Om tvång och skydd för personer med kognitiv funktionsnedsättning Den 15 juni 2010 upphörde Socialstyrelsens kungörelse (SOSFS 1980:87) med föreskrifter om förbud mot tvångsmedel inom somatisk långtidssjukvård samt Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1992:17) om skyddsåtgärder för personer med åldersdemens i särskilda boendeformer för service och omvårdnad att gälla. Då de upphävda föreskrifterna och allmänna råden avser verksamheter som riktar sig mot vuxna personer omfattar beskrivningen personer som är 18 år och äldre. Svensk grundlag förutsätter att ingen medborgare ska utsättas för tvång utan lagstöd. Hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen bygger på frivillighet.

Lokala riktlinjer utifrån upphävda föreskrifter En arbetsgrupp, bestående av områdeschef Margareta Johansson, socialsekreterare Jonna Christensen, undersköterska Ann-Britt Nilsson, demenssjuksköterska Lisbeth Rundqvist, MAS Helen Karlsson samt undertecknad, fick i uppdrag av vård- och omsorgschefen att ta fram lokala riktlinjer utifrån upphävda föreskrifter. Riktlinjerna riktar sig till personal som arbetar med personer som har kognitiva funktionsnedsättningar Åtgärder som larm, sänggrindar och bälten får inte användas i syfte att frihetsberöva en person men däremot som skydd eller hjälpmedel när den enskilde samtycker till åtgärden. Personer med demenssjukdom eller med annan kognitiv funktionsnedsättning har inte alltid förmåga att uttrycka sitt samtycke utan visar genom sina reaktioner hur de upplever en viss åtgärd. Detta får i sådana fall vara vägledande för ställningstagandet om hur samtycke föreligger eller inte. Bedömningen måste göras i varje enskilt fall.

Ingår personen i personkretsen, d v s har han/hon förmåga att fatta adekvata beslut själv eller inte? Beror behovet av tvångsåtgärd på brister i omvårdnad och omsorg? Beror behovet av tvångsåtgärd på något åtgärdsbart medicinskt problem, felaktig medicinering eller liknande? Olika omvårdnads- och omsorgsåtgärder måste prövas och dokumenteras innan tvångsåtgärder övervägs. Om en tvångsåtgärd bedöms som nödvändig ska den vara tidsbegränsad och följas upp och efter kort tid omprövas. Rör det sig om det om ett tillfälligt förvirringstillstånd eller en permanent nedsättning? Vad har personen tidigare uttryckt som sin vilja? Detta är vägledande men inte styrande, det är alltid situationen här och nu som måste bedömas. Hur kan man tolka vad personen vill, vad står ett ”nej” för? Ingen tvångsåtgärd får vidtas på grund av för låg bemanning, bristande kompetens eller olämpliga lokaler.

Samtycke från den enskilde Samtycket kan vara muntligt, skriftligt eller att den enskilde agerar på ett sätt som underförstått visar att han eller hon samtycker. Den enskilde har rätt att när som helst återkalla sitt samtycke. Ju mer ingripande åtgärd, dess större krav på att personen själv kan och har samtyckt Anhöriga, närstående eller förvaltare kan inte ge samtycke åt den enskilde. Samtycke ska dokumenteras.

Lås Grunden är att alla dörrar är olåsta. Ytterdörren till ett särskilt boende kan vara låst, så som det är brukligt i det flesta människors hem. Detsamma gäller dörrar till avdelningar och enheter. Låset måste vara konstruerat så att den enskilde själv kan låsa upp. Det är inte tillåtet att låsa in en person. Dörren till den enskildes lägenhet kan vara låst från utsidan om den enskilde önskar. Dörren måste vara möjlig för den boende att öppna inifrån och får inte innebära inlåsning. Detta ska dokumenteras i genomförandeplanen samt i sociala dokumentationen. När kodlås används ska koden finnas tydligt tillgänglig i anslutning till kodlåset. Om den boende inte förstår koden och besväras av att dörren är låst är det samma som att dörren är låst. Personalen ska då ta hand om den enskilde och genom lämplig åtgärd avleda personens uppmärksamhet. Områdeschefen har ansvaret för låsfunktionerna vid boendet. Information om enhetens låssystem ska lämnas till den enskilde och närstående i samband med inflyttning. All personal ska ha god kännedom om användningen av låssystemet. Samtidigt som inlåsning är förbjudet enligt grundlag så har kommunen ett vårdansvar för de personer som kan bege sig iväg från bostaden och på så vis komma till skada.

Det finns många olika typer av larm vars syfte är att uppmärksamma personalen på olika situationer som uppstår. Dels larm där den enskilde själv larmar, dels larm där avsikten är att påkalla personalens uppmärksamhet för att den enskilde av fysiska eller intellektuella skäl har svårt att för det. Bedömningen av behovet av larm bör ske i personalgruppen som arbetar närmast den boende. Kontakt tas med larmansvarig efter samtycke från den enskilde. Dokumentation görs i den sociala dokumentationen samt i genomförandeplanen om hur och när uppföljning ska ske. Områdeschefen har ansvaret för larmen vid boendet. Information om enhetens larmsystem ska lämnas till den enskilde och närstående i samband med inflyttning. All personal ska ha god kännedom om hur larmen ska användas. Exempel på larm: Trygghetslarm Sänglarm Larmmatta Rörelselarm Dörrlarm Larm

Sänggrind Sänggrind ska inte användas som rutin, istället bör sängen sänkas till bottenläge. Sänggrind är ett hjälpmedel som förskrivs av arbetsterapeut, därför ska alltid arbetsterapeut kontaktas innan sänggrind används till någon som inte kan meddela sig. Om däremot den enskilde själv begär att få ha sänggrind så är det tillåtet att dra upp den. Dokumentation görs i den sociala dokumentationen samt i genomförandeplanen. När den enskilde flyttar in på boendet bör man ta hänsyn till hur sängen ska vara placerad utifrån hur personen haft det möblerat där hemma. Grindskydd ska endast användas då skador vid upprepade tillfällen inträffat.

Bälte Bälte kan bara användas med den enskildes samtycke och under förutsättning att syftet är att det ska vara en hjälp för den enskilde. Syftet kan vara att den enskilde ska kunna sitta upp vid t ex måltider och aktiviteter. Det är arbetsterapeuten som förskriver bälte och dokumenterar det i hälso- och sjukvårdsjournalen. Är syftet däremot att hålla fast en orolig person eller av annat skäl begränsa den enskildes rörlighet får man inte använda bälte även om det enskilde samtycker. I vissa fall kan det finnas behov av att använda bälte i rullstol vid ute promenad för att förhindra att personen trillar ur vid t ex trottoarkanter. Dessa bälten är att betrakta som säkerhetsbälten. Bälten för detta ändamål får endast användas vid ute promenader när personal är närvarande och måste tas av när man kommer tillbaka till boendet.

Rullstolsbord/brickbord Man kan använda rullstolsbord/brickbord med den enskildes samtycke. Viktigt är att klargöra vad syftet är med bordet. Rullstolsbord förskrivs av arbetsterapeut. Nödsändare/individuellt larm En person med diagnostiserad hjärnskada/sjukdom, som har behov av att till exempel gå på egna promenader, men som har svårigheter att hitta hem, kan erbjudas en nödsändare som utlöses när personen anmäls som saknad. I samråd med den enskilde, närstående eller företrädare, görs en noggrann kartläggning av personens levnadsvanor med överväganden om fördelar kontra nackdelar med nödsändaren. Individuella larm anskaffas av områdeschefen och dokumenteras i den sociala dokumentationen. Hur larmet ska användas ska vara dokumenterat i genomförandeplanen.

Nödrätten I 24 kap. brottsbalken (BrB) finns bestämmelser om ansvarsfrihet för handlingar som företagits i nödvärn eller nöd. Dessa bestämmelser innebär att gärningar som normalt är straffbara, under vissa förhållanden kan medföra att en person går fri från ansvar. I vård och omsorg kan t ex följande situation inträffa: Om det är 20 minusgrader ute och den enskilde vill gå ut i bara nattlinne är det personalens uppgift att försöka förhindra detta. Om inget annat hjälper kan man ingripa mer handgripligt för att förhindra att den enskilde går ut. Den anställde åberopar då nödrätten för att skydda den enskildes liv. Nödrätten kan enbart användas i akuta situationer när allvarlig fara föreligger för den enskildes liv och hälsa.