Vad får man kalla varandra? Om vem som sätter ord på identiteter Inkluderande språk handlar förstås om många saker, om synlighet, respekt, tillgänglighet. Mitt föredrag kommer att handla mest om det första – inte så mycket om vem som kan ta till sig information osv. Jag intresserar mig för benämningspraktiker. Jag intresserar mig för hur benämningar på personer ur en grupp framhäver vissa betydelser och konnotationer, suddar ut annat och gör att några aspekter av människors identitet blir mer eller mindre socialt synliga. Jag vet inte vad man får säga eller inte. Men jag vet att det är en angelägen fråga. Man vill inte göra bort sig eller såra någon i onödan. Jag ska försöka kommentera hur det verkar gå till när den identitetspolitiska utvecklingen genererar nya begrepp och termer. Det gör jag ur ett ur ett språkpraktikperspektiv. Det här handlar inte enbart om att olika grupper – minoriteter, tidigare osynliggjorda grupper – bestämmer sig för en självbenämning, utan det handlar också om det ganska komplexa samspel, olika tankegångar och mer eller mindre offentliga interaktion som ligger bakom den språkutveckling som vi kan se idag. Språkrådsdagen 6 maj 2015 Mats Landqvist

Nya identiteter – nya ord Individer och grupper positionerar sig på nya sätt idag än tidigare. Många grupper har setts som ”minoriteter”. Ofta har de benämnts nedsättande. Grupper ställer krav på att räknas med – och att benämnas på ett positivt och respektfullt sätt. Identiteterna är kanske inte precis nya, men positioneringen kan mycket väl vara det, alltså att en grupp människor kräver att ses på ett nytt sätt – att inkluderas i samhället på ett nytt sätt. Benämningar spelar då en viktig roll: vissa minoriteter kanske inte benämns alls – de syns inte, eller så finns det bara nedsättande ord för en grupp, eller endast kliniska, förvaltningsmässiga eller andra formella sätt att benämna på. Här spökar begreppet politiskt korrekt: man värjer sig mot att det invanda sättet att uttrycka sig på blir kritiseras och plötsligt anses förlegat, fel och skadligt.

Grupper kan ha olika benämningshistoria Benämningar blir negativt laddade med tiden, och byts ut kontinuerligt. Benämningars betydelse omförhandlas (resignifieras). Språkluckor: brist på benämningar, eller enbart kliniska eller nedsättande. Utan att göra anspråk på att ha detaljstuderat olika grupper är det möjligt att urskilja typer av språkbruk som tillämpas på dem. Anna Vogel har studerat funktionshinder, Margareta Svahn har studerat skällsord för män och kvinnor utanför normerna. Och flera andra har studerat fult språk genom tiderna.

Problemen Hur ska man benämna en individs grupptillhörighet på ett respektfullt sätt om det inte finns några vedertagna positivt laddade benämningspraktiker? ”Gamla” benämningar anses inte längre tillåtna. Så problemen är de här. Det första handlar om begränsningar i språket att enkelt referera till en person/grupp etc., alltså attityder till människor Det andra handlar mer om attityder till språket, alltså att språkbrukaren kan känna sig vilsen.

Resignifiering skapa nya betydelser för gamla ord Negativt laddade ord kan få positiv/neutral betydelse. leder till stärkt själv-appellering distans till rådande hegemoni bög, flata resignifierades aktivt av gayrörelsen under 80-talet. hora användes under en period under 2000-talet som självbenämningsform av unga, framförallt migratiserade, kvinnor i Sverige

Exkurs: exemplet nörd Nörd används alltmer i positiva sammanhang, särskilt sammansättningar: ”matnörd”, ”sportnörd” 2006: (ibland nedsättande) enkelspårig och löjeväckande person  2015: person som har ett stort specialintresse och därför kan uppfattas som något enkelspårig Exempel på identitet som skapas runt konsumtion

När resignifiering inte fungerar Vissa ord har en lång historia av att användas nedsättande. De orden fungerar diskriminerande i de allra flesta situationer i en viss tid. Det är svårt att frigöra sig från sådana ords kränkande betydelse, och vi ser dem som fula och olämpliga. Det visar hur stark en diskrimineringsgrund kan vara. Alla nedsättande benämningar kan inte ges nya betydelser. Dessutom har de resignifierade orden kvar sin ursprungsbetydelse.

Ombenämning Grupper kan föredra att bli benämnda på ett (nytt, annat) sätt Romer/samer/svarta kallas så därför att ”gruppen” romer etc. önskar det. Kan innebära en kedja av ombenämningar: krympling, invalid, handikappad, fysiskt funktionshindrad … Offentlig användning skapar legitimitet, men …

… många protesterar mot språklig reglering och mot politisk korrekthet. - Men det heter ju så. Har alltid gjort det. - Min granne är en X. Han har inget emot att bli benämnd på det sättet. Varför får man inte säga det då? - Vi i Sverige är så otroligt PK, ängsliga och överdrivna. Spänn av! Dns Lena Sundströms krönika tar upp hur majoriteten känner sig utsatt för kritik och hur det hamnar i förgrunden. Diskussionen tenderar dessutom att handla om specifika ord som många tar strid för. Men det handlar förmodligen om något större, att uppleva att ens självklara bakgrund blir underkänd, och att eliten skriver en något på näsan. Det skapar en klyfta. Det omvända är att människor ringer till språkvårdare och frågar om vilka uttryck som är de rätta. Det är inte alltid lätt att svara på. Grundregeln att den diskriminerade gruppen ska bestämma är inte heller alltid enkel att tillämpa eller att få klarhet i.

En minoritetsgrupp benämner sig själv: exemplet transperson Bakom benämningen finns en analys: Kön kan definieras olika: socialt, biologiskt, juridiskt, upplevt … (om en persons biologiska, sociala, upplevda etc. kön inte sammanfaller är hen en transperson) Jag tar det här exemplet om trans. Av flera skäl: Det verkar bli mer och mer aktuellt. Det är en grupp vars identitetspolitik känns stark just nu – och relativt ny. Här finns också många, många utmaningar mot en invand syn på kön. Trans är/har varit synnerligen laddat.

Den nya självbenämningen medför fler benämningar, en begreppsfamilj cisperson (motsats) transfobi (antagonist) och möjlighet att relatera identiteten i termer av social struktur cissexism Det kan alltså uppstå nya grupper, eller rättare sagt, benämningar som skapar relevans för en viss positionering. Tillsammans med den nya benämningen fylls ett tomrum.

Språkliga effekter: (ny-)produktiva morfem och sammansättningar kön- könsbinaritet, könstänkande, könskategorisering trans- transperson, transfobi, transidentitet cis- cissexism, ciskönad, cisperson -fobi transfobi, homofobi, islamofobi, funkofobi Nya sammansättningar visar att benämningarna inte enbart gäller enkla appellativ utan även en hel terminologi. Och då är det här bara exempel på en domän, transdomänen.

Ny användning av grammatiska kategorier (ordklasser) ras  rasifiera, rasifierad, rasifiering … Handlingar uttrycks med verb, egenskaper med adjektiv och ting med substantiv. ”kön”, ”kvinna” osv. är substantiv, vilket understryker att kön är en beständig egenskap. Jämför ”könifiera”, ”kvinnifiera”: nya betydelser, nya perspektiv (-ifiera som potentiellt produktivt morfem: funkifiera, sexualitetifiera (homofiera?, transifiera? …) Vi kan också se en tendens att reformera språket på andra sätt. Hen är ju ett välkänt sätt att arbeta aktivt med ordklassen pronomen. Men det kan utvidgas till även andra ordklasser. Inom antirasistiska grupper har man ersatt ras som beteckning på en egenskap hos en person med verbet rasifiera, från engelskan racify. Med det vill man skapa ett nytt perspektiv som stämmer bättre överens med hur man ser på vad ras är. nämligen något som tillskrivs en person på grund av ett utseendedrag som tillmäts asymmetrisk social betydelse. Om man skulle tillämpa den här språkliga praktiken på andra diskriminerade grupper skulle man kunna hitta helt nya verb.

Vem uppfinner orden? Medicinsk fackterminologi om könskorrigering: Könsidentitetsstörning  könsdysfori  könsinkongruens Antisexistiska aktivister benämner motsvarande fenomen: genderqueer, genderfluid, transing (to ”trans”), trans_x_ing Både den fackspråkliga och den politiska/kritiska diskursen skapar identifikationsmodeller. De utmanar på olika sätt tvåkönsnormen som den enda tänkbara. Här ser vi att olika delar av samhället är med och skapar benämningar. De gör det förstås ur sina respektive perspektiv och behov. Men termer ändras med tiden ofta i ett samspel mellan olika diskurser. Intressant här är att det inte enbart handlar om en ombenämning av transpersoner utan om olika betydelseförskjutningar också. Med nya termer vill man inte enbart skapa en mer positiv benämning utan också införa ett nytt perspektiv, nya betydelser, en slags resignifiering.

Om ombenämningsprocesser Språk används för att skapa de grundläggande sociala kategorier och för att dela in människor i kategorier. Vi konstruerar bilder av varandra som bygger på kategoriseringarna. Dessa konstruktioner fungerar på ett så naturaliserande sätt att vi inte längre ser att de är just konstruktioner. Men när vi blir medvetna om vilka kategoriseringar som görs uppstår (behovet av) nya språkliga uttryck. Så varför sätts dessa processer igång? Vi kan ju inte enskilt bestämma vilka konstruktioner som ska gälla.

Kan språkbruk vara en fråga om diskriminering? Diskriminering kommer till uttryck i språkbruk i konkreta situationer, med benämningar, liknelser, förklenande omdömen osv. Diskriminerande hierarkier skapas i och upprätthålls med språket. Rasistisk/sexistisk etc. är inte detsamma som elak, obildad eller självisk. För att komma åt själva grunden till diskriminering bör man vända blicken mot invanda tankesätt, språkliga begreppssystem, benämningspraktiker. Kanske är det därför som rasism, sexism osv förblir osynligt, särskilt för den som agerar på ett diskriminerande sätt. En förklaring är då att diskrimineringen inte är en individuell eller personlig egenskap, utan något som genomsyrar en kultur och som alla personer kan agera ut. När (nedsättande) betydelser blir självklara och allmänt accepterade är det ett tecken på den rådande maktordning som reproduceras – just genom att betydelsenormen ses som självklar. Om vi backar några steg och frågar oss hur språket bidrar till nedvärdering, alltså varför blir vissa benämningar negativa. Det självklara svaret är väl att om en grupp personer ses med oblida ögon av andra, så blir benämningen på dem också negativ. Men en mer konstruktivistisk syn på det hela menar att språkvalen bidrar till att konservera t.ex. en negativ attityd. Problemet är då att den negativa laddningen kan bli osynlig, alltså att man tar benämningen för självklar och ser den som naturlig. En paradox.

Exemplet rasism Samhällets rasistiska traditionella tankesätt gör det möjligt att använda färgerna vit och svart för att dela in människor. vilka individer hamnar inom gränserna för ”vit” och vilka hamnar inom gränserna för ”svart”? var går gränsen mellan den vita och den svarta delen av mänskligheten? Indelningen är (alltså) inte bara färgmässig utan har en stark koppling till relationer och hierarkier. Ett yttrande som beskriver någon som vit eller svart, och därmed anspelar på ras, kan utgöra en diskriminerande språkhandling, även om den inte alls verkar vara det eller att det varit någons avsikt att diskriminera.

Ett språk som totalt undviker diskriminering är knappast möjligt Normaliserad benämning Språkkritisk variant ”en svart kvinna” ”en icke-vit kvinna” ”en vit man” ”trebarnspappa” ”en rasifierad person som identifieras som kvinna” ”en rasifierad och kvinnifierad person” ”en rasistiskt och sexistiskt privilegierad person” ”en rasistiskt och sexistiskt privilegierad cisperson mellan 30 och 50 konstruerad som normaliserat heterosexuell”

Några tankar om språkvårdens roll Förmedla förståelse för att nya betydelser skapas – inte enbart nya ord, utan också nya ordbildningar. Skifta uppmärksamheten från ”vad betyder x?” till ”varför säger man x?”, dvs. från betydelsereferens till språklig praktik. Förmedla lugn inför pågående processer. Förmedla acceptans för språklig och kontextuell variation. Förmedla kunskap om bakgrunden till ords diskrimineringspotential. Även om frågan om ett ord är lämpligt eller inte ständigt är och kommer att vara aktuell, så kan vi inte stanna där. Men verkligheten för en språkvårdare ser kanske annorlunda ut. Det är en retoriskt intressant situation för oss alla som arbetar med språkbruk och språkvård, att förena nya synsätt med den traditionella praktiken att bedöma enstaka ords lämplighet.