Att inleda och avsluta en berättelse

Hur inleder du din berättelse?

Med en fråga… Hur kunde han veta att vägen han svängde in på skulle leda honom dit den gjorde? Om han hade vetat det, hade han kanske aldrig tagit den?

Med en personbeskrivning… Kommissarie Andersson var en magerlagd herre i övre medelåldern som hade längtat hela sitt liv efter att få lite muskler på kroppen. Det spelade ingen roll hur mycket han än proppade i sig av godsaker. Han förblev smal som en sticka och klenare än en polis borde vara. Men hans hjärna var desto skarpare. Endast ett par av alla de uppdrag han fått under åren hade förblivit olösta.

Med en miljöbeskrivning… De vitmålade väggarna i rummet kändes genast fasansfullt sterila. Han hade aldrig riktigt tänkt på det förrän nu, men de liknade ju faktiskt ett sjukhusrums väggar. De var kala, endast en liten tavla som var alldeles för liten för att hänga på den största väggen, hängde mycket malplacerad på rummets längsta vägg. Motivet var knappt synligt. Det måste vara en dålig reproduktion av den svenske konstnären Carl Larssons verk, tänkte Andersson där han satt tillbakalutad i skrivbordsstolen och strök med handen över sin kala hjässa.

Hoppa rakt in i handlingen… Han sprang för allt han var värd nerför gatan, kunde känna pulsen slå och blodsmaken sved redan i halsen. Han vände sig om för att se hur långt efter de var. Inte många meter. Han hörde stegen närma sig. Nu var de snart ikapp, tog in på honom för varje steg han tog.

Med slutet… Andersson lade ihop pärmen med den två hundra sidor tjocka utredningen och sköt den mot bordets mitt, över till assistent Larsson som trött tittade ut genom fönstret. Om jag hade vetat det jag vet nu, muttrade Andersson, så hade jag kanske aldrig tagit mig an fallet. Det var nog tur det, svarade Larsson medan han strök försiktigt med vänsterhanden över den svarta pärmens framsida och tänkte på allt som de hade varit med om.

Med en tillbakablick… De senaste fem åren hade kommissarie Andersson alltid varit den som hade kört polisbilen då de fick rycka ut. Om det så än hade var mitt i natten, så var det alltid han som satt bakom ratten. Han älskade att köra fort och få känna att han hade kontrollen över fordonet som susade fram på väg mot viktiga uppdrag.

Hur avslutar du din berättelse?

Med cirkelkomposition… alltså börjar och slutar med slutet. Innan dagen började hade han aldrig trott att han skulle få uppleva det han nu hade upplevt. Aldrig hade han anat att han skulle hamna där han hamnade. Men nu satt han där och begrundade vad som hade hänt. Det var redan ljust ute när telefonen ringde och väckte kommissarie Andersson. Med en sömndrucken blick kisade han mot nattygsbordet där mobilen låg. Han sträckte ut handen och lyckades peta den för nära kanten så att den åkte i golvet med en duns.

Med en fortsättning där slutet pekar framåt… Så var den dagen äntligen över. Det hade varit den värsta dagen i kommissarie Anderssons liv, men nu började en ny tid. En tid han hade sett fram emot, då han själv skulle få styra över sin situation. Nu var han äntligen pensionär.

Med ett öppet slut… Han tittade ut över det nerbrunna huset och kunde konstatera en sak. Ingenting fanns kvar av det som hade varit hans liv. Nu var allt slut. Trodde han i alla fall…

Med ett oväntat slut... När man trodde att fallet nu var över, hade polisen dragit tillbaka sina vaktstyrkor från huset där kvinnan bodde. Ingen trodde att det längre var någon fara för hennes liv, inte förrän skottet avlossades mitt i den kalla, mörka decembernatten. Han sprang därifrån med lätta steg och kunde äntligen andas igen.