Satsbegreppet

Begreppen mening och sats På svenska talar man ofta om meningar och satser, men på tyska finns inte begreppet mening. På svenska används begreppet mening för att beteckna en språklig enhet som i skrift inleds med stor bokstav och som slutar med punkt. En mening kan bestå av en eller flera satser. Jfr: Klockan är ett. Klockan är ett och nu vill jag äta lunch. På tyska betecknar man en mening som består av en eller flera satser helt enkelt bara som ”Satz”. Om meningen består av flera satser betecknar man dessa som ”Gliedsätze” eller ”Teilsätze”.

Hur vet man hur många satser en mening innehåller? En mening kan som vi redan sett bestå av en eller flera satser. Jfr: [Lisa äter lunch]. [Lisa åt lunch] och [läste tidningen]. [Lisa äter lunch] men [hon är inte hungrig]. [Lisa läser en bok] eller [tittar på en film]. [Innan Lisa somnar] [läser hon en bok] eller [tittar på en film]. För att få fram hur många satser (huvudsatser och bisatser) som ingår i en mening, räknar man antalet finita (personböjda) verbformer. På tyska är det lätt att hitta den finita verbformen, eftersom den är böjd efter den grammatiska personen. På svenska kan man förenklat säga att finita former är sådana verbformer som man kan sätta ett personligt pronomen framför, t.ex. man: Man äter, man läste, man tittar Men inte: *man äta, man läst, man tittat

Konjunktioner De ord som binder samman olika satser inom en och samma mening kallas för konjunktioner. Det finns två typer av konjunktioner: samordnande och underordnande Samordnande konjunktioner binder ihop satser av samma typ, t.ex. två huvudsatser eller två bisatser med varandra. Jfr: [Lisa äter] men [hon är inte hungrig]. [Jag vet inte] [om Lisa äter] eller [om hon ser på film]. De vanligaste samordnande konjunktionerna är: och, men, eller Några vanliga underordnande konjunktioner är: att, om, när, eftersom

Huvudsats och bisats Eftersom ordföljden skiljer sig så mycket åt mellan tyska och svenska satser, är det viktigt att hålla reda på begreppen huvudsats och bisats. När man bestämmer om en sats är en svensk huvudsats eller en svensk bisats är det enklast att använda sig av den s.k. BIFF-regeln. BIFF-regeln innebär att man använder ordet inte som ett slags testinstrument: I Bisats står ordet Inte Före det Finita verbet BIFF-regeln visar att om ordet inte står före det finita verbet i en korrekt svensk sats, så är satsen en bisats efter det finita verbet i en korrekt svensk sats, så är satsen en huvudsats Jfr: [Jag vill (inte)] att [du (inte) läser boken]. I tyska bisatser står det finita verbet alltid sist!

Huvudsats och bisats, forts. Jämför följande svenska och tyska satser: [Jag vet inte] [vad han menade med det], men [jag kan tänka mig] att [det var allvarligt menat]. Ich weiß nicht, was er damit meinte, aber ich kann mir vorstellen, dass es ernst gemeint war. Du behöver kunna skilja mellan huvudsats och bisats när du översätter från svenska till tyska.