Tönus Idrottsmedicinkurs, Visby Måndag den 9 juni 2014 IDROTTSMEDICINSK ETIK Åke Andrén-Sandberg

ETIKREGLER FÖR IDROTTSMEDICINSK VERKSAMHET Antagna av Svensk Idrottsmedicinsk Förening maj 2004 Idrottsmedicin är till sin natur tvärdisciplinär. Med idrottsmedicin avses i detta sammanhang det kunskapsområde inom vilket idrottsmedicinaren bedriver sin verksamhet. Idrottsmedicinen kan utövas i samband med tävlings- eller motionsidrott, dels i rådgivande syfte för att förebygga sjukdom och skada, dels i behandlande syfte, oavsett om det sker mot ekonomisk ersättning eller inte. Därutöver bedrivs idrottsmedicin inom ordinarie medicinsk verksamhet och kan vara en del av utbildning och forskning. …

Samma värderingar som inom övrig medicinsk etik Samma etikregler som gäller inom annan medicinsk verksamhet gäller också för idrottsmedicinen. Således skall idrottsmedicinarens främsta mål därför vara den idrottsutövandes hälsa ur ett långsiktigt helhetsperspektiv. Detta innebär att förebyggande av sjukdom och skador är ett primärt mål.

Idrottsmedicinarens kunskap Den som är verksam inom idrottsmedicin och i sådana sammanhang ger råd eller behandling skall ha speciellt kunnande inom ämnesområdet. Förutom det rent medicinska kunnandet krävs kunskap om de speciella fysiska och pysiska krav som ställs på idrottsutövare, liksom om de sociala och psykologiska förutsättningar under vilka idrott utövas. I den mån idrottsmedicinarens kunskaper inte är tillräckliga för speciella situationer skall denne bidra till att andra medicinskt utbildades specialkunskaper vid behov tas tillvara och samordnas för patientens bästa.

Idrottsmedicinens förhållande till övriga inom idrottsrörelsen och till medierna Idrottsmedicinaren måste vara medveten om de intressemotsättningar och lojalitetskonflikter som kan föreligga, till exempel mellan å ena sidan idrottsutövaren och dennes bästa ur hälsosynpunkt och å andra sidan lagledningen, lagkamrater sponsorer och massmedia. För idrottsmedicinaren skall alltid den enskilde idrottsutövarens intressen skall därvid ha företräde. Idrottsmedicinaren är skyldig att tydliggöra vilka risker idrottsutövning kan medföra, men skall inte ta på sig uppgiften att bestämma om skadade eller sjuka eventuellt kan delta i träning och tävling. Vikten av resultatet av en tävling ur idrottssynpunkt får inte ligga till grund för medicinska ställningstaganden.

Respekt för patientens autonomi och sekretess En förutsättning för legitimerad sjukvårdspersonals medverkan i idrottsmedicin är att hans eller hennes auktoritet som medicinsk expert erkänns och upprätthålls. Detta betyder dock inte auktoriteten görs gällande så att den inkräktar på individens rätt att bestämma över sig själv. Balansen mellan idrottsmedicinarens expertroll och idrottsutövarens rätt att själv bestämma kräver ett genomtänkt förhållningssätt. För att stödja idrottsutövarens autonomi krävs att idrottsmedicinaren som ger råd och/eller behandling informerar om olika alternativ, inklusive risker och prognos. Mot bakgrund av allmänhetens och massmediernas intresse för information om till exempel skador hos elitidrottsutövare – och i syfte att undvika spridning av felaktig information – skall behandlande idrottsmedicinare i samråd med den skadade idrottsutövaren i dessa fall avgöra om och i så fall vilken information som kan lämnas till massmedia. Information om en enskild idrottsutövares medicinska tillstånd får aldrig lämnas mot idrottsutövarens vilja till utomstående. Det är viktigt att idrottsutövare och lagledare upplyses om idrottsmedicinarens roll och på vilket sätt den medicinska etiken och tystnadsplikten begränsar information till andra än till den berörda individen.

Idrott för barn och ungdomar Om idrottsutövaren är ett barn eller tonåring måste hänsyn tas till de speciella risker idrott kan medföra för en person som ännu inte uppnått fysisk och psykisk mognad. Idrottsmedicinaren skall medverka till att kunskaper sprids om de speciella förhållanden som gäller för träning och tävling med barn och ungdomar. Att uppnå ett förtroendefullt samarbete med den unga idrottsutövarens vårdnadshavare och idrottsledare är särskilt viktigt så att samsyn nås när det gäller förebyggande och behandling av sjukdom och idrottsskador.

Idrottsmedicin skall bedrivas enligt vetenskap och beprövad erfarenhet Idrottsmedicinaren skall kraftfullt motarbeta användandet av metoder som inte står i överensstämmelse med god etik och med medicinsk vetenskap och beprövad erfarenhet. Det är oförenligt med medicinsk etik att medverka till doping i alla dessa former. Idrottsmedicinare skall inte bidra till att idrottsutövare favoriseras eller missgynnas på grund av kön, ålder, ursprung eller andra grunder som strider mot FNs stadgar. Däremot skall idrottsmedicinaren, när det kan baseras på vetenskap eller beprövad erfarenhet, informera patienter med särskilda sjukdomar, eller på basen av genetiska eller andra markörer, om att viss idrottsutövning kan vara olämplig ur medicinsk synvinkel. Idrottsmedicinaren skall aldrig med medicinska åtgärder maskera smärta så att idrottsutövaren kan återgå till idrottsutövning om detta kan medföra risk för att skadan förvärras på ett väsentligt sätt. Smärtlindring av enklare art är däremot en av idrottsmedicinarens uppgifter under förutsättning att idrottsutövaren görs medveten om att smärtlindringen kan ge ökad risk för försenad läkning och ytterligare skador om idrottsutövaren fortsätter träna eller tävla.

Idrottsmedicinarens ansvar i högrisksporter Idrottsmedicinaren medverkan behövs också i högrisksporter, men då ställs särskilda medicinska och etiska krav, eftersom idrottsutövaren inte alltid förstår vilka risker han eller hon utsätter sig för på kort eller lång sikt. Det är viktigt att idrottsmedicinaren anstränger sig för att förstå vad som driver idrottsutövaren att ta risker och att med den utgångspunkten göra honom eller henne medveten om risktagandet. Om viss idrottsutövning bedöms förenad med betydande risker skall idrottsmedicinaren dessutom försöka eliminera dessa genom att informera idrottsrörelsen och idrottsledare på olika nivåer om riskerna och ge förslag på hur dessa kan minskas.

Journalföring Bestämmelser för journalföring inom hälso- och sjukvården skall följas också inom den idrottsmedicinska verksamheten.

Forskning och undervisning inom idrottsmedicinen Idrottsmedicinaren bör förutom sjukvård i mån av tid och förmåga också bidra till forskning och undervisning inom det idrottsmedicinska området. Därvid skall också beaktas ”den tredje uppgiften”, det vill säga att höja kunskapen hos allmänheten i idrottsmedicinska frågor.