280 Nm Nordsjön. Here we come!

Det börjar riktigt bra men sedan blir vi lite gröna båda två. Tja, det är väl bara att bita ihop och hoppas att det är som det sägs: Två dagar utan tankar på 3-rätters middagar, sedan har man vant sig. Vi får väl se…

Det dröjer inte länge förrän de första delfinerna dyker upp. Man blir fantastiskt glad av att se delfiner och sjösjukan känns plötsligt mycket bättre. Det är två olika sorter. ”Bottlenose Dolphin” är den som man känner igen från Kolmården. ”Short Beaked Common Dolphin” är lite mindre och mörkare med ljusa sidor. Delfinerna är sällskapliga och simmar länge bredvid båten.

Det finns ganska så gott om oljeborrtorn längs vår rutt. Detta är Everest Gas Field. Det är 500 m säkerhetsavstånd runt riggarna. Det kan man väl tänka sig att acceptera. Problemet är bara att vi inte ser längre än 100 m i regn och dimma. Vi har ju ingen radar. Som tur är bättrar sikten på sig betydligt precis när vi närmar oss. Alla riggar har en egen liten båt som cirklar runt och motar bort inkräktare. Vi pratar med Evrests ”Rescue Vessel” på VHF:en och jorå, de kunde se oss på sin radar. Det känns bra. Resan fortsätter.

LAND I SIKTE! Anna hissar den gula ”pestflaggan” och Martin ropar upp Fraserburgs Harbour Master. Det är i princip omöjligt att förstå någonting över huvud taget. Bred skottsk dialekt gör sig inte alls bra på en raspig radio. Hörru, spött ut gröt’n vettja så vi hör varu säj…

Efter 55 timmar till havs lägger vi till i Fraserburgs hamn. Lägger till och lägger till förresten. Hur fasiken gör man nu då? Om några timmar kommer vattenytan att vara 3 meter lägre. Man vill ju inte komma tillbaka och hitta båten hängande i tamparna. Vi försöker spionera lite diskret på andra båtar men vi är faktiskt den enda fritidsbåten här. Alla andra båtar är buckliga fiskefartyg och de har en lite annan syn på förtöjning. De använder inga fendrar eftersom, tja, låt oss konstatera att de inte är så bekymrade för lackskador. Riktigt långa tampar verkar i alla fall vara modellen.

Fraserburghs fiskehamn är inte riktigt som de fritidsbåtsmarinor vi är vana vid hemma i skärgården. Nej, detta är inte speciellt glamoröst vid en jämförelse. Vår närmsta granne är en pråm lastad med sopor. Tror du att det finns en schysst spa-anläggning i anslutning till hamnen? Nej, just det…

Kajkanten är rejält hög, vattenytan skimrar i regnbågens alla färger och lukten kan väl närmast beskrivas som en blandning av diesel, fisk och fågelskit. Det är stege som gäller för att ta sig iland. Gissa om den badar i det oljiga vattnet 2 ggr/dygn…

Men hallå, var är andra halvan av båten egentligen?

På svajande ben vinglar vi in på en ruffig hamnkrog och får oss varsin hamburgare och en pint av den lokala brygden. Sakta börjar livet att återvända och vi kan nöjda konstatera att Nordsjön är besegrad. Sjösjukan släppte faktiskt efter ett par dagar, precis som ryktet gjort gällande. Några skottar bjuder på öl och lär oss hur man uttalar svåra ord med många G:n och H:n i. När vi lite senare knallar hemåt känns hamnen inte alls lika ruffig. Fiskebåtarna gör sig klara för att sticka ut och det är mycket folk i rörelse. En fiskehamn är definitivt lite annorlunda men ganska så trevlig på sitt sätt.

Jaha gott folk. Då är vi i Skottland då. Undrar vad vi ska få uppleva här… Vi hörs!