Socialpolitikens utveckling i Finland Från agrar fattigvård till den moderna tävlingsstaten Socialpolitikens utveckling i Finland

Socialpolitikens historiska utveckling i Finland Socialpolitik som en statlig verksamhet etablerades sent i Finland jämfört med många andra länder, t.ex. Sverige Orsaker: Finland fattigt, den långsamma näringsstrukturella utvecklingen, ett förhållandevis dominant agrar-konservativt-liberalt samhällsklimat och politisk splittring Social hjälpverksamhet är dock lika gammal som människan, skillnaden är bara att denna tidigare sköttes av andra än ”det allmänna”, dvs. kommunerna och staten Socialpolitikens utveckling sedan 1700-talet fram till idag kan indelas i 7 olika faser:

1) Den agrara fattigvårdens period (fram till mitten av 1850-talet) Fattigvården var en angelägenhet för församlingen och närsamfundet (byn, socknen, byalaget, släkten) Sedan medeltiden hade (katolska) kyrkan inrättat hospital för svårt sjuka, ”sinnesjuka” etc., dessutom ägnade sig klostren åt läkekonst och vård Fattigvården präglades av frivillig barmhärtighet baserad på kristen kärlek snarare än samhällelig plikt Vanliga former av fattigvård: ”fattiggubbar”, legalt tiggeri, utackordering av värnlösa barn, rotesystem samt by- och sockengång Genom 1788 års kungörelse om hemortsrätt blev fattigvården en kommunal uppgift och tiggeriet begränsades till egna församlingen

Vem var då de fattiga? Begreppet fattig var på 1700- och 1800-talet mera omfattande än idag, när vi närmast avser låg inkomst Avsåg i princip alla som inte kunde försörja sig själva (sjuka, gamla, föräldralösa barn, sinnesjuka etc.) I Finland kom den ”obesuttna” delen av befolkningen länge att utgöra ett alldeles specifikt socialt problem (torpare, rotehjon, inhysingar, tillfälliga arbetare) Först sågs fattiga som ”Guds barn” som haft otur och togs ganska väl hand i enlighet med kristen etik och ståndsmässig patriarkalism. Småningom, i slutet av 1800-talet, skärptes synen och man började skilja mellan ”goda” och andra fattiga (t.ex. 1879 års fattigförordning)

Landsbygdens och städernas fattigvård Den ursprungliga formen av fattigvård på landsbygden och i städer var tiggeriet och utackorderingarna På 1700-talet infördes rotesystem, som avsåg att systematisera fattigvården. Detta system stabiliserades på 1800-talet som den viktigaste formen av fattigvård I städerna ville man under 1800-talet få bort gatutiggeriet genom byggandet av fattighus. Samma skedde något senare på landet. Dessutom vanligt med frivilliga välgörenhetsföreningar (”fruntimmersföreningar”) 1852 års fattigvårdsförordning: alla socknar och städer skulle göra upp fattigvårdsstadgar och tillsätta fattigvårdsstyrelser

Sytningsförfarandet Förfarande för generationsväxling eller ”pensionering” som har medeltida anor. Idén var att en jordägare som på ålderns höst gav sin jord åt en annan (oftast en släkting) som i sin tur förband sig att sköta om utkomsten för den gamle/de gamla Sytning = ung. att ta hand om, vårda Var inte en del av den kommunala fattigvården, utan kan ses som en föregångare till dagens generationsväxlingssystem Ursprungligen behöll sytningsgivaren äganderätten till jorden och kunde säga upp kontraktet, på 1700-talet ändrades detta så att äganderätten direkt gick till sytningstagaren (skriftliga pensionskontrakt).

2) Fattigvårdens brytningstid (ca. 1850-1880-talet) På 1800-talet råkar den traditionella fattigvården i kris pga. ett ökat antalet fattiga samtidigt och det allt liberalare samhällsklimatet som gör att förhållningssättet till fattiga skärps: ”var och har skyldighet att se om sitt eget hus” Filantropins och patriarkalismens princip får ge vika för liberalismens syn på individuellt ansvar och protestantiska etikens arbetssyn. Frivilig välgörenhet ger vika för ett ”offentlig ansvar” för fattiga 1879 års fattigvårdsförordning innebar en inskränkning av fattigvårdsbegreppet (fattighus blir ”korrektionsanstalter”) Arbetsstugor skulle avskräcka folk från att i onödan anlita fattigvården och ”sporra till initiativ”. Alla arbetsförmögna ska arbeta för sin egen försörjning

Dagordningen för Tohmajärvi fattighus år 1890 4.00 väckning av de arbetsdugliga 6.00 rummen bör vara städade 8.00 morgonmål och gemensambön 9.00-14.00 arbete 14.00 middag 15.00-18.00 arbete (under tiden 1.10-31.3 ) 18.00-19.00 läsning (under tiden 1.10-31.3) 15.00-20.00 arbete (under tiden 1.4-30.9) 19.00 kvällsmål under tiden 1.10-31.3 20.00 ljuset släcks 20.00 kvällsmål (under tiden 1.4-30.9 ) 21.00 läggdags (under tiden 1.4-30.9) Dagordningen för Tohmajärvi fattighus år 1890

3) Arbetarfrågans period (ca. 1880-1920) Arbetarnas arbetsförhållanden, bostadsförhållanden och bristen på politiska rättigheter blir på 1800-talet föremål för samhällsdebatt (den s.k. arbetarfrågan) T.ex. Yrjö-Sakari Yrjö-Koskinen, Leo Ehrnrooth och Eino Kuusi (s.k. finska ”katedersocialister”) propagerade för att staten bör ta ett större ansvar för att reglera den kapitalistiska arbetsmarknaden och skapa social rättvisa Vilka var då problemen? Blicken riktades främst mot missförhållandena inom fabriksindustrin, men även andra områden debatterades (t.ex. torparfrågan). Bristen på regler, skydd och kompensation, rättigheter och en ojämn inkomst- och förmögenhetsstruktur sågs som tidens stora problem

Tre olika socialpolitiska idériktningar Liberalismen: såg medborgerliga rättigheter såsom fri yttranderätt och äganderätt samt folkbildning som viktigare än sociala rättigheter (”nattväktarstaten”).Socialliberaler ger dock i regel staten en större socialpolitisk roll) Socialreformismen/”katedersocialister”: såg staten som skyldig att skydda individerna mot kapitalismens och industrialismens krafter genom lagstiftning och sociala reformer Socialismen: såg frågor om vem som ägde produktionsmedlen samt maktfrågor som de viktiga. Det räcker inte med reformer för att göra kapitalismen rättvis

Reformerna under arbetarfrågans tid Trots ett växande gehör för behovet av sociala reformer, gick reformarbetet trögt pga. oenighet gällande genomförandet Vissa framsteg gjordes inom arbetarskyddet, t.ex. 1889 förbjöds barnarbete, 1895 infördes en olycksfallsförsäkring 1906 års lantdagsreform gav SDP politisk tyngd, men trots det lyckades man inte genomföra några genomgripande reformer, förutom lagen om 8-timmars arbetsdag (1917) Den obesuttna befolkningens problem och fattigdomen på landsbygden kvarstod likaså, trots vissa försök att bl.a. förbättra torparnas situation

Inbördeskriget Inbördeskriget (i början av 1918) kan ses lika mycket mot bakgrunden av den jäsande sociala klyftan i samhället som mot händelserna i Tsarryssland och i Europa Den ”röda” sidan bestod till stor del av arbetarbefolkningen och de obesuttna, förstärkta av kvarvarande ryska soldater. Den ”vita” sidan bestod främst av självägande bönder och borgerliga kretsar (förstärkta av tyska soldater) Genom sin seger, lade den ”vita” sidan grunden för en ”borgerlig” socialpolitik som kom att prägla reformerna långt in på 1900-talet

4) Mellankrigstidens socialpolitik (ca. 1918-1939) Genom inbördeskriget slogs arbetarrörelsen till marken och de borgerliga förhöll sig länge misstänksamt till allt vad social reformverksamhet hette (sågs som ”smygsocialism”) Målet för socialpolitiken under denna tid var till en början att lindra klasskonflikten och att skapa fungerande regelsystem för arbetsmarknaden. Senare, på 1930-talet, kom familjepolitiken allt mer i fokus (mål: öka befolkningen) Socialpolitiken under denna period hade därmed närmast en marginell inriktning (riktade sig till den s.k. residualen). Statens ansvar förblev relativt litet jämfört med övriga Norden, även om det ekonomiska uppsvinget på 1930-talet gjorde att statens roll småningom sakta började öka (t.ex. folkpension omförs 1937)

Viktiga reformer under mellankrigstiden Torparfrigörelsen 1917, lag om olycksfallsförsäkring och a-kassor 1917, Lex Kallio (1922), lagen om läroplikt (1921), lagar om arbetsavtal (1922) och kollektivavtal (1924) Ny fattigvårdslag (1922): nya stränga förhållningssätt till fattiga (kommunala arbetsanstalter) Depressionen i slutet av 1920-talet: offentliga nödarbeten inleds (enligt europeisk och amerikansk modell), Lagen om moderskapsbidrag (1937), folkpension (1937)

5) Socialpolitikens expansionsskede (ca. 1945-1990) Statens ansvar för socialpolitiken ökar kraftigt efter andra världskriget: socialpolitiken blir institutionell och riktad till alla i befolkningen (den moderna välfärdsstaten uppstår) Förklaringar till den socialpolitiska expansionen: Ökad politisk konsensus (socialpolitik blir populärt valämne, alla partier har något att vinna på sociala vallöften) Snabbt ekonomiskt uppsving (”Nordens Japan”) Utländska impulser (t.ex. Beveridge och idén om universell socialpolitik) Socialpolitiken i Finland når ”nordisk” nivå ung. på 1980-talet

1952 – året då allting vände... OS-året 1952 symboliserar på många sätt en ny era i Finländsk historia: krigsskadeståndet hade betalts, den finländska industrin hade återuppbyggts efter kriget och den sociala reformpolitiken lovade alla en ljus framtid

Några viktiga efterkrigstida socialpolitiska reformer 1948: universella barnbidrag och moderskapsunderstöd 1956: universell folkpension (ersatte den ”gamla” folkpensionslagen från 1937, som byggde på sparprincipen) 1960: arbetslöshetsförsäkring, 1961: arbetspension, 1963: lagstadgad sjukförsäkring 1972: folkhälsolag, 1973 lag om barndagvård 1984: socialvårdslag, 1985 lag om hemvårdsstöd

Socialutgifternas förändring 1980-2011 i mrd € (källa THL)

6) 1990-talets ”krisår” En djup ekonomisk kris i början av 1990-talet sätter stopp för den socialpolitiska uppbyggnaden Omfattande strukturomvandling i Finland samtidigt som landet öppnar upp landet för internationell konkurrens, avregleringar och EU-medlemskap (1995) Genom EU-medlemskapet och den mer återhållsamma finanspolitiken blir också synen på socialpolitiken mer kritisk Omfattande nedskärningar i socialskyddet, t.ex. kommunala statsandelar, familjepolitiken, sjukförsäkringen, arbetslöshetsskyddet, pensionspolitiken

De viktigaste förändringarna i socialskyddet under 90-talet Pensionerna Arbetslöshets-skyddet Familjepolitiken

Orsaker till nedskärningarna Ekonomiska faktorer (lågkonjunkturen, skuldsättningen, behovet av att öka internationella konkurrenskraften, EU-medlemskapet, ekonomisk globalisering och avreglering) Ideologiska faktorer (nyliberalism, Washington-konsensus, marknadspositivism, socialdemokratins ”tredje väg”)) Politiska faktorer (socialdemokratin växer starkare, samtidigt som högerpartier får allt starkare medvind) Sociala faktorer (allt fler arbetslösa, nya typer av familjer och en ökande andel äldre)

Följder av 1990-talets nedskärningar Universalismens princip försvagades: t.ex. genom att folkpensionen gjordes beroende av arbetspension och sjukförsäkringens minimidagpenning slopades Försämring av de sociala förmånerna: de flesta förmåner justerades nedåt via direkta sänkningar, slopad indexjustering eller förändrade beräkningsgrunder Hårdare krav på beviljande av förmåner: längre väntetider och hårdare krav för att komma i åtnjutande av förmåner (gällde speciellt arbetslöshetsskyddet) Ökade inkomstklyftor och tilltagande fattigdom: vid 1990-talets början var Finland ett av världens mest jämlika länder, vid 2000-talet hade andelen fattiga stigit märkbart

7) Tävlingsstatens period (ca. 2000 -) Övergång till en ”aktiverande” socialpolitik – stark fokusering på framtiden och investeringar i humankapital , speciellt inom familjepolitiken (”sociala investeringspolitik”) Samtidigt betonas allt mer socialpolitikens roll för landets ekonomi. Socialpolitiken, speciellt utbildning och forskning har blivit viktiga förutsättningar för den s.k. tävlingsstaten, dvs. en land vars industri klarar av att konkurrera globalt Den ekonomiska återhämtningen under 2000-talets början möjliggjorde vissa selektiva förbättringar, t.ex. inom familjepolitiken, men ingen ny expansion av socialpolitiken. Finanskrisen 2008/2009 samt eurokrisen har återigen lett till en våg av inbesparingar inom socialpolitiken

Framtidens socialpolitik i Finland? Svårt att säga: politiker, arbetsmarknadsorganisationer och allmänheten håller fast vid den ”nordiska” modellen Samtidigt innebär den svaga ekonomiska tillväxten och konkurrenskraften att regeringen tvingas till skattelättnader och ”strukturella reformer” för att minska det finansiella ”hållbarhetsunderskottet” I framtiden kommer troligen de aktiverande delarna att stärkas samtidigt som socialskyddet blir allt mer flexibelt. Huruvida socialskyddets grundpelare består återstår att se