HINDUISMEN Introduktion: 1. Hinduismen kan vara en uppsättning handlingar 2. Hinduismen som rituell sedvänja 3. Hinduismen som kunskapstradition 4. Det historiska perspektivet på hinduismen

Brāhmana-teologi och religiös mångfald En mångfald av gurus och olika läror Trots detta finns en elit av lärda pandits som har definierat hinduismen Det finns tre huvudriktningar: - den brahmanska kärntraditionen - organisationer som fokuserar starkt på frälsningen (moksha) Ex. TM, ISKCON, Sai Baba - by- eller stambaserade religiösa traditioner Sanātana Dharma – ”lag, plikt, religion etc” - Människan upprätthåller universum genom sina handlingar. - Varnashramadharma står för följande: - De fyra klasserna (varna): brāhmana, kshatriya, vaishya, shudra - De fyra levnadsstadierna: lärjungestadiet, familjeförsörjarstadiet, skogsbostadiet, asketstadiet

Jāti (kast) är de olika yrkesgrupper etc som inordnas under varna. Hinduismen som rit och som kunskap: Hinduismen är också en rituell sedvänja. Man utför en mängd olika ritualer vid ex vis Ganges för att rituellt rena sig. Pilgrimer samlas i staden för ritualer. Det är viktigt att påpeka att hinduismen också är en kunskapstradition. Det finns en lång intellektuell tradition också när det gäller filosofi. Ingen religion har ett större antal heliga texter. Brahmanerna står traditionellt högst i samhället, högre än de präster som bara utför ritualer.

Definitioner av Hinduismen Brahmāna-klassen har definierat en hindu som en som accepterar Vedas auktoritet, följer varnashramadharma, och accepterar sin egen klass som teologisk auktoritet. B.K.Smith: utgår från Veda och relaterar senare utveckling till Veda; Halbfass: Veda och Dharma; Smiths definition: ”Hinduismen är religionen för de människor som skapar , upprätthåller och förändrar traditioner med legitimerande referens till Vedans auktoritet.” Eliade: tar in de centrala begreppen som māyā, karma, yoga, brahman, samsāra, moksha, bhakti (obs. avidyā). I modern hinduism betonas även dessa begrepp. Obs att Jacobsen tillbakavisar tendenser hos västerländska forskare att hinduismen består av flera religioner, det finns trots allt en syn på att hinduismen är en religion fast ordet inte funnits mer än 200 år. Hindutvā-begreppet finns i modern politik under 1900-talet, ”hinduiskheten” viktigt i nationalismen. Hur spridd är hinduismen i världen?

Den tyske indologen Stietencron hävdar att hinduismen är flera religioner och den har ingen enande teologi. Man menar att det har aldrig funnits något hinduiskt samfund i Indien. Det finns bara olika traditioner Idag levande hinduer anser dock att det finns något som kan kallas ”hinduism” med vissa kännetecken. Det är intressant att konstatera att först så gav engelsmännen namnet hinduism till indiernas religion och nu vill vissa västerländska forskare säga att den inte finns. Om man ger rätten till religionens anhängare själva att namnge sin religion, så finns det faktiskt någon tradition som kan kallas ”hinduismen”. Brahmaner har i tvåtusen år namngett en tradition som de kallat för dharma (lag, lära) som är ungefär dagens hinduism.

Perioder i hinduismens historia Svårt att göra perioder p g a den indiska motviljan mot exakta historiska perioder. En relativt enkel periodindelning är enligt Jacobsen: Induskulturen och förvediska traditioner (till 1750 f.v.t.) Den vediska perioden (1750-500 f.v.t.) Asketisk reformperiod (500-200 f.v.t.) Klassisk hinduism (200 f.v.t. – 1100 e.v.t.) Hinduiska organisationer (1100 e.v.t. – 1850) Modern hinduism (från 1850)

Kosmiska perioder Hinduismen har en indelning av världsförloppet i olika kosmiska perioder av olika längd Kali-yuga (4.320.000 år) är den nuvarande Perioderna är cykliska och när alla perioder gåtts igenom börjar världen om igen

Skrifttraditioner Veda, häri inräknas också Brāhmana-texterna. Dessa texter räknas som uppenbarade (shruti) och som absoluta rättesnören. Smriti – de har en författare. Ex Mahābhārata, Rāmāyana, Purāna Sutra-texter – De är korta, ofta gåtfulla texter som kräver omfattande kommentarer för att förstås Det heliga språket är Sanskrit som har flera olika varianter. Det klassiska sanskritspråket fastställdes av Pānini på 200-talet f.Kr.

Från induskulturen till varnāshramadharma Induskulturen c:a 3.000 – 1700 f.v.t. Dess religion hade troligen starka drag av rituell renhet, kvinnliga gudafigurer, fallosstenar (Śiva?), kanske yoga existerade – en bild av en mediterande yogi finns? Förbindelsen med senare vedisk religion omdiskuterad. Antingen kontinuitet eller en arisk invandring från norr. Senare forskning lutar nu mera åt en kontinuitet.

Den vediska religiösa traditionen Vedaböckerna – Rigveda, Samaveda, Yajurveda är Samhita-texterna. – Atharva-veda har en magisk-praktisk funktion. Efter 800-t. f.v.t. tillkom tre textgrupper: - Brahmāna - Aranyaka - Upanishaderna (Vedānta)

Vediska ritualer Omfattande ritualer, homa, yajña. Vedisk religion ville bevara naturens ordning och samhällets ordning. Gudarna och människorna stödde varandra i detta. Matoffer, offer av soma och djuroffer (ex.ashvamedha). Offret upprätthåller världen så det gäller att utföra ritualerna på rätt sätt. Därför fick brahmana-prästerna en mycket viktig roll. Texterna reciterades utantill eftersom det inte ännu fanns någon skrift. Brahman är kraften i offret, genomsyrar universum och är den yttersta principen. Brahman-begreppet blir sammanhållande. Idén om att allt har uppstått ur en princip finns redan i Rigveda. Det var början till denna monistiska idé som sedan kom att dominera i Upanishaderna.

Vediska gudar Indra är en atmosfärisk gud. Han är krigs- och åskgud. Hans vapen är Vajran (åskvigg), en kastklubba. Han är den viktigaste och i många texter dominerande guden. Vritra (ormgud) kamp mot Indra som vann den kampen och betraktas som en sorts frälsare som besegrade ”draken” Vritra. Agni, eldguden, offrets gud, förknippad med solen Soma, var den heliga rusdrycken personifierad. Den gavs till gudarna och till deltagarna i offerceremonierna. Troligen var den baserad på en växt som innehöll efedrin,som verkar centralstimulerande. Varuna och Mitra – uppträder alltid i par, kan representera sol och måne. Varuna var vid sidan av Indra den vikigaste guden i Rigveda. Det viktiga i Veda är offret.

Den vediska traditionens möte med shramana-rörelsen. Den vediska religionens centrum var tidigare i västra Indien, men flyttades gradvis österut till Gangesdalen där de mötte religiösa grupper med asketiska traditioner som kallas för shramana-rörelsen. Sanskritverbet ”shram” betyser ”sträva”, vilket innebar att de sökte sann kunskap och drog sig undan från världen. Shramana-asketerna var ute efter att förverkliga befrielse från återfödelse genom askes, meditation och kunskap. Man ville slippa undan förändringen i världen och realisera de oföränderliga och odödliga. Detta är tankar som la grunden till alla indiska religioner i vilka föränderligheten alltid är ett problem. Liksom i det gamla Grekland under ungefär samma tid. Under denna tid blev indierna mera bofasta jordbrukare och det gjorde att det blev möjligt att ägna sig åt annat än att producera mat för vissa grupper. Individualismen blev möjlig och fokus kom att hamna på frälsning för den enskilde i stället för det kollektiva.

Upanishaderna Sammanställdes från 600-t. f.v.t. Inflytande från Śramana-traditionen Teman: 1) Mikro-makro-korrespondenser – det finns korrelationer mellan människan, världen och offret 2) Brahman – den enhetliga världsgrunden. Allt är skapat från brahman och allt går tillbaka till brahman. 3) Självet – ātman – är egentligen en del av brahman, detta skall inses. Huvudbegrepp i hinduismen efter Upanishaderna är: Samsara (det eviga kretsloppet), karma (orsak-verkan gärningarnas resultat), Atman, Brahman, maya (slöjan eller okunnigheten skymmer sikten, att kunna se den sanna verkligheten); tat tvam asi, ”detta är du”, som står för att atman är lika med brahman; moksha (befrielsen från samsara och uppgående i brahman). Atman är hela världens själ och är det verkliga.

Upanishaderna forts. Man skiljer mellan en högre och en lägre kunskap. Den lägre kunskapen är de yttre förnimmelserna och den högre realiseras med meditation och yoga och är lika med brahman. Den högre kunskapen handlar om hur man lär känna akshara, det odödliga, oföränderliga, ofattbara, som saknar ”familj”. Det rör sig om att finna något som är oföränderligt, evigt etc. Det är en strävan som sedan kommer att återkomma i alla indiska religioner, särskilt buddhismen med sitt nirvana. De vediska gudarna är inte längre så viktiga. Kraften i offret blev brahman som är den eviga principen i universum och också det eviga elementet atman i varje människa. Det ledde senare till den teistiska hinduismen där en gud, Shiva eller Vishnu, blev till den mäktigaste och likställdes med brahman.

Upanishaderna forts. Mantrat AUM (OM) används i meditationen. Det kan indelas i fyra i meditationen: A är det vakna medvetandets nivå, B är drömmedvetandet, M är djupsömnnivån, Stillheten är det fjärde stadiet. Detta fjärde stadium är icke definierbart, bortom all dualitet etc. Det är självet, atman. Detta kommer att vara grunden till Śankara tänkande Vedanta-filosofin på 700-t e.v.t. som förordade att endast brahman var verklig, och därmed också ātman. Shankaras filosofi har sedan påverkat den filosofiska hinduismen på 1900-talet som är det hinduiska tänkande som har fått ett visst inflytande i västerlandet.

Kris i den vediska traditionen. Under kejsar Ashoka (200-t f.v.t.) och Maurya-imperiet som behärskade nästan hela Indien främjades buddhismen och de vediska traditionerna blev lite undanskymda. Efter Maurya-rikets sammanbrott 185 f.v.t. stärktes hinduismen igen. Nästa stora rike i Indien var Gupta-perioden (320-c:a 500 e.v.t.) och då blomstrade den hinduiska religionen. Denna period räknas som det klassiska Indiens guldålder då man nådde stora framgångar på många områden, särskilt matematiken där man använde nollan och de ”arabiska” siffrorna som alltså kommer från Indien.

Varnāshramasystemet Varnāshrama-systemet syftar på att det finns rättigheter och plikter knutna till klass (varna) och levnadsstadium (āshrama) Varna är en ideologisk term som klassificerar de olika kasterna i en hierarki av fyra: prästklassen (brahmana), krigarklassen (kshatriya), bonde- och köpmansklassen (vaishya) och tjänarklassen (shudra). Det är ett utopiskt system som inte återspeglar verkligheten. Varje klass har till uppgift att bevara samhällets helhet. Bara personer från de tre översta klasserna hade lov att höra recitationen av Veda. De är de två gånger födda p g a att de genomgick en initiation som tillät dem lära sig Vedatexterna.

Varnashramasystemet forts. Jati är i stället namnet på de kaster som finns i Indien. Det är släktskapsgrupper som är arrangerade hierarkiskt i regionerna. Brahman-kaster är högst och Shudra-kaster är lägst. Dessutom finns kaster utanför klassystemet som idag kallas daliter. Brahmanerna är rena och Shudra orena och daliterna ännu orenare. Man kan i princip inte byta kast. Man ska gifta sig inom kasten. I dag utgör de orena kasterna c:a 20 % av befolkningen. Diskriminering p g a kast är förbjudet idag i Indien. Karma-begreppet kan legitimera kastsystemet genom att en persons sociala ställning är något som hon själv har gjort sig förtjänt av.

Ashrama-föreställningen. Ashrama-föreställningen uppstod under 400-talet f.v.t. Ordet betydde eremitage, de brahmanska asketernas tillhåll. De var mera trogna mot den vediska traditionen och tillämpade en idé om att livet hade fyra stadier eller mål. 1) Uppfyllelse av rituella och sociala plikter, det är lärjungestadiet där man förverkligar dharma, 2) ekonomisk rikedom och politisk makt (artha), 3) estetisk och erotisk njutning (kama), på familjestadiet förverkligas de tre första stadierna. 4) befrielse från återfödelse (moksha); När man närmar sig det stadiet drar man sig tillbaka till skogen. I det sista stadiet så ger man upp världen och blir en sannyasin, en hemlös asket.

Varnashramadharma forts. För att nå frälsningen, moksha, och nå föreningen med brahman så måste man alltså ge upp familjelivet. Man blir en asket och munk bara strävar efter moksha. Läran om levnadsstadierna blir då ett sätt att lösa motsättningen mellan familjeliv och askes. Askettillvaron blir då ofta knuten till ålderdomen. Denna lära visar att hinduismen är både en samhälls-religion och en individualistisk religion där man kan söka sin egen frälsning och lämna återfödelsernas kretslopp. Relativt få hinduer söker sig till ett asketiskt liv i praktiken

Tidig bhakti och varnashramadharma. De episka texterna Mahabharata, Ramayana och purana-texterna blev centrala under Gupta-perioden. Hinduismens klassiska tankesystem formulerades, tempel byggdes och filosofiska kunskapstraditioner uppkom. Gudarna Vishnu, Rama, Krishna, Shiva, Durga, Kali och Ganesha etc. blev de viktigaste. Det hängde samman med uppkomsten av bhakti, tillbedjan av en personlig gud och stora sociala förändringar. Bhakti gjorde de två gudarna Vishnu och Shiva till de dominerande.

Forts. Få människor kunde eller ville bli asketer och bhakti öppnade vägen för även andra grupper, och fr a kvinnor och lägre kaster, att nå frälsning. Den vediska traditionen var bruten och de tankar om att målet för religiöst liv var befrielse från återfödelse blev dominerande. Detta var alltså en mera folklig rörelse, då den vediska traditionen var till för en exklusiv grupp av brahmanska män. Vishnu och Shiva hade inte någon central roll i Veda vilket underlättade för dem att bli något nytt i det som nu kan börja kallas hinduismen.

Bhakti i Bhagavadgita Bhakti var en reform av den vediska traditionen där man kan uppnå en förening med den gud som tillbeds, gudshängivelse Bhagavadgita skiljer ut tre olika frälsningsvägar: Kunskapsyoga (jñānayoga), inse att självet är skilt från kroppen, avhållsamhet. 2. Handlingsyoga (karmayoga) innebär att man deltar i den vanliga världen, men utan intresse för handlingarnas följder. 3. Hängivelseyoga (bhaktiyoga), man riktar alltid medvetandet mot Gud vilket ger bra karma Bhaktitraditionen ledde till teismen i form av vishnuism, shivaism och shaktism