Tryggad tillgång till kontanter (SOU 2018:42) Både privatpersoner och företag använder allt mindre kontanter – vi swishar, för över och betalar online i stället. Tillgången till kontanttjänster, i form av möjligheten till insättning på och uttag från bankkonton, har försämrats de senaste fem åren, bland annat till följd av att antalet bankkontor med kontantservice har mer än halverats sedan 2011. Berörda myndigheter, företag och experter är eniga om att det finns en stor risk att kontantuttag, dagskassehantering, och kontanttransporter inom en snar framtid inte kommer att kunna upprätthållas på kommersiell grund i stora områden i Sverige. …samtidigt är kontanter fortfarande viktiga för en betydande del av Sveriges invånare, föreningar och småföretag. Det finns i dag runt en miljon svenskar som står utanför det digitala samhället, bland annat vissa äldre, nyanlända och personer med funktionsvariationer. Kontanter kan också ge ett bättre integritetsskydd. Elektroniska betalningar är generellt sett är effektivare och säkrare än kontantsystem men ett kontantlöst samhälle gör oss sårbara vid händelse av kris, ex. ett långvarigt elavbrott. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, rekommenderar alla svenskar att ha kontanter hemma i beredskap om krisen kommer.

Tryggad tillgång till kontanter (SOU 2018:42) Riksdag och regering behöver i god demokratisk ordning och med tillräckligt beslutsunderlag ta aktiv ställning till kontanternas roll i ett längre tidsperspektiv. Kontanterna kan inte tillåtas avvecklas av privata aktörer innan ett sådant ställningstagande görs. Därför föreslår en enig Riksbankskommitté att de stora bankerna ska ges ett ansvar att säkerställa rimlig tillgång till tjänsterna kontantuttag och dagskassehantering i hela Sverige. Förslaget innefattar banker som har en inlåning från allmänheten på över 70 miljarder kronor samt erbjuder betalkonton.

Uppnås inte kraven drabbas bankerna av ekonomiskt kännbara sanktioner. Tryggad tillgång till kontanter (SOU 2018:42) Förslag inkl. de vanligaste motargumenten Riksbankskommittén förslag innebär att banker ska vara skyldiga att erbjuda kontantuttag och dagkassehantering över hela landet. Vidare måste bankkonton vara användbara för alla bankkunder, även för de personer, föreningar och företag som har behov av kontanter. I dag finns ingen statlig aktör som tar ett nationellt ansvar för kontanthanteringen i samhället. Kontantinfrastrukturen är samhällsviktig och bör upprätthållas av staten. Förslaget löser inte samhällsbehovet av att kontanter ska kunna användas vid kris och av personer i digitalt utanförskap. För att kontanthanteringen ska kunna fungera i krissituationer krävs att nyinvesteringar görs i kontantinfrastrukturen och att nya regelverk tillkommer. Och för att människor som behöver betala kontant ska kunna göra det krävs politiska insatser som uppmuntrar handeln att ta emot kontanter. Rimlig tillgång innebär att runt 99 av 100 svenskar ska ha högst 25 kilometer till närmaste plats för såväl kontantuttag som dagskassehantering. Det innebär en viss ambitionshöjning jämfört med tillgången i dagsläget. Kraven tar inte hänsyn till hur tjänsterna erbjuds. Det står bankerna fritt att välja hur de vill erbjuda tjänsterna, över disk eller via uttagsautomater, och om de vill erbjuda tjänsterna i egen regi eller genom ombud. Öppettider och priser för tjänsterna måste också vara rimliga. Den kontantinfrastruktur som bankerna ska ansvara för tillhandahålls i dag av en mängd olika aktörer, till exempel sparbanker, mataffärer, växlingskontor och oberoende kontantautomater. Förslaget innebär att om exempelvis en ICA-butik läggs ner så blir det de sex bankernas uppgift att ersätta den kontanthanteringspunkten. Uppnås inte kraven drabbas bankerna av ekonomiskt kännbara sanktioner. Trenden de senaste åren har varit att användningen av kontanter har minskat för att konsumenter och företag föredrar digitala betallösningar. För att tillmötesgå denna utveckling har bankerna bland annat bidragit till att ta fram enkla och säkra tjänster som Swish och BankID.

Remissvar (och stödfrågor) Generellt upplevs inte bristen på kontanter som det största problemet, snarare bristen på omsättning. Ett fåtal butiker i Dalarna har inte tillgång till Securitas dagskassehantering (bland annat Handlarn Venjan) som själv tvingas köra sina kontanter till Mora för deponi. I det fallet upplevs kontanter som tveeggat; Tillhandahållandet av kontanter kostar pengar i form av hantering jämfört med kortbetalning. Att inte tillhandahålla eller acceptera kontanter kostar pengar i form av minskad omsättning då många äldre människor skulle tvingas sluta handla, eller alla fall handla mindre. Få eller nästan inga lanthandlare jag stött på erbjuder kassaservice/bankomatservice (kontantuttag från kassa borträknat). Kontanthantering är en form av service, men lyssnar man på lanthandlarna minskar vikten av detta mer och mer, då samhället i stort övergår mer till att bli kontantfritt. Det finns istället andra former av service de anser betydligt viktigare, exempelvis ombudstjänster och sortimentoptimering.   DISKUSSION Hur ser är en långsiktigt hållbar helhetslösning ut? Betaltjänstombud eller insättnings/uttagsautomat? Geografisk flexibilitet och stabilitet. Vad krävs för att kunna vara och vilja vara ombud? Infrastruktur? Vem betalar för ökade kostnader? Anna 82 år med rullator, lilla föreningen, turistföretaget? Säkerhetsrisker och integritet Andra bankers betydelse för landsbygden? Utifrån ett serviceperspektiv