Minnets mur Dikter Niklas Larsson

"När livet spränger minnets mur och du finner ro i tidlösheten..."

Materia Jord, hård och kall Materia av sten och metall Utsprunget ur explosion och sedan tystnad - avsvalnad till evig köld på väg genom intet Jord, ofödda materia ibland avundas jag den för den vet inte om ont och gott, den vet bara intet

Ordet Diktaren såg in i sin älskades ögon men kunde inte beskrivas dess skönhet i ord och han förlorade henne Hon ville ha en poet som diktade henne, förverkligade henne, som klädde henne i ord Så dog jaget som var ordet och därmed det sköna som var du, den älskade... Jag minns jag skrek: "Återföds i mig diktare! Inta min kropp, använd min tunga och såg ordet Så förverkligas du i mig och jag i dig och ordet i oss" Vi stod på en bräcklig grund som ständigt rasade men vi älskade genom ordet Ordet I begynnelsen var ordet Men ordet dog, begravdes och glömdes bort Skapelsen kunde inte längre formuleras, artikuleras, skrivas, begripas... Tyst och innehållslös flöt tid och mening genom intet, genom alltet Ceasar mötte Napoleon men de förstod inte varandras skrönor om krigskonst Aristoteles mötte Marx men de sänkte nervöst sina blickar inför varandras på sanning tömda ord

Fotografiet Det sjöngs psalmer på försök över min döda kropp En önskan om att fä vara en sedan hundra är död poet Ett fotografi vars blekta skönhet intagit formen av nostalgi

Upptäcktsresande Jag var en upptäcktsresande i ett till synes alltid oförrättat ärende men just därför alltid så närvarande, överallt Min skugga fanns bakom din rygg Min hand på din axel Jag styrkte dig att såga orden Orden som aldrig skulle bli sagda Då jag fattade hinken sinade jordens brunnar, alltid var det så Jag arbetade mig svettig, drog och drog Men då jag granskade mitt värv var lera och dy allt som erövrats Visst törstade jag likt änglar efter den förgängliga berömmelsen Lyckan att fä bedraga, bli förklarad helgon Satans helgon med gåspenna i min hand Men de vita arken förblev oskulder och lampans sken dränktes av solljuset då en ny dag skrattade mig hånfullt i ansiktet

Akten Som en rasande tjur sprang jag mot den röda duken men i stället för att försöka sätta hornen i bröstet på mitt offer stack jag in mitt kön i den kvinnliga matadoren En vredgad, vild akt började men till synes passionerad och öm Fradga och slem, våra kroppar kastades runt, omslingrandes varandra Hos hennes fanns själ och ömhet Hos mig fanns kropp och ilska Sperma och blod - akten var över Döda föll vi båda ner Arenan låg stilla och öde Frågor ställdes av en okänd: "Vem har vunnit?" "Vem har förlorat?"

Katedral Änglarna kom och gick i relativ tystnad men glömde aldrig våra namn Någonstans finns de alltid som ett minne av något, som ett minne av kunskap vi glömt Vi stod nakna som träden - med solens strålar i gnistrande svall Gräset vitt av ett tunt lager snö blekt som hud under vintern Och likt en väldig katedral var det rum där min röst aldrig nådde fram till dig - Död - och utsträckta kvinna Djurisk? Nej, jordisk var din lust - min svävade blott bland takets målningar bland keruber utan bågar

Spegling Tåget for genom landskapet Jag satt ensam, tittandes, på världen utanför Då, i speglingen frän fönstret såg jag den människa jag var Genomskinlig, ogripbar

Lindansare Jag hastade tillbaka, rädd att mista det sista jag ägde: mina sinnen, mina levnadskval För jag var ett intellekt, fången i moral Jag kunde skrika "Mördare!", men ingen hörde Jag var fången i min morals förbannade bojor fången i tro Jag kunde skrika: "Visa mig!", Jag var fången i min tro på det absoluta Livet var en lina spänd mellan födsel och död där jag var lindansaren Att gå på lina var allt jag kunde Det är inte tiden som åldrar en människa, det är dess samvete Det är inte kunskap som lättar sinnen, de väger dem bara tyngre Det är inte känslor som gör oss lyckliga de för oss bara närmare elden Men vad är att brinna om ingen värme alstras?

Jorden Moder Jord! En prostituerad som bjuder ut sig till oss - sina egna barn Och Gud! Hennes hallick som spelar på våra drifter med sin amoralitet när han får oss att begå detta brott Människa! Giftet du tar för att stilla smärtan Giftet du ger för att kräva din hämnd på en moder, blodsskämd... Blodsvigseln; ådror som brister; floder som stormar, som söker ett delta Vad väntar vi på? Floden av blod som översvämmar oss; som dränker oss? Finns det ett hav för dessa floder att mötas? Ett oändligt djupt hav, likt en ocean där dessa stormande floder strålar samman, finner ro och förenas...?

Trofé Döden räknade sina troféer på min hylla Putsade dem rena från livsledans damm Han log hånfullt och utan att säga ett ord fortsatte han att putsa Allt blankare, kallare och klarare speglades min transparenta själ i hans glänsande silver

Diktaren Tystnad Ett ljud av verklighet vi vant oss vid så att vi inte längre hör det en existens som tunnats ut Tystnad som ett landskap mellan kärlek och leda Ett distrikt helt utan rörelse där all mening upplöses En äng som inte finns där diktaren dansar Han övergav sitt liv ät älvorna som sög hans blod tills slutligen han själv var lika onaturligt skimrande som de Ett är gick och han befann sig ännu på ängen, eller vid skogsbrynet Förbannade sig själv som misslyckad, glömd och värdelös därför att älvornas dans hade tystnat Inget ljud av deras förföriska röst Kaos öga såg inte deras erotiska steg - så tunn var deras hud En gud som ropade hans namn med upplöst röst så att inget namn kunde ges honom

Ett skrik i diktarens kropp och en själ som grät Han uppfattade de båda rösterna som genast tystnade - så snabb var deras flykt Ett kritiskt tillstånd där endast tystnaden hördes som ett tillstånd av inget Ett leende spred sig över diktarens ansikte när han viskade ett ord som ingen kunde höra.

Synkron Varför kunde inte mitt hjärtas slag synkroniseras med andens vilja Varför kunde jag inte stoppa tiden, luta mig bakåt, andas lugnt och vilja leva!

Dårskapen (Romarbrevet 1:21-22) "där, såg du? ...livet?" Han kom gående; Jag såg honom; Jag kände honom; Jag visste hans steg; Han var min vän! Hans steg var mina; Hans tal var mitt; Mina steg var hans; Mitt tal var hans Samma kropp och samma förbannade själ Vända "bortåt", aldrig tittandes bakåt, utom i böcker: "där, såg du? ...livet?" Se våra steg; tomma Hör vårt tal; tomt Men hur kommer ni att minnas oss? Som minnet av det förlorade; det enda vi kunde älska Och vi minns er: V¨år kärlek var aldrig för liten utan alltid för stor Vi fyllde då våra huvuden med vishet men tappade våra hjärtan på blod Att vishet var dårskap vi slutligen förstod Men försent! Våra kroppar var då redan genomskinliga och våra själar hade redan flytt!

Offret Ängeln lämnade kvar sin skugga i rummet då hon gick Ett öde redan bestämt Vilket liv som än valdes så skulle det sluta på korset Min själs sprickgångar var djupa men hans blod kunde alltid fylla dem Av vilken anledning tilläts jag komma till världen? Bara en lustig (ohygglig) lek av en sinnessjuk gud för länge sedan bortglömd men därför inte mindre farlig Född en solig dag - en påskafton (vädurens tecken) Djävulen förlöste mig till världen Född ur underjordens helvete av blott en anledning: Att åter sändas i döden, eller att som föraktad leva För det finns inte en värld för sådana som jag (Hans vänner sökte alltid hans skydd men till vilken nytta? Han var den första att slaktas, att hånas och att straffas Var det därför de sökte hans närhet? Usla vänner som blott vilja hans begabbelse?)

Utplåning Själarnas spänning upphörde Kropparnas bleka yta kunde inte längre leda atmosfärens energier En stilla utplåning Såg mig försvinna Men änglarna var ensamma redan innan vi gick...

Upprättelsen De döda krävde sin upprättelse - lämnade ingen ro Var överallt omkring Försökte tyda en framtid i skärvorna av kristallkulan Den kula som en gäng i det förflutna krossats mot marken Låg på marken med blödande knän och de döda runt omkring Hörde deras andetag! Kände lukten av deras kvalmiga andedräkt! De svepte över rummet sina blodiga knivar som inte kunde ses De slog med sina yxor på måfå - och träffade De skrattade och hånade Såg deras ansikte i skärvorna! Men de saknade ögon - men log ändå, och skrattade och skrattet var det värsta av allt...

Uppvaknandet Mönster på min vägg bildade en kvinnokropp som gick genom rummet likt en ängel Visserligen en fallen, men därför inte mindre änglalik Inte i dessa tider När denna ängel hade uppenbarat sig lät jag mig ledsagas längs uppvaknandets stig Kärleken uppenbarades i hennes ögon Där fanns hennes glödande klot

Ptolemea Vi utövade en lustig dans du och jag Slingrade oss genom livet likt ormen genom paradiset Vi sjöng: "Skynda då, skynda dig Kärlekens paradisvågor för dig ända till helvetet..." Och dit kom vi Dit kom vi, du och jag till dess innersta av kretsar och underhöll med vår dödsdans

Havsgap Vinden hade vänt Jag gav mig av i skymningen Samma vind som förde mig hit tog mig sedan bort... Se! Stjärnorna på havets botten Det var du som väntade mig där Du följde mitt skepp med din blick Du stod ensam på stranden Men det var inte över dig som vattnet vredgades Det var mig det ville ha Hörde du skriken? "Nej, bara vindens tjut" Hörde du mitt grät? "Nej, bara vattnet som piskade mot klippan" Så såg du havet ta din älskade och svälja honom i sitt gap Sedan låg havet äter stilla och vinden andades gryning igen Jag var född igen!

Flotten Jag brände mina skepp och byggde av spillrorna en flotte Navigerade sedan efter solen och månen - inte efter stjärnorna - till den ö där jag skulle leva Jag höll vanmaktens ansikte under ytan och dränkte det Befriades frän en stelnad själ i en ödsligt, likt en övergiven ängels, svävande kropp Återvände till ensamheten... tidlösheten... den ljuva bitterheten... Och faller regnet utanför ditt fönster i morgon är det inte jag som gråter

Helgonkyssen Jag lever i dualismens synfält Fråga mig inte: "Vad är ditt arv?" För jag vet inte Och om du ser mig le, glöm det Det är bara djävulen i mig som försöker att visa sig och så du, vän och främling Älskade: Djävulens ansikte är vackert, nyss kysst av ett helgon Och detta helgon är ett offer för vår kärlek Och du gud som trodde det var det oförgängliga som skulle komma att leva för evigt Vi känner nu ingenting annat än förakt inför dina drömmar För vi vet nu att det endast är det förgängliga som har evigt liv Inte heller slås vi av sorg inför din död Förgänglighetens faktum blir vår frihet; den frihet du aldrig kunde ge oss

Anfäder Det fanns ord jag inte kunde skriva, än mindre tala, utan att förfalska eller förvränga Därför möts vi nu i tystnaden bortom förståelsen där andens flamma dör - dränkt av guds ondska medan blixtarna stormar in över land Och vi begraver våra anfäder och befriar oss frän traditioner och moral om tvång och plikt Vi begraver guldkalven vilket våra smutsiga händer aldrig mer kommer att skända Och hatar det vackra därför att dess skönhet är onålig En skugga som slutgiltigt faller över den kropp som var den enda Vi faller ihop och ber om nåd Hatar skuggan därför att den är onålig, onålig och vacker som spridda fragment frän olika prövningar som ännu fortgår innan tiden då alla prov är avlagda

Graven Jag förnimmer en tillflykt Jag förstår någonting vackrare, och ändå... ändå är jag ännu här Och som vi står här och ser ner på dig i djupet, var är våra tankar? De måste färdas långt för att nå dig Men är du mottaglig? Nu när orden inte längre känns falska, vad finns då att såga? Vad är det som gör våra liv så lätta att offra men inte våra hjärtan? Din längtan efter frälsning - vad var det annat än en bitter väntan på döden?

Martyr Sväll! Du drunknande martyr Sväll och lät ditt blod dränka livets vanmakt Lät blodet forma ditt budskap: "Jag älskade livet, så varför detta?" Svälj! Du tyste förnekare Svälj orden på din tunga som kväver ditt uppror Du lider värst av alla Står bredvid och tittar men dör som vi ändå

Landskap Ängen ligger mycket stilla och vacker framför mina ögon Lukten frän dess färgrika prakt fyller atmosfären runt omkring mig I oskuldsfull vit klänning kommer du dansandes genom mitt synfält Du, en mycket jordisk morgons skapelse, lägger dig leende ner och smälter samman med naturens blomstrande prakt

Staden I den ytliga stad du hatade, med dess flin bakom ryggen - vad blev din höga tanke av? Dränkt av dess dy och puls; hånad av dess spöken; misstänkt av dess herrar och glömd av dess rättfärdiga! Så ljug mig sanningen Nu när muren är riven, nu när du är besegrad...

Reträtten Hur nära sjunkandet är den inte vår flytande tillvaro Så nära att vi inte ens anar den, nedsänkningen i vattnet som upplöser vår kropps materia och förintar all vilja till liv Men var inte rädd! "Det finns inga gudar att frukta!" Var inte rädd! "Jag täcker er reträtt!" Från gudomligheten till människan

Revolten Jag revolterar Jag skrattar tillbaka Jag tittar ut genom fönstret och skrattar Förbannelse över den som inte trodde sig få se mig skratta igen...