The Grand Comore Island 23 november 1996 Håkan Mörnstad

The aircraft was operating a scheduled passenger flight from Addis Ababa to Abidjan, via Nairobi, Brazzaville, and Lagos. Shortly after entering Kenyan airspace, three men seized the aircraft and demanded to be flown to Australia. Approaching the Comoros Islands, a group of islands off the coast of Africa near Madagascar, the aircraft began to run out of fuel. Despite orders from the hijackers to continue the flight to Australia, the Captain attempted to carry out an emergency landing at the airport on the island of Grande Comore. Shortly before landing, the aircraft ran out of fuel, and the Captain was forced to attempt to ditch the aircraft into the shallow, sheltered waters about 500 meters off Le Galawa Beach. As the aircraft came closer to the water, the hijackers began to physically assault the flight crew, causing the aircraft to bank left, the left engine and wingtip to strike the water, and the plane to break up and crash. 125/175 were killed.

The Comoros Islands Comoros & Mayotte The Comoros islands are wrapped in a fragrant blend of ylang-ylang oil, Arabic aesthetics, African warmth and French chic. There are cobblestoned medinas with higgledy-piggledy lanes and old world charm; ports bristling with white sailed dhows; tropical moons rising over white beaches; the sun setting over the ocean in a riot of reds and oranges; and a colourful history of sultans and soothsayers, plantantion owners and eloping princesses. But despite all these charms Comoros and Mayotte remain the least frequented and least travelled of all the islands in the region. This may have something to do with the islands' reputation as a backwater, or it just might have something to do with the political coups, civilian riots and seccessionist plots that come and go with seasonal punctuality. Not for nothing has Comoros been nicknamed Coup-Coup Land. Full country names: Federal Islamic Republic of the Comoros; Territorial Collectivity of Mayotte Area: Comoros covers an area of 2230 sq km (870 sq mi) and Mayotte 375 sq km (146 sq mi) Population: Comoros 150,000; Mayotte 88,000 Capital city: Moroni (Comoros); Mamoudzou (Mayotte) People: Antalote, Cafre, Makoa, Oimatsaha, Sakalava Language: Arabic, French, Comoran (a blend of Swahili and Arabic) and Mahorian (a Swahili dialect) Religion: Sunni Muslim 86%, Roman Catholic 14% (Comoros); Muslim 99%, Roman Catholic 1% (Mayotte) Government: Independent Republic (Comoros); Territorial collectivity of France (Mayotte) President (Comoros): Azaly Assoumani Prime Minister (Comoros): Bianrifi Tarmidi Chief of State (Mayotte): President of France, Jacques Chirac Prefect of Mayotte: Pierre Bayle GDP: US$$400 million GDP per head: Comoros US$700, Mayotte US$600 Annual growth: 3.5% Inflation: 2.5% Major industries: tourism, perfume distillation, vanilla, cloves Major trading partners: EU, USA, South Africa, Kenya

Time sequence Telephone call late a night Where the … is that? Study – unpack Get AM material Organize transport Flight to Nairobi Picked up by the Embassy Short briefing Away with a small chartered plane

Kunde bara inte låta bli!

GEBISS1.MPG

ID-kommissionens uppdrag på Komorerna 1996 Sammansatt av Håkan Mörnstad 2004-08-23 ur minnet, med reservationer för detaljfelaktigheter. Lördagen den 23 november 1996 kapades en Boeing 767 från Ethiopian Airways på väg från Addis Abeba till Zanzibar Under vapenhot tvingades piloterna flyga mot Australien, men bränslebrist tvingade ner planet på Grand Comore Island på ögruppen Komorerna, i Indiska Oceanen mellan Moçambique och Madagaskar. Komorerna är en före detta fransk koloni, men numera en suverän stat på tre (angående den fjärde tvistas det om med Frankrike) små öar. Landet är officiellt muslimskt och man får ekonomisk hjälp från gulfländerna. Styrelsen av landet varierar efter statskupper i stort varje månad. Det tillhör världens absolut fattigaste länder. Piloterna gjorde en berömvärd insats att i glidflykt med sönderslagna instrument söka landa på grunt vatten vid en badstrand några mil utanför huvudstaden Moroni. Precis innan nedsättning på vattnet upptäcktes emellertid ett rev i vattenbrynet, och vid undanmanöveräring tog ena vingen i vattnet och planet slog runt. En sydafrikansk turist som videofilmade sin man i vattnet blev förvånad att ett flygplan helt plötsligt syntes i sökarfönstret, och filmen visades sedan i de flesta nyhetsprogram på TV. I en kombination av trauma och/eller drunkning omkom cirka 120 personer och ett 60-tal skadades. Bland de omkomna fanns två yngre svenska kvinnor, anställda vid den svenska ambassaden i Addis Ababa på väg till en semester i Zanzibar.

Via UD kom anhållan om hjälp av ID-kommissionen på kvällen lördagen den 23 november 1996. Det beslöts via telefon mellan ordföranden Roland Ståhl och rättsodontologen Håkan Mörnstad att de tillsammans skulle bege sig till Komorerna för att sök rätt på de omkomna. Det var från början förstått att infrastrukturen på ön var mycket dåligt utvecklad och att de lokala myndigheterna inte skulle kunna göra mycket på egen hand. Efter att under helgen samlat in tandvårdsjournaler på de två saknade, avreste ”Kommissionen” på måndagen den 25 november via Zürich till Nairobi, där vi på flygplatsen hämtades upp av den svenske polisiära sambandsmannen och fördes till den svenska ambassaden. Efter en kort briefing åkte vi vidare i ett chartrat mindre plan 3,5 timmar över öppet hav tillsammans med den svenske ambassadören, UDs läkare (som tillfälligtvis befann sig i Nairobi) den polisiäre sambandsmannen, och den österrikiske ambassadören till Komorerna. Planet hade havererat på den enda civiliserade platsen i landet, nämligen på ett inhägnat kustområde kring ett sydafrikanskt hotell. Kropparna hämtades från flygplanet en bit ut i vattnet av instruktörerna vid den lokala dykarskolan, vilka också förde anteckningar över kropparna. Två journalister från Aftonbladet, stationerade i Sydafrika, var före oss på plats och kunde hjälpa oss att sätta oss in i arbetet. Den lokala polisen hade ”hjälpt till” med att plocka alla plånböcker och pass från kropparna och lagt på hög på polisstationen. Och, den fattiga lokala befolkningen fick sin chans! En viss insats i arbetet hade också gjorts av fransk militär personal som kommit från Reunion med dykare och sjukvårdspersonal. De svårast skadade fördes till Reunion.

Framme chartrade vi en taxi, och fann efter en viss möda ett mindre hotell som kunde härbärgera oss. Därefter tog vi oss till ett mindre område med ett par byggnader varav en bestod av kyl och frysrum. I ett par av dessa frysrum hade de 120 omkomna placerats. De omkomna låg i liksäckar med dragkedja och med en nummerlapp fastsatt på ett band. Oordningen i rummet var otrolig, kroppar låg huller om buller på varandra och nummerlapparna hade lossnat och låg i pölar av kroppsvätska. Dragkedjorna ställde kunde varken öppnas eller stängas. På platsen fanns också ett mindre kontor i vilket satt en tjänsteman från en resebyrå som med hjälp av dator sökte hålla reda på de omkomna och identifieringen. Han var ensam och helt nedbruten av situationen vilket medförde att han senare låste in sig och inte gick att få kontakt med. Det var tydligt att vi inte skulle få någon hjälp, utan att vi fick göra allt själva. Det första som måste göras var att sortera kropparna så att de låg på ett sätt att man kom åt dem och sedan åter kunde finna en viss kropp. Försök att få hjälp av lokal polis misslyckades, eftersom han bara hade en hand att arbeta med, den andra fick han hålla gasmasken med, och efter en halvtimma avvek han. På lapparna hade noterats kön och hudfärg. Så vår första uppgift var att gå igenom de säckar som innehöll vita kvinnor, vilket var ett mindre antal. Ganska snabbt hittade vi en av de omkomna svenskorna, men inget passade med den andra. Vi gick då igenom alla säckar med kvinnor (och de utan lapp) och fann med tiden en som skulle kunna passa. Förruttnelsen i det heta fuktiga klimatet hade gjort att hon antecknats med svart hudfärg.

Med hjälp av medtagen portabel röntgenapparat och efter lite elektriskt kopplingsarbete kunde vi snabbt identifiera de två svenska kvinnorna. Nu uppstod nästa problem. Hur skulle vi få kropparna till Sverige? På golvet mellan sätena i det chartrade planet? Detta problem löste sig emellertid då vi fann att alla övriga som funnits i planet redan hade åkt tillbaka till Nairobi med planet. Hur skulle vi själva komma hem? Det fanns ett reguljärt flyg i veckan på flygplatsen, en mellanlandning av Emirates på väg mellan Johannesburg och Dubai. Men hur boka plats? De lokala telefonerna gick inte att ringa till Sverige med; dock ibland till Nairobi, så ett samtal hem fick reläas över ambassaden i Nairobi och hörbarheten gjorde att orden fick bokstaveras. Det fanns en lokal resebyrå som kunde hjälpa oss, men det fanns inga platser på planet och inte kunde vi betala med kort. Kontanter hade vi inte. Dock till slut efter en och en halv dags farande fram och åter till resebyrån kunde vi få våra biljetter omskrivna och en standby-plats på planet till Dubai. Vid avgången lyckades vi tillskansa oss de två lediga platserna. När vi först kom till flygplatsen i Moroni stod det på plattan ett större amerikanskt militärflygplan. Det berättades att de då var på väg hem med två omkomna amerikanska medborgare. Det berättades också att en israelitisk grupp redan varit på plats och åter flugit hem med sex israelitiska medborgare. ID-grupper från dessa två länder hade alltså plockat reda på de sina och sedan lämnat resten i en otrolig röra. Skulle vi göra detsamma?

Lyckligtvis kom efter några dagar det kommersiella engelska ID- och begravningsföretaget Global Partners till platsen, för att i enlighet med sitt kontrakt med Ethiopian Airways ta hand om offren. De kom med ett chartrat plan fullt med all tänkbar utrustning, från tält till balsameringsvätska. Förutom ledare bestod gruppen av tre rättsodontologer, en rättsmedicinare och tre obduktionsassistenter. Visserligen stals stora delar av deras utrustning på vägen från flygplatsen, och det chartrade plan som kom från Sydafrika med likkistor tvingades cirkla över flygplatsen till bensinen var slut medan man förhandlade om landningskostnaderna. Flera av personerna i denna grupp kände jag sedan tidigare, varför ett fortsatt samarbete snabbt och effektivt kunde startas. Vi kända att vi nu kunde lämna såväl det fortsatta arbetet och våra två kroppar till dem, och kunde återvända hem söndagen den 1 december. Efter direkt taxiresa från Arlanda kunde jag träffa familjen utanför Storkyrkan för att ta del av den redan bokade adventskonserten. En månad senare kom de två omkomna till Arlanda, och vid en kontroll på den rättsmedicinska avdelningen i Solna kunde vi bekräfta att rätt kroppar kommit hem. UD-tjänstemän kunde berätta att många kroppar blandats igen vid en mellanlandning i Kairo.

Reflektioner (utan ordning och vidare eftertanke) vid ID-arbete i ”oordnade” länder Reidentifiering bör alltid göras av omkomna svenskar Obduktionsassistenter måste ingå i ID-kommissionen En handfull kontanter måste skickas med vid resa Id-kommissionen bör vara snabbt på plats, helst med eget flyg Det mesta klarar vi genom ”att gilla läget”, men datorstöd måste tränas Polisiärt deltagande vid internationella kongresser med andra ID-grupper för att få personlig bekantskap med kollegor. Utan denna från början är det svårt att kunna samarbeta i skarpt läge. Glöm inte hur vanligt ”kan själv” är.

Webbsida