Pärnu Kuressaare ca 146 km Fårö Sõrve 146 km

Skogsbrödrarörelsen Det väpnade motståndet i Estlands skogar 1941-1953 Vad hände i Estland efter att det andra världskriget hade brutit ut? Landet befann sig i kläm mellan två stormakter, estniska män bar finsk eller tysk uniform och fick tjänstgöra djupt inne i Ryssland Många utbildades till agenter dels av finsk underrättelsetjänst och även av Tyskland samtidigt som de fick agera tolkar åt ryska krigsfångar Alla hade de dock samma mål: att Estland skulle bli ett fritt land igen som det hade varit efter första världskrigets slut

Söndagen den 16 juni 1940 krävde Sovjet en ny estnisk regering och att Röda Armén skulle få röra sig fritt i hela landet. I annat fall skulle Sovjet anfalla Estland. Redan nästa dag fullbordades ockupationen av Estland. President Konrad Päts arresterades liksom hans överbefälhavare general Laidoner Republiken Estland svartmålades på alla sätt. Ungdomarna som vuxit upp under självständighetstiden reagerade starkt och började organisera sig på olika sätt och samlade in vapen och annan utrustning. Den underjordiska motståndsrörelsen hade bildats. Antalet engagerade personer var okänt. Kvinnorna fick agera budbärare.

Pärnu 1940

Haapsalu 1940

I århundraden har estniska män och kvinnor och ibland hela familjer gömt sig i skogarna när de och den för tillfället härskande utländske herren inte kommit överens. I skogarna har de levat och avvaktat bättre tider, beväpnade med det de kunnat tillverka eller komma över, hjälpta med mat av de modigare bland sina landsmän för att inte bli tvångsmobiliserade i Röda Armén. En del flydde till Finland vintern 1940-41 Den sovjetiska ockupationsmakten började sortera bort ”folkets fiender”, dit vem som helst kunde räknas in. Våldet och skräcken ökade ständigt. Människorna började misstro varandra och försökte leva så obemärkt som möjligt. På nätterna låg de och lyssnade med packade väskor. Vem stod på tur härnäst? Skräckväldet kulminerade med de stora deportationerna i juni 1941 då lika många oskyldiga människor som Gotlands nuvarande befolkning tvingades bort till okända orter i Sibirien varifrån de sällan eller aldrig återvände.

Den spontana motståndsrörelse som framtvingades av Stalins övergrepp mot befolkningen och var en nationell gerilla av partisaner kom att få namnet ”Skogsbröderna” eller ”Metsavennad” Det finns siffror som pekar på att ca 15 -20 000 personer gömde sig i de estniska skogarna och kärren Ofta hade grupperingarna tillgång till radio så de kunde lyssna på nyheterna från världen utanför Skogsbrödernas uppgift var att försvara estniska liv och estnisk egendom mot Stalins förstörelse. Skogsbröderna företog lokala aktioner där de ockuperade telecentraler, järnvägsstationer, milishögkvarter mm samt förintade Stalins mannar utsända på uppdrag att söka rätt på och förinta Skogsbrödragrupperna

Utställningen Skogsbröder- väpnat motstånd i Estlands skogar handlar om hur en familj tillbringade åtta år i skogarna i centrala Estland om hur de fick dagarna att gå mellan olika uppdrag, väntan, skräcken för att bli upptäckt och bortförd av Stalins förintelsebataljoner som genomsökte landet. Utställningen visar vardagslivet i skogen för familjen Lindermann bröderna Johannes och Arnold, tillsammans med sin 72-åriga mamma Anna. Det är Arnold Lindermanns bilder vi får se i denna unika utställning. Foton som beslagtagits vid husrannsakan hos anhöriga till tillfångatagna skogsbröder bifogades som sakbevis av KGB i deras utredningsakter. Utställningen bygger till stor del på dessa. Utställningen är sammanställd av Tiit Noormets på Estniska Riksarkivets publiceringsenhet. Formgivning av Peeter Paasmäe.

I mars 1949 genomförde Sovjetunionen deportationsoperationen ”Priboi” i Baltikum, som skulle ge dödsstöten även för skogsbrödrarörelsen. Från Estland deporterades mer än 20 000 personer till Sibirien. Men rörelsen upphörde inte. Under efterkrigsåren gjorde KGB allt för att hitta de sista Skogsbröderna som gömde sig i skogen. Den siste skogsbrodern som fortfarande levde i skogen tillfångatogs 1978. Därför minns man den 25 mars med ljuständning till de deporterades minne på olika platser runtom i världen, så även i Visby.

September 1944

Man räknar med att det kom sammanlagt 38 000 flyktingar från Baltikum till Sverige under andra världskriget. Av dem var nära 8 000 estlandssvenskar, 25 000 ester, 5 000 letter och 400 litauer. Till Gotland anlände ca 11 000 av dessa som togs omhand i skolor, kyrkor och andra lokaler, varifrån de senare sändes vidare till det svenska fastlandet. Några återvände till Gotland, främst fiskare och lantbrukare från Ösel/Saaremaa i Estland och bosatte sig på Östergarnslandet, många fick jobb i Slite Idag finns ett 40-tal ester bosatta på Gotland och det finns en estnisk förening, en avdelning till Sverigeesternas förbund på ön.

Denna mörka epok i Estlands historia har skildrats på många sätt i litteraturen varav kan rekommenderas romanerna ”Utrensning” och ”När duvorna försvann”, av Sofi Oksanen ”LEO-ett Estniskt öde” samt ”Leos dotter” av Maarja Talgre och boken ”Gotland under beredskapsåren 1939-1945” Del 1. Flyktingströmmarna från Baltikum i andra världskrigets slutskede av gotlänningen Bengt-Göran Holmert

Utställningen, som hade Sverigepremiär i Hemse på Gotland den 15 juni 2011 är till påminnelse för oss att aldrig glömma de övergrepp som skedde på det estniska folket. Genom att glömma – gör vi det möjligt att det ska hända igen.

Tack till Gotlands Försvarsmuseum i Tingstäde Sverigeesternas Förbund Gotlands Estniska Förening Estlands Honorärkonsulat på Gotland Studieförbundet Vuxenskolan och andra sponsorer att utställningen kunnat omarbetas och presenteras på svenska