En viktig fråga för dygdetiken: Kan D ge ett bra svar på frågan ‘Vad bör jag göra?’?

D kan försöka: En välvillig handling är moraliskt rätt p.g.a. att den är ett uttryck av välvilja; en grym handling är moraliskt fel p.g.a. att den är ett uttryck av grymhet, o.s.v.

Enligt den här teorin finns det ingen oberoende standard för rätt och fel. På samma sätt som konsekventialismen säger att värdet på ett visst utfall är av fundamental betydelse säger D att värdet av den dygden som handlingen är ett uttryck av är av fundamental betydelse.

Två problem med denna teori:

1. Borde vi inte kunna skilja på utförandet av en moraliskt rätt handling och utförandet av en moraliskt rätt handling för de rätta skälen? Kom ihåg Kants exempel på affärsidkaren som inte tar för mycket betalt av en lättlurad kund.

Den här versionen av D verkar inte kunna skilja på dessa handlingar. Om karaktärsdraget som är ’ansvarig’ för handlingen är en last är handlingen fel; om karaktärsdraget som är ’ansvarig’ för handlingen är en dygd är handlingen rätt.

2. Det verkar även som att en handling kan vara både vänlig och orättvis samtidigt: T. ex. att ge någon en chans till som han/hon inte förtjänar. En sådan handling borde då enligt D vara både rätt och fel. Kan detta vara möjligt?

Kanske D borde säga: En handling är moraliskt rätt om och endast om den skulle utföras av en fullständigt dygdig person. En handling är moraliskt fel om och endast om den inte skulle utföras av en fullständigt dygdig person. (Alt. om en dygdig person skulle vägra utföra handlingen.)

En fullständigt dygdig person är alltså en person som: är teoretiskt och praktiskt förnuftig (d.v.s. kan bl.a. se vad som är rätt och fel) och har alla karaktärsdygder (d.v.s. är viljestark, modig, välvillig, rättvis etc.)

Det finns åtminstone två problem med det här svaret:

1. Vi vill ha reda på vad som är rätt och fel. Det duger naturligtvis då inte att säga att en handling är rätt om och endast om den skulle utföras av en person som handlar rätt. Det ger oss ingen nyttig information alls. Formeln för rätt och fel blir på detta sätt cirkulärt.

2. Det verkar finnas fall där en viss person skulle handla fel om han eller hon skulle göra det som en fullständigt dygdig person skulle göra. Kan ni komma på ett sådant fall?

T. ex: Ett står i brand och det finns två små barn där inne. Den dygdige personen kalkylerar sannolikheten för att lyckas rädda barnen och kommer fram till att hon har 75% chans att lyckas. Mot denna bakgrund störtar hon in i byggnaden….

Du, å andra sidan, vet med dig att du är ganska feg av dig (d.v.s. långt från fullständigt dygdig) och att om du skulle störta in i huset skulle du gripas av en paralyserande skräck och brinna inne tillsammans med barnen du till en början försökte rädda. Är det rätt för dig att gå in i huset och försöka rädda barnen?

Kanske D skulle säga: En handling är rätt om och endast om en fullständigt dygdig person skulle rekommendera att den handlingen utförs. En handling är fel om och endast om en fullständigt dygdig person skulle rekommendera att den handlingen inte utförs.

Fler problem(?) för dygdetiken: En handling, X, är (fel) rätt om och endast om en dygdig person (inte) skulle rekommendera X.

(1) Den dygdige personen ‘ser’ vad som är rätt och fel i olika kontexter utan att ‘rådfråga’ och tillämpa generella principer (t.ex. ‘maximera värde’ eller ‘handla endast efter vissa maximer’). Fråga. Vad är det då de ser? Om en dygdig person ser att X är fel p.g.a. att X har egenskap F, borde vi då inte undvika att göra X p.g.a. att X har egenskap F – inte p.g.a. att en dygdig person skulle rekommendera att vi inte gör X?

(2) Hur kan man veta att en person är dygdig?

(i) ‘Externa’ handlingar hjälper inte eftersom samma handling kan utföras för olika skäl. (ii) Även om vi skulle kunna komma på något sätt att stämma av individers intentioner och karaktärsdrag genom att studera deras hjärnor så kan vi ju inte veta vilka hjärnor som är de relevanta om inte redan vet vilka individer det är som är dygdiga.

Hittills verkar det som om vi nästan enbart radat upp problem för dygdetiken. Vad är det som talar till fördel med teorin?

Vissa påstår att dygdetiken är den enda moralläran som insett att rätt och fel inte går att kodifiera – d.v.s. går inte att ställa upp genom regler eller principer.

Vissa dygdetiker påstår att både konsekventialismen och pliktetiken är helt fel ute eftersom båda försöker åstadkomma något som är omöjligt. Den sanna moralen är alldeles för situations-specifik för att kunna ställas upp med en eller ett par regler.

Vi står inför moraliska problem hela tiden. Bör jag tala om för min vän att hans flickvän är otrogen? Bör jag fuska på tentan? Bör jag göra abort? Bör jag rädda barnet som håller på att drunkna? Bör vi operera isär de siamesiska tvillingarna? Bör jag gå med i demonstrationståget?

Alla dessa problem är olika och det verkar inte orimligt att vi kan hitta lösningen på dem genom att tillämpa en regel eller princip.

Om det hör till sakens natur att det vi studerar är väldigt växlande och diversifierat så borde väl svaret vara lika flexibelt?

Doktrinen om Den Gyllene Mellanvägen verkar fånga denna komplexitet. Dygdighet kommer från erfarenhet, mottaglighet, förmåga att ’se’, förmåga att resonera etc. och detta tar lång tid att utveckla.

Om etik är mångfaldigt och skiftande så borde vår etiska teori reflektera detta.

(Vissa) Dygdetiker ser sig själva som anti- teoretiker som förkastar systematiska teorier som försöker fånga och organisera moralen i (relativt) enkla principer och regler.