Thomas Kuhns vetenskapsteori Anders Odenstedt Anders.Odenstedt@ltu.se

Kritik av falsifikationism och verifikationism Enligt Kuhn är vetenskapen normalt sett varken ett försök att verifiera eller falsifiera teorier utan en tillämpning av s.k. paradigmer. Ett paradigm är en modell för problem och lösningen av problem som för en tid erkänns som en sådan modell av ett vetenskapligt samfund (t.ex. av fysikerna).

Paradigm ”Paradigm” betyder ”mönster” eller ”modell.” I grammatiken är det latinska amo, amas, amat ett ”mönster” eller en ”modell” för böjningen av många andra latinska verb, t.ex. för böjningen laudo, laudas, laudat. Ett sådant grammatiskt paradigm kan förstås bytas ut mot andra. Ett vetenskapligt paradigm kan inte på samma sätt bytas ut mot andra men det liknar ett grammatiskt paradigm på så sätt att det fungerar som en sorts modell eller mönster för vetenskapen.

Context of Discovery vs. Context of Justification Till skillnad från de logiska positivisterna och Popper godkänner inte Kuhn distinktionen mellan ”upptäcktskontexten” (the context of discovery) och ”rättfärdigandekontexten” (the context of justification).

Forts. Upptäckten (uppkomsten) av ett paradigm är en process där man samtidigt lär sig att se verkligheten på ett nytt sätt (man upptäcker den så att säga på nytt). Men att kunna se i enlighet med paradigmet är detsamma som att till en viss del kunna rättfärdiga det. Det innebär att om man ställer upp normer för hur rättfärdigandet av paradigmet ska gå till har man samtidigt delvis ställt upp normer för hur verkligheten ska ses, nämligen i enlighet med paradigmet.

Forts. Rättfärdigandet av paradigmer kommer alltid att hänvisa till just de paradigmer som diskuteras, och företrädare för olika paradigmer har därför ingen neutral ståndpunkt att hänvisa till för att komma överens. Det finns ingen neutral context of justification för att åstadkomma det. När ett paradigm ersätter ett annat sker det, säger Kuhn, genom en sorts ”omvändelse” (conversion), och efter det lever forskarna i en ny värld i en viss mening.

Cirkelargumentation Varje grupp använder sitt eget paradigm för att argumentera för det, och det innebär, säger Kuhn, en ”cirkularitet” (Kuhn, sid. 94).

Paradigmskiften De går enligt Kuhn aldrig till så att ett paradigm ”verifieras” eller ”falsifieras” genom att dess egna företrädare försöker verifiera eller falsifiera det trots att inget alternativt paradigm finns. Falsifiering genom direkt konfrontation med empiriska fakta förekommer alltså inte. Den bedömning som leder forskare att överge ett paradigm till förmån för ett annat vilar alltid på mer än en jämförelse mellan det gamla paradigmet och verkligheten.

Ad hoc-hypoteser Forskare kommer alltid att utveckla ad hoc-hypoteser när de ställs inför fenomen som inte stämmer överens med paradigmets förväntningar, hypoteser som säger att fenomenen ifråga egentligen kan förklaras i termer av paradigmet eller att de inte är signifikanta o.s.v. Också av det skälet falsifieras aldrig ett paradigm av empiriska fakta som sådana.

Forts. Till skillnad från Popper anser Kuhn inte att ad hoc-hypoteser alltid bör undvikas. Om forskare tog hänsyn till varje ”anomali” (varje observation som inte stämmer överens med paradigmets förväntningar) skulle ordnad forskningsverksamhet vara omöjlig. Forskare överger, och bör också överge, ett paradigm först när det finns ett alternativ till det, inte så fort de konfronteras med ett fenomen som inte stämmer överens med det.

Vetenskap som ”pusselläggning” Det som för en utomstående betraktare kan framstå som försök till verifiering eller falsifiering av paradigmet är i själva verket försök att lösa problem vilkas existens är beroende av paradigmets giltighet. Den aktiviteten har enligt Kuhn samma karaktär som pusselläggning. Vad innebär det?

Forts. Det finns i ett pussel ett visst antal bitar som, om de läggs rätt, kommer att lösa det problem som pusslet självt definierar, nämligen framställningen av en viss bild. Poängen med ett pussel är inte att avbilda en verklighet som är oberoende av det utan att lösa ett problem som pusslet självt ställer upp.

Inkommensurabilitet och ackumulation Vetenskapens utveckling är inte ackumulativ. Einsteins fysik är bättre på att lösa problem än Newtons och Aristoteles’ fysik men i detta inte finns ingen ”sammanhängande utveckling.” Olika paradigmer är inte delar av en och samma helhet som kan jämföras med varandra med avseende på deras förmåga att avbilda en och samma verklighet. De är ”inkommensurabla” (ojämförliga) sätt att uppfatta verkligheten på, inte delar av en och samma utvecklingsprocess där de olika faserna förhåller sig till varandra som delar av en och samma helhet.

Observationers teoriberoende Kuhn anser till skillnad från de logiska positivisterna och Popper att inte bara tolkningen av erfarenheten och bedömningen av t.ex. observationers relevans är teoriberoende, utan att också själva erfarenhetens innehåll är det. Erfarenhetens innehåll är något annat än ”stimuli.”

Spelkortsexperimentet Felaktiga spelkort användes i ett psykologiskt experiment. Försökspersonerna uppfattade svarta hjärter och ruter som röda, och röda spader och klöver som svarta.

Tolkning och seende På samma sätt som i experimentet så ser inte vetenskapsmän någonting som något annat, d.v.s. de tolkar det inte. Istället ser de helt enkelt. Det är alltså inte så att företrädare för olika paradigm ser samma sak som olika saker. De ser olika saker. Företrädarna för olika paradigmer ser inte en absolut verklighet (en och samma verklighet) på olika sätt utan ser olika världar (verkligheter).

Forts. Det som förändras vid ett paradigmskifte är alltså inte bara forskarens tolkning av sina observationer utan själva observationerna.

Forts. Teorier är alltså inte bara tolkningar av data som är tillgängliga för alla, oavsett vilket paradigm man har. Två människor med samma näthinnebild kan erfarenhetsmässigt se olika saker. Och omvänt kan, säger Kuhn, samma erfarenhet skapas av olika data.

Hypoteser eller affirmering (affirmation)? Kuhn anser att effektiv forskning inte skulle kunna bedrivas om inte forskare trodde sig ha bestämda svar på frågor av typen: ”vilka är de fundamentala byggstenarna i universum?”, ”hur interagerar de med varandra?,” och ”vilka legitima frågor kan ställas om dem och vilka tekniker kan användas för att besvara de frågorna?”

”Normal vetenskap” Ordnad, vardaglig vetenskaplig verksamhet, som Kuhn kallar ”normal vetenskap” (normal science), måste innehålla ett element av okritiskt accepterande av paradigmet (Chalmers, sid. 110).

Forts. En av normalvetenskapens mest slående egenskaper är, säger Kuhn, hur lite den försöker åstadkomma begreppsliga och empiriska nyheter. Ett projekt vars resultat inte är förväntat ses som ett misslyckande för den enskilda forskaren och inte för paradigmet (på samma sätt som misslyckande vid pusselläggning inte ses som ett misslyckande för pusslet).

Kritik av Popper Enligt Kuhn är alla paradigm alltid falsifierade därför att anomalier alltid existerar utan att uppmärksammas i normal vetenskap (Chalmers, sid. 103). Det här är förstås också en uppfattning som Popper inte accepterar.

Normalvetenskapens tre huvuddrag Fastställande av väsentliga fakta. Jämförelse mellan fakta och teori. Klargörande (”artikulering”) av paradigmet.

Paradigmers fyra huvudkomponenter ”Symboliska generaliseringar” som Newtons s.k. andra lag: F = m x a ”Den metafysiska komponenten.” ”Värderingar” (values). ”Urtyper” (exemplars).

”Tacit knowledge” Paradigm kan inte ses som en summa av påståenden utan innehåller ett element av det som Polnayi (och Kuhn själv under påverkan av Polanyi) kallar ”tyst” eller ”underförstådd” kunskap (tacit knowledge). Ett paradigm utgörs inte bara av teorier, begrepp och metodregler, som de kommer till uttryck i (1)-(3), utan har också ett ”underförstått” element (Chalmers, sid. 103-104). Det är något man lär sig genom att utöva vetenskap och inte genom att lära sig regler för detta utövande.

Ett neutralt observationsspråk? Felet med verifikationism, falsifikationism och probabilism (av t.ex. Ayers typ) är att de alla förutsätter ett neutralt observationsspråk för att avgöra när verifiering, probabilisering eller falsifiering ägt rum (detta är ju ett problem som Popper och positivisterna själva uppmärksammade).