Kunskap 3: Rationalism och Empirism Rationalismen ser kunskapen som en produkt av vårt förnuft och vårt tänkande. Vi resonerar och arbetar oss fram till kunskap med vårt intellekt. René Descartes (1596-1650) var en viktigt representant. Empirismen ser kunskapen som en produkt av våra erfarenheter, vilka förmedlas via våra sinnen. John Locke (1632-1704) var en viktig företrädare.

Descartes Descartes sökte den säkra kunskapen. För att nå den använde han ett systematiskt tvivel. Han tvivlade på allt: sinnena kan bedra oss, matematiska bevis kanske bara är skenbart säkra - ja, till och med Gud kan bedra oss. Men så finner han slutligen en sats han inte tvivlar på. Jag tänker alltså är jag till. (Cogito ergo sum, på latin). Han menar att han kan tvivla, men just för att han tvivlar så tänker han, och eftersom han tänker så existerar han.

Descartes Utifrån denna visshet om sin egen existens bygger Descartes åter upp sin värld. Och för att göra det använder han ett berömt gudsbevis som ser ut ungefär så här: Eftersom jag tvivlar, är jag ofullkomlig. Eftersom jag vet att jag är ofullkomlig förstår jag att det måste finnas något som är fullkomligt (annars skulle jag inte kunna förstå vad som menas med ofullkomlighet). Idén om fullkomlighet kan inte komma från mig själv, utan måste komma från något som faktiskt är fullkomligt, dvs. Gud.

Descartes Med denna bevisade Gud är det inte svårt för Descartes att bygga upp sin världsbild igen: Eftersom Gud är fullkomlig har han inte lurat människan, utan gett henne ett gott förnuft. När därför vårt förnuft klart och tydligt hjälper oss att skilja mellan sanning och lögn osv, kan vi lita på förnuftet. Genom att tänka klart kan vi få kunskaper i såväl matematik som i fysik.

John Locke Locke ansåg att vår själ (eller vårt medvetande) vid födseln är en tom tavla, en tabula rasa. Från början finns det ingenting på denna tavla, men efter hand skriver erfarenheterna in sina kunskaper där. Han hävdade att om det fanns medfödda idéer (alltså medfödd kunskap), så skulle det finnas idéer som alla höll med om – och det gör det inte enligt Locke.

John Locke Locke menar att vi kan få kunskap om två olika saker. 1. Vi kan få kunskap om själens – eller vårt medvetandes – inre verksamhet genom varseblivning och reflexion. Ex: Jag vet att jag tänker på te, bröd och ett äpple – och att jag förnimmer smärta i min vänstra hand. 2. I motsats till många stränga empirister menar Locke också att vi kan få kunskaper om en värld utanför vårt medvetande, alltså om sinnesobjekt i en yttervärld. Ex: Att det står en dator på bordet och att det ligger ett äpple i min väska.

John Locke Locke godtar på så sätt att det finns en mer eller mindre objektiv yttervärld. Han är en ’kritisk realist’. För att hålla isär erfarenheter av den inre och yttre världen och deras sätt att ge oss kunskap om exempelvis ett ting använder han begreppen ’primära’ och ’sekundära’ egenskaper.

John Locke Primära egenskaper är de egenskaper som faktiskt finns hos tinget – och som är oberoende av våra sinnen - som form, utsträckning, soliditet, antal, rörelse och vila. Sekundära egenskaper är egenskaper som är beroende av betraktarens sinneorgan. Ex: ljud, smak, lukt och färg.