Nedlagda kommunala deponier Ansvar och gällande bestämmelser

Nedlagda deponier Deponier som inte är i drift och som inte omfattas av deponeringsförordningen (SFS 2001:512) Avslutade före den 16 juli 2001 Vägledning om huruvida en deponi bör anses vara avslutad före 16 juli 2001 ges i Naturvårdsverkets allmänna råd till 38-42 §§ deponeringsförordningen

Kommunalt ansvar för inventering Enligt 15 kap 11 § MB ska det för varje kommun finnas en renhållningsordning med föreskrifter och avfallsplan. 6 § i Naturvårdsverkets föreskrifter NFS 2006:6 utgör grunden för kommunens skyldighet att inventera nedlagda deponier Av tillhörande allmänna råd till 6 § framgår att riskbedömningen av nedlagda deponier bör ske utifrån Naturvårdsverkets metodik för inventering av förorenade områden (MIFO) och ingå i den kommunala avfallsplaneringen.

Allmänna råd till 6 § NFS 2006:6 ”Planen ska innehålla uppgifter om deponier som inte längre tillförs avfall eller som inte längre används för detta ändamål. För varje sådan deponi skall en bedömning av risken för olägenheter för människors hälsa eller miljön redovisas. För de deponier där kommunen har varit verksamhetsutövare skall planen även innehålla uppgifter om planerade och vidtagna åtgärder för att förebygga olägenheter för människors hälsa eller miljön”

Gotland Bunge Audungs M 1818-12 Statoil hade förelagts att göra en MIFO fas – 1 undersökning men överklagade och anförde att deras egenkontroll och inventering enligt Le Grand var tillräcklig. Bolaget ansåg att det var oskäligt att kräva en inventering för att göra en bedömning som redan var utförd men med en annan metodik. ”MIFO-metodiken har utvecklats för att riskbedömningar ska utföras med rimlig säkerhet och för att resultaten från olika inventeringar ska bli jämförbara så att de kan ligga till grund för prioritering av fortsatta åtgärder ” (jfr Naturvårdsverkets rapport 4918, sidan 5).

Ansvar för att åtgärda nedlagda deponier Nedlagda deponier kan utgöra förorenade områden pågående miljöfarlig verksamhet ”Förvaringsfall” Som en följd av detta kan olika verksamhetsutövare bli ansvariga för deponin.

Nedläggning – dvs. då deponin slutade ta emot avfall Bestämmelser i MB Ansvarig Första hand Andra hand -1969 9 kap VU 9 kap FÄ som förvarare 1969-1999 10 kap VU 9+10 kap FÄ 9 kap 1999-2001 (16 juli) FÄ som förvarare 9 kap &/el förvärvare 10 kap 2001- Deponeringsförordningen (2001:512)

Två betraktelsesätt Första hand Andra hand Konstaterat förorenade deponier och dess förorenade omgivningar bör i första hand betraktas som förorenade områden enligt 10 kap. miljöbalken. Detta innebär att tillsynsmyndigheten bör rikta sina krav mot den eller de som bidragit till deponin och föroreningarnas uppkomst, så att principen om att förorenaren betalar uppfylls. I andra hand bör tillsynsmyndigheten ta ställning till om ett så kallat förvaringsfall är för handen, dvs. om fastighetsägaren kan anses använda marken på ett sätt att risk för skada eller olägenhet föreligger i enlighet med 9 kap. 1 § miljöbalken. Om så är fallet är det möjligt att rikta krav mot fastighetsägaren med stöd av de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken.

Investment AB Kinnevik MÖD 2010:11 Fagersta AB (som sedan genom namnbyte och fusion blev Investment AB Kinnevik) hade till och med 1984 bedrivit verksamhet vid stålverket i Fagersta. Det avfall som uppkom i verksamheten deponerades på Norra Industriområdet. Kinnevik blev förelagda att göra undersökning, riskbedömning och föreslå EBH-åtgärder. Kinnevik ansåg att ärendet avsåg en deponi och inte ett förorenat område enligt 10 kap. MB. De förvaringsfall som förekommer i praxis har varit renodlad förvaring. Miljööverdomstolens praxis i det här fallet innebär att mark innehållande avfall utgör ett förorenat område på vilket 10 kap. är tillämpligt och där det bolag genom vars verksamhet avfallet uppkommit har undersökningsansvar.

Tillsynsmyndighet för nedlagda deponier Nedlagda deponier är som regel att se som U-verksamheter, dvs. de omfattas inte av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd (FMH) Kommunen blir då tillsynsmyndighet enligt 31 § första punkten miljötillsynsförordningen (2011:13) Om deponin hanteras som ett förorenat område bedöms tillsynsmyndigheten på samma sätt som för andra förorenade områden.

Undantag Deponier som har uppstått inom ramen för en (industriell) miljöfarligverksamhet ses som en integrerad del av denna verksamhet, även om deponin inte ligger i direkt anslutning till huvudverksamheten eller ens på samma fastighet. Ansvarig för deponin är alltså den verksamhetsutövare som har bedrivit huvudverksamheten inom vilket det deponerade har uppkommit.

Tarkettmålet (Ebbamåla) MÖD 2008:11 En mattproducent dumpade (Tarkett) avfall från mattproduktionen på en annan fastighet. Detta skedde med fastighetsägarens tillstånd. Domstolen ansåg att utredningen i målet inte gav stöd för att varken fastighetsägaren eller arrendatorn bedrev en sådan verksamhet för avfallsdeponering att Tarkett hade avhänt sig ansvaret för avfallet. Därmed ansåg domstolen att förvaringen av avfallet var en del av Tarketts verksamhet, dvs. mattproduktion.

Naturvårdsverkets ställningstagande Tillsynsmyndighet över själva innehållet i den nedlagda deponin är således alltid kommunen. Vad gäller föroreningsskada orsakad av den nedlagda deponin är både kommunen och länsstyrelsen tillsynsmyndighet och båda har därmed rätt att agera. I sådana fall där tippning skett av små volymer som enstaka händelse skulle dessa även kunna klassas som nedskräpning enligt 15 kap. 30 § MB. Kommunen är då tillsynsmyndighet. Praxis säger oss att vi vid förvaringsfall i första hand bör kräva den som deponerat på åtgärder och inte fastighetsägaren. Detta borde resultera i att det är själva deponiverksamheten i sig och inte deponin som sådan som ska beaktas vid bedömningen av tillsynsmyndighet.