I transit – ensamkommande barn berättar Jenny Malmsten FoU-koordinator jenny.malmsten@malmo.se 040-340468 2012-03-02

Studie med barnens röster i fokus Syftet med studien är att undersöka hur ensamkommande barn upplever tiden i transit, med särskilt fokus på de insatser som boendena i Malmö stad tillhandahåller. Hur uppfattar de ensamkommande barnen tillvaron på transitboendena (lokal kontext)? Vilka nätverk (familj, vänner, personal) uppfattas som viktiga av de ensamkommande barnen under tiden i transit (social kontext)? Vilken förståelse har de ensamkommande barnen av asylprocessen (samhällelig kontext)?

Metod i korthet Tre transitboenden ingår i studien – Duvan, Humania och Tempo 11 intervjuer - 8 barn i transit - 3 barn på PUT-boenden - barnen mellan 14-17 år - tid i transit 2 1/2 månader – 12 månader - tolkar användes utom vid två intervjuer - intervjuerna tog mellan 40 min – 1 h 40 min

Tidigare forskning Ensamkommande barn på flykt och i transit - historisk tillbakablick - vad vet vi om ensamkommande barn? - barnperspektiv – barnets perspektiv Asylprocessen ur ett barnperspektiv - juridiska dokument som reglerar invandring - Barnkonventionen Mående i transit och hälsofrämjande arenor - asylsökande barn och hälsa - KASAM – känsla av sammanhang

Tiden i transit – barnen berättar Lokal kontext Boendet Rum och måltider Skolan Delaktighet Social kontext Sociala relationer Personal Mående Religion Solidaritet och avundsjuka Samhällelig kontext Asylärendet Tolksituationen

Tillvaron i transit – lokal kontext En vanlig dag – rutinartad Det första mötet – bra bemötande, mat viktigt! Rum och måltider Delaktighet – ja och nej - barnen är dock inte kritiska till detta Skolan viktig Tiden på transitboendet upplevs som godtycklig - relativ väntan

Nätverk – den sociala kontexten Sociala relationer utgörs främst av personal och barn på boendena samt gode män Personal – generellt mycket uppskattad - bra stöd i vardagen, ”kompisar”, ”vänner”, ”mamma” - alla inte lika lyhörda - ”du får vänta 10 minuter” Mående – oro, sömnsvårigheter Kan man prata om oron? – Barnen stödjer varandra Vill man prata om oron? – Det beror på Solidaritet och avundsjuka

Asylprocessen – den samhälleliga kontexten Asylärendet - Motstridiga uppgifter - Information från god man och Migrationsverket - Dublinförordningen Tolksituationen - förseningar vanligt problem - felaktiga översättningar - dåliga svenskkunskaper - Tillvaratas barnens rättigheter då tolkningen är undermålig?

Lokal kontext Social kontext Samhällelig kontext Goda möjligheter till påverkan Sträva mot ökad KASAM Hälsofrämjande aktiviteter Delaktighet – vad innebär det för ensamkommande? Social kontext Öka barnens hanterbarhet Lyhördhet för barens behov (The sound of silence) Samhällelig kontext Svag KASAM Öka kompetens kring asyl- processen på boendena Riktlinjer till tolkar

Utvecklingsområden Delaktighet –starkare pedagogiskt grepp kan också öka barnens känsla av sammanhang. Regelverk – är nuvarande regler är rimliga då en del barn blir kvar upp till ett år på transitboendena? Personalens arbetsuppgifter – om barnen får en tydligare bild av vad personalens jobb består av kan det också öka deras förståelse för transitboendenas prioriteringar. ”Du får vänta i tio minuter” –viktigt att få en motivering av vad som prioriteras framför barnets behov. Barns tystnad –kräver lyhördhet från personalens sida så att barns eventuella trauman inte osynliggörs. Kunskap om asylprocessen – bör finnas på transitboendena. Tolksituationen – Riktlinjer eller anvisningar till tolkar.

Avslutningsvis… Det finns inte mycket forskning i Sverige om ensamkommande barn i transit Som helhet ger barnen positiva omdömen om transitboendena – bekräftar befintliga arbetssätt Utvecklingsförslagen bygger på/utvecklar redan befintliga arbetssätt Från transit till PUT – möjlig uppföljande studie - tecken på att övergången till PUT-boende är svår - barnen i PUT känner sig ensamma

Att hantera väntan… För mig personligen är det väldigt svårt Att hantera väntan… För mig personligen är det väldigt svårt. Jag missunnar inte de andra som redan fått asyl […]. Och jag blir glad för dem som har fått asyl också. Jag är bland dem som fortfarande inte har hört något och jag vet inte hur det ska bli med mitt ärende. Det som är svårt är att jag vet inte hur, jag vet inte vad resultatet kommer att bli, kommer jag att få stanna eller kommer jag inte att få göra det? Det är det som är svårt att hantera. Men jag hoppas ju fortfarande, jag har ju fortfarande hopp. Jag hoppas att jag ska få asyl här. Och ibland när jag sitter och koncentrerar mig och försöker läsa, det är då de här tankarna dyker upp. Visst, jag försöker och kämpar för att lära mig allt det här, och om jag får uppehållstillstånd så är det jättebra, men om jag inte får det, vad ska jag göra med allt det här? För det har ju uppstått de situationerna, att folk har kämpat jättemycket, men så har man inte fått uppehållstillstånd.