”den svenska expressionismens drömmerska och sångerska” Edith Södergran ”den svenska expressionismens drömmerska och sångerska”

Edith Södergran i ”fågelhatt” med katten Totti i famnen.

Edith Södergran (1892-1923) En av banbrytarna för den lyriska modernismen i Norden En av det moderna Finlands mest uppburna lyriker

Edith Södergrans liv och författarskap 1892 Edith Södergran föds den 4 april i S:t Petersburg. Hennes föräldrar är Helena Södergran (f. Holmroos 1861) och Matts Södergran (f. 1846). Kort efter dotterns födelse flyttar familjen till Raivola, ett stycke norr om S:t Petersburg på Karelska näset.

1902 Edith Södergran inleder sin skolgång i ”Die deutsche Hauptschule zu Petri” i S:t Petersburg. Där bor hon med sin mor fram till 1908, men somrarna tillbringar de i Raivola.

Eftersom Edith Södergran gick i tyskspråkig skola och hade läst tidens tyska, ryska och franska diktare förstod hon antagligen inte själv i hur hög grad hennes dikter längre fram kom att representera någonting nytt i den svenska litteraturen.

1907 Edith Södergran påbörjar det s.k. Vaxdukshäftet, som innehåller daterade diktutkast och –manuskript från 1907 till 1909. I oktober dör Matts Södergran i tuberkulos.

1909 I januari konstateras Edith Södergran ha lungsot (tuberkulos) och hon blir intagen på Nummela sanatorium där hon behandlas av dr Axel von Bonsdorff.

1911 Efter flera perioder på Nummela avreser Edith Södergran med sin mor till Arosa i Schweiz, där hon tillbringar en kortare tid på sanatorium.

Edith Södergran i sin sjukbädd på Waldsanatorium i Arosa 1911.

1912 Tillsammans med modern flyttar Edith Södergran till kurorten Davos, där hon trivs bättre än i Arosa. På Sanatorium Davos-Dorf behandlas hon av dr Ludwig von Muralt.

Sanatorium Davos-Dorf

Edith Södergran på hotel Meierhof i Davos.

Edith Södergran med måttband i handen i Davos.

1913 I maj återvänder Edith Södergran med modern till Raivola och de tillbringar sommaren där. På hösten återvänder de till Davos. 1914 Edith Södergran reser hem till Raivola med sin mor.

Huset i Raivola som Edith Södergran och hennes mor flyttade in i 1916.

1916 Edith Södergran kontaktar bokförläggaren Holger Schildt med en förfrågan om han är villig att publicera hennes dikter. Strax före jul debuterar hon med Dikter.

I debutsamlingen frågar Södergran sig om och om igen vad ”lycka” är och om hon själv skulle kunna bli ”lycklig”. Hon leker ofta med sagomotiv, som t.ex. i dikten ”Lyckokatt”.

Lyckokatt Jag har en lyckokatt i famnen, den spinner lyckotråd. Lyckokatt, lyckokatt skaffa mig tre ting: skaffa mig en gyllne ring, som säger mig att jag är lycklig; skaffa mig en spegel, som säger mig att jag är skön; skaffa mig en solfjäder, som fläktar bort mina efterhängsna tankar. spinn mig ännu litet om min framtid!

En av Ediths katter i Raivola

I debutsamlingen ingår en av Edith Södergrans mest kända dikter Vierge moderne (Den moderna jungfrun) som är ett tydligt exempel på hur Södergran använder sig att ett för den tiden mycket annorlunda bildspråk. Typiskt för det modernistiska bildspråket är att det är svårt att ge dikterna en klar och entydig tolkning. Man måste ta emot dem med både tanke och känsla och leka med de associationer de ger upphov till.

Vierge moderne Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum. Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut, jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol... Jag är ett nät för alla glupska fiskar, jag är en skål för alla kvinnors ära, jag är ett steg mot slumpen och fördärvet, jag är ett språng i friheten och självet... Jag är blodets viskning i mannens öra, jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran, jag är en ingångsskylt till nya paradis, jag är en flamma, sökande och käck, jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna, jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor...

1917 I samband med den ryska revolutionen förlorar familjen Södergran sin förmögenhet. Edith Södergran och hennes mor tvingas leva så fattigt att de knappt har mat på bordet. På hösten besöker Edith Södergran Helsingfors för att knyta kontakter till olika kulturpersoner. Det blir hennes sista besök i huvudstaden.

1918 Inbördeskriget bryter ut i Finland och i Raivola stationeras skyddskårister som hyr Södergrans villa. Edith Södergran och hennes mor har redan tidigare flyttat in i ett mindre hus närmare kyrkan. Diktsamlingen Septemberlyran utkommer och Edith Södergran publicerar en insändare som besvaras av kritikern och författaren Hagar Olsson.

Hagar Olsson (1893-1974)

Så småningom kom Edith Södergran att för egen del bestämt avvisa vad människor i allmänhet kallar lycka. Efter att har läst filosofen Nietzsche tankar om ”övermänniskan” blev hon istället övertygad om att genom lidande förädlas till en högre människa.

I Rosenaltaret skriver hon t.ex. såhär: Jag skiljer mig från eder, ty jag är mer än ni. Jag är i skymning tempelprästinna, invigd bevakande framtidens eld

I inledningen till Septemberlyran skriver Edith Södergran: Att min diktning är poesi kan ingen förneka, att det är vers vill jag icke påstå. Jag har försökt bringa vissa motsträviga dikter under en rytm och därvid kommit underfund med att jag besitter ordets och bildens makt endast under full frihet, d.v.s. på rytmens bekostnad. Mina dikter är att taga som vårdslösa handteckningar. Vad innehållet vidkommer, låter jag min instinkt bygga upp vad mitt intellekt i avvaktande hållning åser. Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

Nu kastade sig kritiker och kåsörer över henne på allvar och man gjorde sig lustig över henne och talade om ”dårdikt”, men hon försvarades av vännen Hagar Olsson som recenserade hennes dikter och uppmuntrade henne i brev.

1919 Brevväxlingen med Hagar Olsson inleds. Diktsamlingen Rosenaltaret utkommer på våren och på hösten aforismsamlingen Brokiga iakttagelser.

1920 Diktsamlingen Framtidens skugga utkommer.

Övermänniskotonfallet finns delvis kvar i Rosenaltaret och Framtidens skugga, men så småningom vänder Edith Södergran Nietzsche ryggen och inleder ett religiöst sökande som hör ihop med hennes allt svårare sjukdom. Hon kommer fram till en kristendom av mycket personligt slag och dikterna får en mjukare och mera innerlig ton.

Ett exempel på detta är Edith Södergrans kanske mest kända dikt, som publicerades två år efter hennes död av Hagar Olsson; Landet som icke är.

Landet som icke är Jag längtar till landet som icke är, ty allting som är, är jag trött att begära. Månen berättar mig i silverne runor om landet som icke är. Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld, Landet, där alla våra kedjor falla, landet, där vi svalka vår sargade panna i månens dagg. Mitt liv var en het villa. Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit – vägen till landet som icke är.

I landet som icke är där går min älskade med gnistrande krona. Vem är min älskade? Natten är mörk och stjärnorna dallra till svar. Vem är min älskade? Vad är hans namn? Himlarna välva sig högre och högre, och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor och vet intet svar. Men ett människobarn är ingenting annat än visshet. Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar. Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och alltid skall älska.

1922 Elmer Diktonius besöker Raivola i mars och inleder en brevväxling med Edith Södergran. Arbetet med att översätta en antologi med finlandssvensk lyrik till tyska inleds, men i slutet av året bränner Edith Södergran manuskriptet eftersom hon inte har lyckats få något tyskt förlag att åta sig publiceringen.

Elmer Diktonius (1896-1961)

Södergran Stjärnfångerska! – din håv är glitterfull av gudabrak och döda blommors prassel. Ofödd såg du allt; sjuk botade du friska. Ingen avlade diktmygg som du: livslevande, blodsugande. (Elmer Diktonius)

1923 Under vintern förstör Edith Södergran alla brev hon mottagit och flera diktmanuskript. På midsommardagen dör hon 31 år gammal.

Hur har Södergrans dikter lästs efter hennes död?

Fjorton år efter hennes död skrev kollegan Jarl Hemmer att hennes diktning var viktig, men knappast något för massorna: ”Någon de mångas folkpark skall den väl aldrig bli, därtill är den för full av skrämmande skugga och svidande ljus, av snärjande slingerväxter och blommor med sjukligt främmande doft. Men de tio första besökarna ha hunnit bli de hundra – ingenting hindrar att de en dag bli de tusen.”

Jarl Hemmer (1893-1944)

Idag kommer den då så kritiserade Edith Södergrans dikter ständigt ut i nya pocketutgåvor, medan den en gång så populära Hemmer är bortglömd i mycket högre grad. Att säga att Södergran idag är populär är ändå bara halva sanningen. Det är egentligen bara ca tio av hennes dikter som ”alla” känner till och som ständigt återkommer i antologier, önskeprogram och skivinspelningar.