade för att få den spunnen och vävd till tyg som sedan såldes. Men även om hemindustrin kostade mindre utan kostnader för fabrikslokaler eller maskiner så var den begränsad. Det var svårt att öka tillverkningen och många hade jord att sköta under vår och höst, vilket satte stopp i produktionen. Kvaliteten varierade också beroende på vem som spann och vävde.

För att få bättre kontroll över tillverkningen började förläggarna samla arbetare och maskiner på ett ställe i speciella byggnader. Nu kunde de också övervaka arbetstiden så att ingen gick ifrån arbetet för att sköta sin åker. Den nya organisationen är det första stora steget i den industriella revolutionen.

Nya uppfinningar och maskiner 1733 uppfanns den flygande skytteln gjorde att vävarna kunde väva snabbare än tidigare. En man kunde nu göra 2-4 mäns arbete. Snabbare vävare krävde mer garn till vävstolarna vilket tvingar fram en ny uppfinning, den första mekaniska spinnmaskinen (1738). 1764 kunde maskinen Spinning Jenny ersätta 4-6 handspinnare. Spinning Jenny är en av textilindustrins mest berömda uppfinningar men den förargade den handspinnare som förlorat sina jobb och uppfinnaren Hargreave fick sitt hus stormat av arbetslösa handspinnare. Hargreave fick flytta och 20 år senare fanns Spinning Jenny i 20 000 förbättrade exemplar. Spinning Jenny

Nya uppfinningar och maskiner 1769 uppfann Richard Arkwright en ny spinnmaskin som drev av ett vattenhjul. Vattenhjulet betydde att man inte kunde ha produktionen i stugorna och man var nu tvungen att samla arbetare och maskiner på ett ställe. Man behövde fabriker där man kunde ha sina maskiner, vilket blir det andra stora steget i den industriella revolutionen. I fabrikerna införs nya uppfinningar som gör arbetet ännu effektivare. Men med effektivare maskiner gör att färre människor behövs i fabrikerna och det fanns inte längre tillräckligt med arbete för folk att försörja sig.

1779 byggdes en ”mula”, en korsning, mellan Spinning Jenny och Arkwrights vattendrivna spinnmaskin. Mulan kunde spinna flera hundra trådar samtidigt vilket slog ut handspinnarna för gott. Priset på garn hade sjunkit så lågt nu när det var lätt att producera, att deras arbete inte längre lönade sig. 1780 uppfanns den mekaniska vävstolen och man kunde börja massproducera tyger. Nu saknades ull till alla nya textilfabriker och man började ersätta ullen med bomull från plantagerna i USA:s sydstater. Snart kör bomullen om ullen och blir 10 gånger vanligare material än ullen.

Människor ersätts av maskiner Arbetet som tidigare utförts av människor och djur utförs alltmer av maskiner. Maskinerna gjorde massproduktion möjligt. Det var också mycket lättare att sköta en maskin som gjorde jobbet än att lära sig förmågan själv. Hantverkssystemet gick över i ett fabrikssystem där fabriksägaren som övervakade och organiserade arbetet istället för hantverkaren. Detta är den industriella revolutionens tredje stora steg.

Människor byts ut mot maskiner I och med den industriella revolutionen tar maskiner över allt mer av det arbete som människor och dragdjur tidigare hade utfört. Förut hade det funnits en gräns för hur mycket som kunde tillverkas, en handspinnare kunde bara spinna SÅ mycket ull och det fanns ju bara ett visst antal handspinnare. Maskinerna kunde producera garn mycket snabbare och tyger och många andra varor kunde nu massproduceras. Det var dessutom mycket lättare att låta en person sköta flera maskiner som utförde arbetet än att lära sig utföra hantverket själv. Man gick från ett hantverkssystem till ett fabrikssystem och fabriksägarna ersatte hantverkarna i rollen att organisera och överse arbetet.

Järn, kol och ånga Många av de nya maskinerna började tillverkas i järn istället för trä. Detta för att materialet trä slets av maskinerna och höll inte lika länge under de nya påfrestningarna. Men för att framställa järn ur järnmalmen gick det åt stora mängder träkol. Storbritannien skövlade nästan all sin skog för att kunna rena malmen och började köpa in skog från andra länder, bl.a. Sverige. Så småningom kommer engelsmännen på ett sätt att använda sin egen stenkol, som det fanns gott om i Storbritannien. Nu kunde de få fram järn som var mycket billigare än tidigare.

Järn, kol och ånga Den första ångmaskinen användes i gruvorna som pump för att pumpa ut vatten ur gruvhålen. 1765 fick mekanikern James Watt i uppgift att reparera en ångmaskin. Med hjälp av kugghjul och en roterande axel förbättrade han den så till den grad att han brukar kallas för ångmaskinens uppfinnare. Tack vare förbättringen kunde nu ångmaskinen börja driva ångfartyg, ånglokomotiv och maskiner i industrin. Ångmaskinen var en kraftkälla som inte var beroende av muskelkraft, vind eller strömmande vatten och passade därför utmärkt vid gruvorna (som inte kunde flyttas till vattendrag som spinnerierna). Nu kunde gruvorna utnyttjas ännu bättre med ångmaskiner som drev hissarna som lyfte malm och kol till ytan och effektivare vattenpumpar som gjorde det möjligt att gräva ännu djupare gruvor och få tag i mer malm och kol än tidigare. Stenkolen var en viktig råvara. Den användes även utanför järnverken, som bränsle till ångmaskiner och för att värma upp bostäder.

Det svarta England Röken från kolen gjorde Englands landskap alldeles svart. Människorna som arbetade i gruvorna hade ett farligt och mycket slitsamt jobb med löner så låga att hela familjer är tvungna att arbeta i gruvorna, även kvinnor och barn. Just barn ansågs utmärkta gruvarbetare eftersom de var små och kunde ta sig fram även i de smalaste gruvgångarna. De hade också en mycket lägre lön än de vuxna. Men rasrisken och den dåliga luften med giftiga gaser och ständig risk för syrebrist gjorde gruvan till en mycket farlig arbetsplats. Så småningom väcker barnen och kvinnornas hårda slit medlidande hos de styrande och 1842 blir det förbjudet att använda kvinnor och barn yngre än 10 år i gruvorna. Det blir bland de första lagarna om arbetsskydd.

Industrin kräver bättre transportmöjligheter Industrin krävde en hel del transporter och mot slutet av 1700-talet började Storbritannien bygga ut och rusta upp sina vägar så att de skulle hålla för de tunga transporterna. Järnvägarna som tidigare dragits av hästar kunde nu drivas med ångmaskin och ”Eldhästarna” som de första ånglokomotiven kallades konkurrerade snart ut de riktiga hästarna. Järnvägarna är historiens största förbättring av transporterna till lands. På några få år täcktes Storbritannien av ett nät av järnvägar. Till havs ersattes segelfartygen av ångfartyg (tidigt 1800-tal). Ångfartygen var snabbare och var inte beroende av vinden till skillnad från segelfartygen.

Arbetarna organiserar sig De människor som hade blivit av med sin jord och inte kunde försörja sig på landsbygden tvingades in till städerna i jakt på arbete. Men arbetet i fabrikerna var hårt. På landsbygden var arbetet också slitsamt men där växlade arbetsbördan med årstiderna. I städerna var dagarna alltid lika långa och det fanns inga lugnare perioder. Med gasljuset kunde fabrikerna drivas även när det var mörkt. Det fanns också stora skillnader mellan arbetarnas löner. De som var sämst betalda kunde tjäna en tredjedel av vad andra arbetare tjänade. De flesta arbetarna kunde varken läsa eller skriva. De hade inte heller rösträtt och hade det därför svårt att protestera och förbättra sina levnadsvillkor.

Arbetarnas hårda liv Förutom att de hade svårt att skaffa mat på sina knappa löner, levde arbetarna otroligt trångt. Två familjer kunde dela på ett rum där man sov i skift och ibland hyrde ut en halv sängplats. Löss spred sjukdomar och många människor dog i tuberkulos och ännu fler led av bristsjukdomar. I Manchester dog vart tredje spädbarn hos de fattigaste arbetarna och medellivslängden var ca 17 år(!) Medan Storbritannien blev rikt på sin industri var det alltså många som levde bedrövliga liv. Att klaga på låg lön ansågs opatriotiskt (illojalt mot nationen), då satte man sina egna intressen före landets, och varorna skulle bli dyrare vilket skulle rubba Storbritanniens plats på världsmarknaden. Skickliga arbetare fick inte lämna landet och det var förbjudet för arbetare att förena sig för att få bättre lön, kortare arbetstider och bättre förhållanden.

Fackföreningar växer fram Arbetarnas usla förhållanden väcker så småningom medlidande hos kyrkan och delar av pressen som tar deras sida. Arbetarna börjar bilda hemliga sällskap med nattliga möten och de första fackföreningarna växer fram, som på den tiden var olagliga och kunde leda till fängelsestraff. Till slut (efter år 1840) inser fabriksägarna och politikerna att arbetarna blivit en kraft att räkna med i och med att arbetarnas politiska inflytande hade ökat. Dessutom kunde fabriksägarna tjäna på att höja lönerna något eftersom arbetarna då hade råd att köpa varorna som massproducerades. Risken för strejker och uppror minskade också och så blev fackföreningarna till slut lagliga. Dessa föreningar leddes främst av de mer välbetalda arbetarna som kunde skriva och läsa och hade förmågan att samla till strejkkassor och bilda en organisation som sträckte sig över hela landet.

Revolutionen fortsätter Trots britternas försök att hålla de nya metoderna och uppfinningarna för sig själva sprider sig industrialiseringen till andra länder (t.ex. USA och Sverige). Det fanns till och med ett förbud mot att sälja maskiner till utlandet fram till år 1843. Eftersom industrialiseringen nådde olika länder vid olika tidpunkt går det inte att bestämma när revolutionen började. Det går inte heller att säga att den fått något slut. (Men vi kan koncentrera oss på Storbritannien mellan år 1700 och mitten på 1800 talet)