Kompilerad av Gergely Karosi från Elias Wesséns „Vårt svenska språk” Konjunktioner Kompilerad av Gergely Karosi från Elias Wesséns „Vårt svenska språk”

Källa: Elias Wessén: Vårt svenska språk Konjunktioner Konjunktioner kan vara bindeord: de binder samman ord eller satsdelar fogeord: de inleder bisatser Källa: Elias Wessén: Vårt svenska språk

Samordnande konjunktioner Källa: Elias Wessén: Vårt svenska språk

Samordnande konjunktioner 1 Och: det är språkets vanligaste konjunktion det uttalas: „å” i vardagsspråk, men lexikaliskt skulle man säga „åkk” dess ortografi kommer från lågtysk: „doch”, eller „auch” i norsk och dansk är det: „og” (uttalas:” åg”) Källa: Elias Wessén: Vårt svenska språk

Samordnande konjunktioner 2 Samt betyder samma som „och”, men det kan inte förbinda fullständiga huvudsatser Källa: Elias Wessén: Vårt svenska språk

Samordnande konjunktioner 3 Både… och: har liknande betydelse som „och” likvärdiga uttryck är: såväl... som icke blott... utan även inte bara... utan också dels...dels än...än m.fl. Källa: Elias Wessén: Vårt svenska språk

Samordnande konjunktioner 4 förbundade funktion har också följande konjunktioner: också, (=ock) även dessutom därjämte där(in)till ävensom ävenledes m.fl. Källa: Elias Wessén: Vårt svenska språk

Samordnande konjunktioner 5 Eller Det användes med satsdelar som utesluter varandra Eller kan förstärkas med: antingen…, evad…, varken…, (efter varken behöver man inte negation) vare sig… (om det har samma betydelse som varken…eller, då kan det stå i negerad sats.) Källa: Elias Wessén: Vårt svenska språk

Samordnande konjunktioner 6 Men användes för att uttrycka motsatsning. Utan förursätter en negation i första ledet. Man vänder om detta till ett positivt påstående: Ex.: Han är inte sjuk, utan bara trött Källa: Elias Wessén: Vårt svenska språk

Samordnande konjunktioner 7 Ty inleder alltid en sats. Det är ett specielt skriftspråkord och kan inte förbinda ord. I talspråk använder man hellre för. Källa: Elias Wessén: Vårt svenska språk

Samordnande konjunktioner 8 Nämligen har förklarande funktion. Källa: Elias Wessén: Vårt svenska språk

Underordnande konjunktioner Källa: Elias Wessén: Vårt svenska språk

Underordnande konjunktioner allmäna: att, (”t” är här alltid hörbar)* konsekutiva: så att, (för att, därför, att, under det att, till dess att, i det att, genom, att, utan att, osv.) finala: för att, på det att temporala: då (skriftspråkig), när (talspråkig), medan, sedan, under det att, just som, så länge som, innan (konjunktion och preposition kan det vara.), förrän, till dess (att), tills, så snart som, så ofta som kausala: emedan, enär, då, alldenstund, eftersom, därför att konditionala: om, ifall, såvida, såvitt, försåvitt, så framt, därest, (om) blott, (om) bara koncessiva: ehuru, oaktat, fastän, (fast), även om, om också, om än, änskönt, låt vara att komparativa: som, såsom, liksom, än, ju (...desto) interrogativa: om, huruvida [* i motsats till infinitivmärket att (i ledigt tal och dialekt uttalas: å)] Källa: Elias Wessén: Vårt svenska språk