Implementering av Västbus delrapport 1 Staffan Johansson FoU i Väst 25 oktober 2007

Väst-Bus - Gemensamma riktlinjer för kommunerna och regionen i Västra Götaland om samverkan avseende barn och ungdom med sammansatt psykisk/psykiatrisk och social problematik Antogs av Västra Götalandsregionen och dess ingående kommuner under våren 2005 berör direkt eller indirekt många av ca 325.000 barn och ungdomar i Västra Götaland samt mer än 60.000 anställda i Västra Götalandsregionen och dess kommuner

Gemensamma grundläggande värderingar 1. Gemensamma grundläggande värderingar Barnets bästa och barnets delaktighet Basnivån i första hand Verksamhets- och kostnadsansvar följer av lagstiftning, annars gemensam lösning utan dröjsmål Gemensamt ansvar Resurser utifrån barnets behov

2. Förtydligande av ansvar Basnivå–Specialistnivå Basnivån når alla barn Ex. socialtjänstens förebyggande, förskola/skola, skolhälsovård, mödra- och barnhälsovård, primärvård inkl ungdomsmottagningar En allsidig elevutredning Utredningen är underlag för bedömningar på specialistnivån Specialistnivå behövs för en liten andel barn Ex. socialtjänstens individ- och familjeomsorg, handikappomsorg, barn- och ungdomsmedicin, habilitering, barn- och ungdomspsykiatri, barnneuropsykiatri, vuxenpsykiatri, HVB och särskilda ungdomshem

3. Samverkansskyldighet – Informationsskyldighet Stärkt skydd för utsatta barn – SOL (HSL och Skollagen) Socialnämnden skall initiera samarbete – andra myndigheter skall medverka Skyldighet att informera om förändringar

4. Gemensam kompetensutveckling Årligen med gemensamt innehåll för hela länet

5. Samverkan kring det enskilda barnet/ungdomen Prioritera inbjudan – träff inom 3 veckor Gemensam skriftlig vårdplan/handlingsplan Ansvars- och kostnadsfördelning, uppföljning

6. Gemensamt ansvar för vård, behandling och resultat vid placering utanför hemmet Grundmodellen för samverkan skall följas Vid akut placering – samverkan inom 5 dagar Barnets situation avgörande för var barnpsykiatrisk behandling kan ske Riksavtalet för utomlänsvård gäller för placering utanför länet

Utvärderingens syften Beskriva arbetet med att införa och tillämpa riktlinjerna inom respektive sjukhusområde/kommunförbundsområde. Identifiera möjligheter och hinder vid implementering av de nya riktlinjerna. Sprida kunskap om det lokala förändringsarbetet.

Tidplan och datainsamling Hösten 2006: Pilotstudie Våren 2007: Fallstudierna påbörjas Försommaren 2007: Enkätstudie till lokala enheter (beskriver läget 2006/2007) Hösten 2007: Analys och avrapportering av enkätstudie Vintern/våren 2008: Fallstudierna fortsätter Hösten/vintern 2008/2009: Enkätstudie till lokala enheter (beskriver läget 2008 och utv fr 2006) Våren/sommaren 2009: Slutrapport lämnas

Undersökningsmodell Förutsättningar Processer/aktiviteter Resultat /prest. Effekter Veta Informationsförmedling Samverkansstruktur Vilja Kompetensutv, m m * Nätverksmöten ?? Kunna Resurs-/strukturför. * Vårdplaner ?? Etabl av samverkan * Övrigt, t ex före- byggande arbete Övriga implementeringspåverkande faktorer

Operationalisering av modellen ”Veta-faktorn”: Känner respondenterna och deras arbetskamrater till innehåll och innebörd? Har information givits av chefer? ”Vilja-faktorn”: Relevans och ändamålsenlighet?(t ex olika nivåer och ansvarsfördelning) Gör skillnad i konkreta ärenden. Personalens motivation ”Kunna-faktorn”: Kunskap och kompetens Resurser Organisationsstruktur Samverkansstruktur Övriga faktorer: Ledningens prioritering Förekomst av konkurrerande utvecklingsarbeten Resultatindikatorer Etablering av samverkansstruktur Nätverksmöten enligt Västbus Gemensamma vårdplaner enligt Västbus

Målgrupper och respondenter Kommunerna IFO-chefer Handläggare b/u IFO Handikappchefer Grundskolerektorer (en per kommun) Förskolerektorer (en per kommun) Representanter för elevhälsovården Regionen BUP-chefer Behandlingspers BUP BHV:s kontaktsköterskor Ungdomsmottagningsrepr. Lokala chefer barnhabiliteringen Chefer barn-/ungdomsmed mottagningar Chefer vuxenpsykiatriska mottagningar

Utsända enkäter

Svarsfrekvens för distrikten

Svarsfrekvens bland olika verksamhetsföreträdare

Veta (i) - Är riktlinjerna kända?

Veta (ii) - Har ansvarig chef gett information om riktlinjerna?

Vilja (i) - Riktlinjernas relevans och personalens motivation

Vilja (ii) – Kännedom om fall där riktlinjerna faktiskt/skulle ha medfört bättre vård/behandling

Vilja (iii) – Uppfattningar om ansvarsfördelningen mellan berörda myndigheter

Kunna (i) – Utbildning till berörd personal?

Kunna (ii) – Tillräckliga resurser för att kunna arbeta enligt Västbus?

Kunna (iii) – Främjade organisationsstruktur?

Kunna (iv) – Har samverkansorgan/-strukturer etablerats?

Kunna (v) – Faktorer som försvårar samverkan (andel som anser ”ganska svårt” eller ”mycket svårt”)

Resultat av Västbus (i) – Tillämpning av nätverksmöten enl Västbus

Resultat (ii) Förekomst av ekonomiska tvister rörande kostnadsansvar

Vem driver på implementeringsarbetet?

Uppfattningar om ledningens prioritering

Reflektioner och slutsatser Den operativa tillämpningen (nätverksmöten och gemensamma vårdplaner) går långsamt framåt Veta-faktorn: Policyn väl känd inom IFO och BUP, mindre känd inom övriga verksamheter Vilja-faktorn: Policyn uppfattas som relevant och ändamålsenlig, personalen är motiverad att tillämpa den Kunna-faktorn: Infrastruktur för samverkan inte tillräckligt väl etablerad; utbildning om varandras verksamheter och konkret erfarenhet av samverkan behövs Ledningen (särskilt politikerna) skulle kunna vara tydligare i prioriteringen av Västbus

Några frågor att diskutera inför det fortsatta implementeringsarbetet Fortsatt arbete med att göra Västbus känt inom samtliga berörda verksamheter, särskilt bland dem på basnivån, dvs bvc, förskola, grundskola och ungdomsmottagningar Västbus bör (antagligen) ges en viktigare plats på agendan både i kommunerna och i regionen. Här har politikerna och förvaltningsledningarna en viktig roll. Alla ledare (både politiker och chefer) har en viktig ”Governance-uppgift” i att bygga infrastrukturer för samverkan!? Förändringar tar tid, säger många – Är det en rimlig och klok premiss, eller kan det bli en självuppfyllande profetia? Finns det success-stories? Dvs konkreta fall där riktlinjerna verkligen gjort skillnad. Kanske lika viktigt att visa upp dessa på hemsidan som att redovisa kniviga fall. Kan ev skapa ökat politiskt tryck?