Finlandssvensk framtid – hur ser den ut? Ida Asplund Språkförsvarets seminarium 26 november 2009, Stockholm ”Mumindalen har blivit finskspråkig. Kanske är det bara en kommersiell anpassning till den stora mängden finskspråkiga besökare. Eller så är det ett rejält politiskt budskap: svenskan är inte något vi värnar om. Som svensk måste man ju säga att det känns lite sorgligt om svenskan försvinner helt och hållet i Finland, och med den de svenskspråkiga lokaltidningarna och den litet större tidningen Hufvudstadsbladet. Det är ingen omöjlig tanke. En finlandssvensk journalist som vi träffade på resan berättade om sin militant svenskpratande bror som då och då åkte på stryk eller i alla fall hot om det just på grund av att han insisterade på att alltid tala svenska. Hon berättade också att många unga finlandssvenskar blandar svenska och finska huller om buller. Och att de knappt kan säga en hel mening på bara svenska. Det är ju inte bara ett språk som dör med finlandssvenskans allt snabbare upplösning. Det är också en gammaldags högborgerlig och traditionstyngd livsstil som försvinner.” (Marie Söderqvist, Expressen den 9 augusti 2006)

Finlandssvenskarnas riksförbund i Sverige (FRIS) centralorganisationen för i Sverige verksamma finlandssvenska ideella föreningar som vill främja finlandssvensk kultur och finlandssvenskarnas intressen i Sverige och Finland grundades 1969, 16 medlemsföreningar från Umeå till Malmö www.fris.nu

Finlandssvenskar i Sverige Antal oklart, troligen >100 000 Finlandssvenskar saknar fortfarande juridiskt erkännande som grupp i Sverige och utgör ingen nationell minoritet i Sverige. FRIS har genom remissförfarande förordat att finlandssvenskarna ska erkännas som nationell minoritet. FRIS utreder för närvarande förutsättningarna för en framtida status som nationell minoritet för finlandssvenskarna i Sverige.

Finlandssvenskar i Finland Årsskiftet 2007–2008: 5 300 484 invånare; 4 836 183 finskspråkiga (91,2 %) och 289 596 svenskspråkiga (5,5%). OBS! Finlandssvenskarna är i mycket hög utsträckning bosatta i tvåspråkiga eller svenskspråkiga kommuner. Lagen om Svenska Finlands folkting (1331/2003) Ett representationsorgan för finlandssvenskarna som i praktiken bedriver verksamhet på samma sätt som en förening. Utövar inte offentlig makt och utför inte offentliga förvaltningsuppgifter. Syfte: att främja den svenskspråkiga befolkningens rättigheter, utveckla dess kultur och samhälleliga förhållanden och främja svenska språkets ställning i Finland.

Språkliga rättigheter och skydd mot diskriminering i grundlagen (731/1999) 2 kap. 17 § GL, rätt till eget språk och kultur  Finlands nationalspråk är finska och svenska. Vars och ens rätt att hos domstol och andra myndigheter i egen sak använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska, samt att få expeditioner på detta språk skall tryggas genom lag. Det allmänna skall tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder. 122.1 § GL, den administrativa indelningen När förvaltningen organiseras skall en indelning i sinsemellan förenliga områden eftersträvas så att den finsk- och svenskspråkiga befolkningens möjligheter att erhålla tjänster på det egna språket tillgodoses enligt lika grunder. Oklart om 122 § är avsedd att trygga 2 kap. 17 § GL. Den nya GL frångår den traditionella strävan efter enspråkiga förvaltningsområden. Territorialprincipen har försvagats – service för individen och hållbar territoriell indelning betonas. Statlig regional- och lokalförvaltning ska helst följa landskapens gränser, men Grundlagsutskottet har anfört att språkliga förhållanden ”kan vara ett sådant särskilt skäl som berättigar från avsteg från i och för sig förenliga områden” (GrUB 10/1998 rd s 33) 6 § GL, jämlikhet Alla är lika inför lagen. Ingen får utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person.  

Hur förverkligas grundlagens stadganden? Exempel: Språklagen (423/2003) Syftet är att trygga envars rätt att använda finska eller svenska hos domstolar och andra myndigheter utan att den enskilde behöver begära det (2 §). Territorial- och individualprincipen kombineras. Statliga och kommunala myndigheter omfattas samt vissa privata rättssubjekt. Saknar sanktioner och särskilt övervakningsorgan. Klagomål riktas till riksdagens ombudsmän. Lag om de språkkunskaper som krävs av offentligt anställda (424/2003) Fastställer språkkrav för statliga och kommunala myndigheter, riksdagens ämbetsverk och Presidentkansliet och delvis inom högre utbildning. Tvåspråkiga myndigheter om högskoleexamen krävs för behörighet: utmärkta muntliga och skriftliga kunskaper i majoritetsspråket inom ämbetsdistriktet och nöjaktiga muntliga och skriftliga kunskaper i det andra språket. Vid enspråkiga myndigheter i sammanhanget: nöjaktig förmåga att förstå minoritetsspråket. Särskilda bestämmelser gäller domares språkkunskaper Lagen om likabehandling (21/2004) Lagar gällande utbildning, bibliotek, arbetsrätt, sjukvård, värnplikt m.m.

Språk och förvaltning Registrering av modersmål: svenska eller finska (4.1 § 4 p. befolkningsdatalagen (507/1993)) Kommuner kan vara en- eller tvåspråkiga med svenska eller finska som majoritetsspråk (5 § språklagen (423/2002). Tvåspråkig: > 8 % eller minst 3 000 personer. Enspråkig om minoriteten minskar till under 6 %. Vid särskilda skäl kan statsrådet besluta om kvarstående tvåspråkighet under följande decennium) År 2009: 332 kommuner på fastlandet, varav 34 tvåspråkiga och 3 svenskspråkiga. Därtill 16 svenskspråkiga kommuner på Åland. 1/3 av befolkningen bor i tvåspråkiga kommuner. Ämbetsdistrikts och självstyrelseområdens språk avgörs av statsrådet vart tionde år. Detta gäller även exempelvis kommuner, län, landskap, härader, åklagar- och utsökningsväsendet, lokal polis, domstolar, tulldistrikt m.m. (Språkindelningsförordningen 1174/2002 gäller under åren 2003-2012) Kommunernas språkliga status avgör de landsomfattande ämbetsdistriktens och självstyrelseområdenas, länens och landskapens språk.

Internationellt erkännande och skydd Svenskan omfattas av det skydd som följer av Europeisk stadga för landsdels och minoritetsspråk Finlandssvenskarna erkänns enligt Ramkonventionen för skydd av nationella minoriteter som en de facto nationell minoritet Artikel 27 och 26 i FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter Art. 27: I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter, skall de som tillhör sådana minoriteter inte förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, bekänna sig till och utöva sin egen religion och använda sitt eget språk. Art. 26: Alla är lika inför lagen och har rätt till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. I detta avseende skall lagen förbjuda all diskriminering och garantera var och en ett likvärdigt och effektivt skydd mot all slags diskriminering, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationell eller social härkomst, egendom, börd eller ställning i övrigt. Artikel 14 i Europakonventionen samt protokoll 12

Hur får vi kunskap om hur de språkliga rättigheterna efterlevs och finlandssvenskarnas situation? Exempel: JO:s och JK:s beslut Statsrådets berättelse till riksdagen om tillämpningen av språklagstiftningen Minoritetsombudsmannens beslut och årliga verksamhetsberättelse Utredningar och rekommendationer enligt internationella traktater (exempelvis FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, Europarådets traktater ramkonventionen för skydd av nationella minoriteter och Europeisk stadga för landsdels- och minoritetsspråk)

Ett par aktuella förändringar Statsrådets strukturprojekt för en reform av kommun- och servicestrukturen 2005. Den ”möjliggörande” ramlag som styr genomförandet av projektet trädde i kraft i februari 2007 och gäller till utgången av 2012. Kommunsammanslagningar pågår. Fallet Sibbo. Kommunalt självstyre? Vid årsskiftet ritas kartan om då nya regionförvaltningsverk och närings-, trafik- och miljöcentraler grundas och länen avskaffas (Åland undantaget). Fallet Karleby.

Finlandssvenska framgångsfaktorer Samarbete med och stöd av Sverige Identitet Finlandssvensk mobilisering Historiesyn och myter Global/europeisk utveckling Nationell samhällsutveckling Positiv särbehandling Främjande Icke-statliga organisa-tioner Utbildning Åland Information och lobbying Folktingets mandat Internationellt samarbete Funktionella och territoriella garantier Svensk förvaltning Makthierarkier inom Svenskfinland Diskriminering och hatbrott Juridisk kompetens Rättsutveckling

” Vi gnäller inte då vi bara vill ha samma rättigheter som de finsktalande medborgarna i detta land! Båda språkgrupperna bör respektera varandra och sätta sej in den andra språkgruppens situtation och livsbetingelser. Vi har rätt att kräva service på svenska inom rättsvården och social-och hälsovården och i övrigt inför myndigheter.GrL o SpråkL.” ”Gör svenskan attraktiv och sluta gnälla. En minoritet på ca 5% kan naturligtvis inte vänta sig 100% service på det egna språket.Om gnället fortsätter, kan grundlagen lätt ändras. Respektera också finska språket och erkänn att svenskan är viktig, men är mycket begränsat. Var realistiska och sköt språkdebatten pragmatisk och lämna bort separatistiska idéer.” ”När vi får svensk service så ska vi också visa att vi uppskattar det. Vi ska naturligtvis inte driva på svenskan in absurdum. När det gäller myndigheter, då ska vi hålla hårt på vår rätt att tala svenska. Men om en människa inte förstår ska vi inte fortsätta, det är onödigt att reta upp folk. Men i vård och omsorg ska vi kräva svenska.”

Kontakta mig gärna om ni har frågor: ida.asplund@adm.umu.se