PRESENTATION: En apnoiker berättar. Jag heter Ove Jönsson. Adr: Ullstorp 209, 273 94 TOMELILLA Tel: 0417-14470 E-post: json.ulvebo@ telia.com CPAP-anv. sedan 11 år. Ordförande i Apnésjukas Förening (ASF) år 2000. Ordförande i Apnésjukas Riksorganisation (ASR) 2006 till Årsmötet 2008.

Min väg till CPAP. Jag vill gärna berätta om min väg till CPAP därför att jag efter 7 år som ordförande i Apnésjukas Förening (ASF) vet att min historia stämmer på många apnésjuka. Skillnaden är måhända att jag har en klok hustru och en kunnig husläkare. Dessa två har jag att tacka för att jag kan delge Er mina erfarenheter. Det är min förhoppning att dessa skall stämma, fram för allt många omedvetet drabbade, till eftertanke.

Snarkarens undanflykter: Nej, jag snarkar inte. Nej, det är ju Du som snarkar. När min son spelat in mina snarkningar på band fick jag motvilligt erkänna: Jag snarkar kanske lite – om jag råkar hamna på rygg. Men det är väl inte så farligt. Etc. etc. men fler undanflykter får inte plats på denna bildsida.

Medvetenheten vaknade långamt. Först när min son varit ofin nog att spela in mina snarkningar på band och sedan spela upp dem på högsta ljudnivå fick jag medge att det kanske ändå var jag som snarkade. Men, trots min hustrus upprepade böner att jag skulle tala med vår husläkare om problemet, var det ändå mycket långt till att jag ens skulle tänka tanken att gå till honom med mina problem. Man talar ju inte med en läkare om snarkning. Min hustrus påstående att jag inte andades på långa stunder tog jag helt enkelt inte på allvar.

Morgontröttheten blev dagtrötthet. Jag hade länge varit svårt morgontrött. Detta skyllde jag på mycket arbete och sena kvällar. Men morgontröttheten gick allt mer över i att jag var trött hela dagen. Jag kunde somna var som helst, när som helst. När detta skedde i sällskap eller under föredrag blev situa-tionen ofta pinsam.

En social dimension. Min dagtrötthet blev allt svårare och övergick mer och mer i en social dimension. Jag ville inte gå på party. Teaterbesök var det inte att tänka på. Vår trädgård blev eftersatt. Framför TV sov jag mest. Jag gick upp i vikt. Jag fick koncentrationssvårigheter och svårt att minnas. Min hustru hade svårt att sova, vi fick skilda sovrum. Då blev hon orolig för att hon inte kunde knuffa på mig när jag hade andningsuppehåll.

Första mötet med sekundsömn: Jag brukade titta på ett vackert träd invid vägkanten under min bilfärd hem från arbetet. En dag var jag förbi trädet utan att veta hur. Jag funderade mycket på detta.

Andra mötet. Vid andra mötet var jag mitt på vägen utan att veta hur jag kommit dit. Turligt nog var jag ensam på vägen. Jag behövde därför inte uppleva det som många apnésjuka säkert har upplevt.

Tredje mötet: Tredje gången var min hustru med i bilen. Hennes skrik räddade mig från att köra i diket. Till priset av en kraftig sladd, då bilen verkligen gick på ett hjul som Ni kan se på bilden.

Fjärde mötet. Så kunde det gått. Fjärde mötet kunde kostat mig livet. Jag vaknade när jag skumpade fram i diket på höger sida av vägen. Med en kraftansträng-ning lyckades jag styra upp på den starkt trafikerade vägen utan att kollidera med mötande trafik. Så kunde det gått.

PRIVATCHAUFFÖR. Efter tredje mötet fick jag privatchaufför. Min hustru körde mig till och från arbetet (c:a 35 km enkel tur) varje arbetsdag under flera månader. Själv körde jag blott kortare turer eftersom jag nu var så dagtrött att jag inte orkade mer. Men än hade jag inte gett upp mitt motstånd mot läkarbesök.

Komplotten. När vi nästa gång kom till vår husläkare säger denne: ”Nu har jag skrivit en remiss till sömnlaboratoriet i Ystad. Enligt vad din hustru berättat är det hög tid att du blir undersökt för sjukdomen sömnapné”. Ja, ja, tänkte jag, som den envisa åsna jag är: ”Jag kan väl åka dit så får dom se att det inte är något fel på mig”.

Ett svart staket. Alltnog, jag sov gott i sömnlabs sköna säng – trodde jag. När syster kom med en kopp te och en bulle såg hon bekymrad ut. ”Det blir till att träffa doktorn redan i dag”. Vad nu? Jag måste få se diagrammen. Det fick jag. Fältet där apnéerna redovisades var som ett svart staket. Kurvan för syrehalt i blodet visade bitvis en bra bit under 85 %.

Ett förskräckande åbäke. Jag fick en CPAP med slang och andningsmask. Och uppgiften att jag nu måste sova med den varje natt resten av mitt liv. Jag skulle åter-komma efter en månad för då skulle resultatet avläsas och maskinen, som var av fasttryckstyp, fininställas. Detta förskräckliga framtidsscenario sysselsatte mina tankar flera dagar.

Ett beslut som kunde blivit ödesdigert. I mina tankar kom jag fram till att jag inte skulle sova med CPAP resten av livet. Därför fortsatte jag att sova utan den. För att det inte skulle märkas på maskinens räkneverk hade jag maskinen gående under förmid-dagarna. Men min hustru kom på mig och gav mig dåligt samvete. Jag försökte därför verkligen att, under sista veckan före återbesöket, sova med CPAP-utrustningen. Det gick inget vidare. Maskinen brummade och alstrade en stormvind som gjorde att min handled kändes ömmande och stel. Också min hustru klagade.

Jag hade tur. Under natten för återbesöket sov jag gott på sömnlaboratoriet. Men vad nu? Min vanliga trötthet var som bortblåst när jag vaknade. I stället kände jag mig pigg som en mört. Syster kom med te och bulle såg glad ut. ”Det har fungerat fint” sa hon. Det svarta staketet var helt borta och kurvan för syrehalten i blodet låg som ett vågrätt streck vid 98 % under hela natten.

CPAP – ÄR NU BÄSTA VÄN. Detta hände för 15 år sedan. Sedan dess har jag inte sovit utan CPAP en enda gång. Jag kan vara med i sällskap, lyssna på föredrag, köra bil etc. obehindrat. Min hustru gläder sig åt att också få smaka på vinet när vi är på party. Surret vande vi oss snabbt vid. Sedan jag fixat en avledare för utluften och Oves pendel för slangens upphängning fungerar allt på bästa sätt. CPAP:en är min bäste vän näst min kära hustru som genom sin envishet redan gett mig minst 15 år prima liv.

Sömnapné, vår lömskaste sjukdom! Lömsk därför att många inte är medvetna om att de bär på roten till livshotande sjudomar, såsom hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, cancer m. fl. så kallade följdsjukdomar. Lömsk därför att den är förbunden med snarkning. Drabbade skäms helt enkelt för att gå till läkare och be om hjälp för snarkning. Lömsk därför att politiker och många läkare fortfarande inte inser sjukdomens farlighet. Lömsk därför att den skapar olyckor i trafik och på arbetsplatser.

Varför ordnar poli-tikerna inte före-byggande vård för snarkare? Trafikolyckorna skulle minska och många skulle slippa insjukna i följsjuk-domar. Därtill skulle vården tjäna stora pengar. Jag vet inte. Måhända litar de inte på specia-listläkarna men det kostar i vart fall oss skatte betalare mycket pengar.