Konsekventialism: en handlings moraliska status bestäms alltid av hur den förhåller sig värdet av möjliga utfall. Pliktetik: en handlings moraliska status bestäms inte av hur den förhåller sig till värdet av möjliga utfall. Dygdetik: vilken moralisk status en handling har är inte den mest centrala frågan inom etiken.

Istället för att fråga ’Vad bör jag göra?’ bör vi fråga ’Vilken sorts person bör jag vara (bli)?’

Aristoteles svar: Vi bör vara, eller så gott det går, sträva efter att vara, ett utmärkt exemplar av en människa. Fråga: Vad innebär det att vara ett utmärkt exemplar av en människa?

Strategi: för att ta reda på vad ett bra exemplar av en viss sorts sak är måste vi först veta vad den utmärkande funktionen den sortens sak är.

Funktionsargumentet (för knivar): (1)En knivs utmärkande funktion är att skära. (2)En knivs värde bestäms av hur väl den fyller sin funktion. (3)A kniv fyller sin funktion väl när den är vass. (4)Att vara vass är en (den enda?) värde- görande egenskap hos knivar.

En bra kniv är en skarp kniv. Skärpa är en dygd hos knivar. En dygd är en egenskap som disponerar något att utföra sin utmärkande funktion väl. En last (eng. vice) är en egenskap som disponerar något att utföra sin utmärkande funktion illa.

Q: Vad är en människas utmärkande funktion? A: (1) Att bli så gammal som möjligt? (2) Att fortplanta sig? (3) Att resonera?

Aristoteles: “En människas välfärd består i det aktiva utövandet av de rationella fakulteterna i överensstämmelse med dygdighet.” En människa som gör detta är ett bra exemplar av homo sapiens.

Frågor: (1)Har verkligen människor en utmärkande funktion (på samma sätt som knivar kanske har)? (2) Kan människor ha flera utmärkande funktioner som vår natur gör möjligt för oss?

Fråga: Är det sant att om något, X, gör det som en bra X gör, så är det även bra för X? Tveksamt: en tjuv som stjäl utan att åka fast (d.v.s. det som en bra tjuv är bra på), har därmed inte nödvändigtvis gjort något som är bra för honom/henne.

Svar: vår mänskliga natur som tänkande/resonerande varelser lämpar oss för vissa aktiviteter, och det verkar finnas nödvändiga kopplingar mellan dessa aktiviteter och det objektivt värdefulla livet. (Ex: beståndsdelarna av ett bra liv inkluderar kunskap, olika prestationer, personliga förhållanden etc.)

Fråga: Är ett dygdigt liv tillräckligt för ett lyckligt liv? Svar: Oklart. Platon sade att det var tillräckligt. Aristoteles menade att andra ‘externa’ saker måste även finnas på plats (t.ex. hälsa) och detta beror till stor del (dock inte uteslutande) på tur.

Vad menade Aristoteles med ’ett lyckligt liv’? Gr. Eudamonia (lycka?) brukar översättas till eng. med ’flourishing’ eller ’prosperous’. På sv.? (upp)blomstrande; välmående, välbärgad; lycklig; framgångsrik.

Aristoteles syftade på verklig lycka. En tjuv eller massmördare kan kanske vara lycklig, men hon kan inte vara verkligt lycklig enl. Aristoteles. Att vara verkligt lycklig är inte detsamma som att vara glad.

Ett bra liv är ett liv som är lyckligt p.g.a. att lyckan har uppnåtts genom vissa dygdiga aktiviteter.

Aristoteles redovisning av dygderna

2 frågor: (i) Vilka är de mänskliga dygderna? (ii) Är det dygdiga livet verkligen ett lyckligt liv?

(1) Karaktärsdygder: de rätta begären, de rätt känslorna, de rätta handlingsvanorna. (Mod, återhållsamhet, rättvisa, medkänsla.)

(2) Förnuftsdygder: Teoretiskt och praktiskt förnuft.

Det praktiska förnuftet gör det möjligt för oss att få kunskap om det som är värdefullt och om det vi bör göra.

Karaktärsdygderna möjliggör att vi kan handla i enlighet med vår praktiska förnuft när vi frestas att handla i strid med det.

Doktrinen om Den Gyllene Medelvägen: varje dygd består i en medelväg mellan två extremfall.

Två versioner av en medelväg, eller ett medel: (i) Mattematiskt. (ii) Medel relativt till oss: inte nödvändigtvis halvvägs, men en punkt som är varken för lite eller för mycket. Lagom? Aristoteles menar (ii).

Mod: mellanväg mellan feghet (att vara rädd för fel saker och att vara för rädd) och att vara överilad, obetänksam, eller förhastad (att inte vara tillräckligt rädd eller betänksam inför saker som är farliga).

Återhållsamhet: mellanväg mellan överdrift (för benägen att njuta av mat, dryck, sex etc.) och okänslighet (inte tillräckligt benägen).

Generositet/givmildhet: mellanväg mellan snålhet och slösaktighet.

Att ha en dygdig karaktär (eller att vara en dygdig person) innebär att man kan se vad som är rätt och att man har rätt disposition att göra det man inser är rätt. Dygderna (om de verkligen är dygder) är djupa karaktärsdrag som är ingrodda sedan barndomen genom uppfostran, utbildning, och vana.