Riksgiltigt talspråk (Medeltiden) Givetvis fanns det under medeltiden inga verkliga förutsettningar för ett riksgiltigt talspråk Under slutet av den fornsvenska perioden (1375-1526) ble tvärtom de regionala skillnaderna allt större i och med nya genomgripande ljudförändringar Ljudövergångarna fick inte fäste överallt och en del av dem fick olika resultat i skilda deler av landet – följden blev ökad dialektsplittring
Riksgiltigt talspråk (1600-talet) Sveriges nya position som stormakt under 1600-talet innebar att statsförvaltningen ökade och konsentrerades till Stockholm Många jordägare i Mälardalen skaffade sig höga poster inom den växande administrasjonen och flyttade intil huvudstaden. Det språk som utvecklades här blev en tydelig symbol för makten; det hadde sina rötter i Mälardalen, men stod i kontrast till den folkliga dialekten.
Riksgiltigt talspråk (1700-talet) En del belysande uttalen om talspråket ges av språkmannen Sven Hof (1703-1786). Överklassens språknormer hade vunnit stadig terräng. ”Dialectus communis”, ”den allmännliga talarten”,räknar han som mönster för språkbruket; det är det språk som ”de hederligare och lärde” talar, ”det skickar sig bäst till ett klart och tydeligt förståande, samt behagligt åhörande”
Riksgiltigt talspråk (1700-talet) Högreståndspersonernas språk skilde sig naturligtvis från varandra i olika delar av landet; ”knapt någon är, ehuru lärd och hederlig, som i tal icke inblandar något af sitt Landskaps enskylta talart”. Men standardvarianten i och omkring Stockholm var den allra mest ansedda, den ”hålles och är ibland de Swänska, den bästa”.
Riksgiltigt talspråk (1800-talet) 1800-talet kännetecknas framför allt av att talspråksnormen får fäste också i de övriga samhällsklasserna. Den obligatoriska folkskolan innrättades 1842 Men det är först med industrialiseringen under den senare delen av 1800-talet som det blir verkliga förutsättningar för en utbredd standardnorm
Riksgiltigt talspråk (1900-talet) Under 1900-talet har utvecklingen gått fort mot en allmänt accepterad ”nationalnorm” för talspråket. Nu, liksom tidigare är det språkbruket i Mellansverige, framför allt språket i och omkring Stockholm, som bildar mönster för standarduttalen