Bat 53 C 1974 Klicka er framåt i bildspelet.

Detta bildspel är min personliga upplevelse av tiden med Bat 53 C Bildspelet är sammanställt av ett urval av de ca 1200 bilder jag tog under min vistelse på Cypern, den bristande bildkvalitén beror på att originalen var dia som sedan gjorts om till pappersbilder och sedan scannats in digitalt. Om inte annat anges så är det jag/min kamera som tagit bilderna. Jag har även använt en del tidningsurklipp från samtida tidskrifter. Mvh 196 Sigge Matti Medic MUSIK Demis Roussos Anita Lindblom Thomas Bergquist Krigsljud inspelat under flygattack av Famagusta

Efter några veckor i Sverige med massor av sprutor bar det av till CGC och Villa Oasis.

Tillvaron på Oasis var ansträngande i början. Baka sockerkaka åt Dr Christina, sociala samtal i solen, men även en del militära aktiviteter som skjutövningar.

Viktiga hållpunkter var mässen, solbränna och permissviden.

Vaktavlösningen var den militära aktivitet som syntes mest under denna tid.

Famagusta var en blomstrande turiststad Foto: Vykort

Det var tung bevakningstjänst nere på beachen i stort sett varje dag. Men trots allt så fanns ju verkligheten i bakgrunden hela tiden, även om inte alla såg det.

Vi gjorde även en del militära övningar. Bilder från Platania marschen.

De första synliga tecknen på att något höll på att hända var några mindre bombattentat i Famagusta. När bomben på Silver Gallery small satt jag på en balkong snett över gatan och hade blicken mot den delen av gatan. Plötsligt for hela butiken ut på gatan och sedan kom smällen. Det var som att se det i slow motion.

Beredskapen höjdes och vi började lyssna på nyheterna och iaktta lite mer försiktighet.

Stressen började med en statskupp som tillslut övergick i inbördeskrig och sedan en turkisk invasion.

KP bilarna placerades ut runt campen. Värn grävdes överallt, tom Johan och Höken grävde.

Vi på sjukan såg över våra rutiner och utrustning. Vi fick även skyttesoldater placerade hos oss som skydd.

Plötsligt när vi sitter på altanen till Oasis så brakar det loss med en enorm skottlossning, vi hörde kulorna vina runt oss och slängde oss ner i skydd så gott det gick.

Efter ca 45 min av intensiv skottlossning så ropar de på radion att en man är skadad och att vi måste ner och hämta honom. Jag och Janne Q tar en bår och rusar ner mot TPC där den skadade ska finnas i ett värn. På vägen dit ser vi kulor slå ner i sanden framför oss, men känslan var ” att det händer inte mig”.

Foto: Väbeln

Rune låg hos oss ett tag innan vi kunde skicka honom vidare till Dhekelia. Under turist evakueringen senare var jag dit och fick medicinskt underlag som gjorde att vår läkare kunde beställa amb flyg till Sverige, och vidare behandling i Lund. Vi hade saknat förbindelser med sjukhuset fram till dess.

Under en period hade vi en KP bil som ambulans pga av att det sköts mot våra fordon.

Efter evakueringen av Othello Tower

Under skottlossningen så flydde ca 200 av de omkring boende in på campen, det medförde försörjningsproblem och våra killar fick order att inte släppa in fler.

Striderna tog paus, medaljparaden hölls. Vi fick våra FN medaljer.

Under ca 2 veckor så var det lugnt och livet på campen återgick till en mer normal nivå. Men kulhålen på min balkong påminde om vad som varit.

Nöjena på stan var begränsade och vi fick roa oss själva. Nere på campen fick vi förstärkning med flera hundra man. På Oasis fick vi utbytt en del personal och fick även förstärkning av några man.

Det fördes mycket diskussioner om vad som skulle komma att ske framöver. Många såg fundersamma ut. Turkarna landsteg i Kyrenia och vi väntade på att det skulle smälla igen.

NG soldaterna kör runt i sina gamla T 34,or och grupperar försvaret för Famagusta nere på Nico vägen och runt Oasis.

Turkiskt flyg dök upp på himlen och även några bombningar genomfördes. På campen satt folk och väntade på att söka skydd om det skulle behövas.

På omvägar tog vi oss in i Famagusta, då det pågick strider längs huvudvägen. Vi hade ett löfte om uppehåll i bombningarna. 22/7 genomförde vi en evakuering av turisterna som var kvar i Famagusta.

När vi kommer in på Kennedy Avenue står folk och väntar. Vi upprättar sambandscentral på Lordos II. Därefter börjar vi plocka upp turister från hotellen närmast Turkstan. Det går lugnt tillväga och vi kör ut ca 100 st i första vändan.

I Dhekelia hade britterna slagit upp stora tält på kricket plan och några av våra killar fick stanna för att organisera upp login och utspisning.

När vi kör in i Famagusta för att hämta tredje omgången turister, ser vi att bombningen och skjutandet börjat igen. Det går snabbare att lasta nu och vi får plats med fler turister på varje bil i takt med att skjutandet tilltar. Det var nog 3 ggr så många med på sista vändan som i den första, trots att vi hade förlorat någon bil efter vägen.

Denna bild tog jag utanför Lordos där vi fick söka skydd när bomberna föll för nära.

Jag och några till blev kvar tre dygn i tältlägret innan de sista turisterna lämnat ön.

På tre dygn tömdes hela Famagusta distriktet på greker, när Turkiska armen började närma sig.

När vi skulle ta hamnen så fick vi förstärkningar från FINCON, CANCON och BRITTCON. Operationen att ta hamnen stoppades från FN i New York och vi fick inte in de skadade vi hade befarat och förberett sjukan för.

Det blev några nervösa sekunder när den turkiska stridsvagnen svängde upp kanonen mot mig och Janne, som låg på Oasis översta balkong.

Vi på sjukan for runt tillsammans med MP Lasse och Vickan och letade gamlingar som stannat i den tomma staden. Många var döda, de begravde vi. De som levde körde vi ner till de stora tältläger som upprättats söderut.

I det tomma Famagusta hade vi fått några nya OP,n. På kända platser för alla tidigare yxor.

Stillestånds linjen var fastställd och de engelska baserna skyddades av deras elit trupper Gurkas.

Den humanitära hjälpen blev viktig efter eldupphöret. Vatten och sjukvård var uppskattat i både de Turk och Grek byar där de var innestängda.

Foto: Press I byarna Atilar och Maratha hittades 126 döda turkar på en soptipp. Dr Lasse, Nicke och jag vart kallade dit en eftermiddag vid tiden. För att försöka fastställa dödsorsak och vilka det var som låg där. Det var turkiska kvinnor, barn och gamlingar. Ca en vecka före hade vi passerat byn och pratat med flera av dem, de begärde FN skydd då de kände sig hotade. Vi framförde önskemålet men det fanns inte folk att placera i byn då. Stämningen var lite otäck med solnedgång och turkiska soldater stående runt gropen ovanför oss, när vi gjorde vår undersökning.

Trots allt elände så måste vardagen fungera för att man ska orka med. Här är det dragkamp och utgången var ganska given. Kockarna hade några kilos övertag.

De sex händelserika månaderna var på väg att ta slut. Packning och hemresa med blandade känslor. Jag tackar medlemmarna i Oasis Singers och alla på Bat 53 C för en oförglömlig tid. Det har nog betytt mycket mer för mitt liv än vad jag trodde vid hemresan.

Tack Bat 53 för alla upplevelser och för ett livslångt kamratskap. Sigge