Filmberättande Utifrån Bordwell/Thompson: Film Art och Per Vesterlund, FV, HiG (Bearbetning Niklas P Webjörn, FV, GU) Berättarkonstruktionens principer: En viss berättarform (Syftar främst på fiktionsfilm och olika genrer, kan även vara tex dokumentär) Åskådarengagemang och förväntningar Ledtrådar – ”Cues”: Styr vår kunskap om skeendet, och påverkar vår förmåga att förutse vad som ska ske. Filmens slut uppfyller åskådarförväntningar och engagemang. Som att lägga pussel. Vi konstruerar de olika delarna till en hel berättelse.

En berättelse (”a narrative”) kan definieras som en kedja av händelser som kopplas samman av principen orsak–verkan och som utspelas i tid och rum. Denna definition av berättande har tre byggstenar: 1. Kausalitet (orsak-verkan) 2. Temporalitet (tid) 3. Spatialitet (rum) 4. Kanske inte lika viktigt, men det förekommer även Parallelism – En berättelse kan använda sig av paralleller i berättandet, men ändå är serien av händelser organiserade av kausalitet, tid och rum.

Story och Plot Story: Alla händelser i en hel berättelse Plot: Allt det som presenteras i bild och ljud för åskådaren

Mer detaljerat… Story – här ingår alla händelser i en hel berättelse, både… 1. Det som tydligt presenteras i handlingen eller återberättas 2. Det som åskådaren utgår ifrån utifrån filmens ”cues” (=antydda miljöer och människor) Det storyn utspelar sig i är filmens dieges (grek. ”den återgivna berättelsen”), dvs ”filmens universum” (Däremot inte filmmusik på ljudbandet eller förtextskyltarna.)

. Plot: Här ingår däremot allt det som presenteras i bild och ljud för åskådaren, både… 1. Det som tydligt presenteras i filmens storyvärld (= det som ingår i diegesen). 2. Även sådant som inte ingår i storyvärlden (= sådant som filmens personer inte upplever, dvs icke-diegetiskt material såsom förtexter och musik ligger utanför storyvärldens ”universum”.

Plotens och storyns förhållande sinsemellan: De överlappar varandra = Gemensamt för dem är det som både ingår i storyn och som presenteras tydligt i ploten. Samtidigt innehåller storyn vissa inslag som vi aldrig ser. Dvs det återberättas saker, det kan finnas antydda relationer och händelser i det förflutna. De divergerar/skiljer sig från varandra = Ploten presenterar saker som inte ingår i storyvärlden, men som påverkar vår förståelse av filmen. Här finns olika typer av icke-diegetiskt material, såsom filmmusik och berättartext (”voice-over”).

Det finns två perspektiv som åskådliggör skillnaden mellan Story och Plot: Berättaren/Filmskaparen kan återge händelserna i en tilgänglig story på olika sätt, antingen… a.) Direkt = Genom att göra händelserna till en del av ploten b.) Indirekt = Antyda saker som inte presenteras direkt i ploten (tex intrigens upprinnelse för flera år sedan, relationer mellan filmens karaktärer etc.) Alltså: Vad berättaren/filmskaparen gör i filmen är att ”förvandla” storyn till en plot, dvs han/hon presenterar storyn i form av en plot. Åskådaren får enbart ploten presenterad för sig under filmens gång på det sätt som berättaren/filmskaparen arrangerat den. Storyn skapas i åskådarens huvud genom de ”cues”/”ledtrådar” som presenteras under filmens gång.

Fabula och Syuzhet (Sujet) Fabula och syuzhet är en förklaringsmodell för att förstå relationen mellan story och plot. (Begreppen är hämtade från rysk formalism) Fabula/story: Händelsernas kronologiska ordning ”bakom filmen”. Syuzhet/plot: Det sätt på vilket händelserna presenteras för åskådaren. Relationen mellan Fabula/story och Syuzhet/plot: De kan vara nära varandra – men också långt ifrån (tex Citizen Kane eller Memento). Ett vedertaget grepp som kan användas är flashbacks.

Hur filmen presenterar ploten för åskådaren: Det klassiska Hollywoodberättandet försöker underlätta för åskådaren att ta till sig berättelsen. Karaktärsdrag hos en rollfigur förstärks, de centrala figurerna etableras tidigt. Intrigen blir tydligare när filmen återkopplar till tidigare händelser. Det hela bygger således på Orsak – verkan. Vilket innebär att filmen ”planterar information” som sedan används (visas en pistol tidigt i filmens skede, så kommer den sannolikt att användas!). Orsak – verkan är själva grundtanken i ploten för att göra handlingen begriplig, så att vi kan orientera oss i berättelsen. Samtidigt framstår också saker som oklara. För att skapa spänning hos åskådaren kan filmskaparen dölja viktiga förklaringar till orsak- verkan. Men i slutet skall det hela knytas samman och då uppenbaras händelseutvecklingens inneboende logik. Överraskningsmoment. Tydligast kan detta ses i deckare, men finns i de flesta genrer.

Berättelsens tidsaspekt Story duration: Hur lång tid storyn tar från början till slut (kan innehålla intriger långt tillbaka i det förgångna, som endast omtalas.) Plot duration: Hur lång tid ploten tar upp (ex antal timmar, dygn, dagar, år) Screen duration: Hur lång tid det tar att se filmen, ex antal timmar/minuter Dessa tre aspekter kan kombineras i många olika varianter. Dessutom bör nämnas expanderad realtid när screen duration är längre än story duration. (se tex. ”Odessa-scenen” i Pansarkryssaren Potemkin). En händelse kan även expanderas genom att den kan skildras ur flera perspektiv (tex. den pinsamma operakvällen i Citizen Kane), eller att den upprepas (tex. Groundhog Day) Kronologin kan i vissa fall vara omkastad (tex. Pulp Fiction, Memento).

Hur storyn presenteras i ploten När vi ser en film får vi fortlöpande presentation av storyn. Här finns två varierande dimensioner. Omfattningen (”range”) av story- information Djupet (”depth”) av story-information

Omfattningen (”range”) av story-information 1. Allvetande berättarperspektiv: ”Unrestricted narration” (”Omniscent”). Vi vet som åskådare i princip allt om hela skeendet, mer än själva karaktärerna gör i filmen. (Typiskt klassiskt Hollywood-berättande.) 2. Bergänsat berättarperspektiv: ”Restricted narration”. Vi vet endast det filmens huvudperson gör. Skapar identifikation med dennes perspektiv. (Ett extremt experiment är Lady in the Lake, som är filmad helt och hållet med ”subjektiv kamera” utifrån huvudpersonens POV. Filmen har ansetts misslyckad, kanske främst för att restricted narration trots allt inte ger en djupare förståelse för karaktärens inre. Vi vet inte hur mycket han vet, eller vad han gör med information han skaffar sig.) Det vanligaste är en varierad gradskillnad mellan berättarperspektiven. Det bästa sättet att analysera berättarperspektivet och dess omfattning är att ställa frågan ”Vem vet vad och när gör denne detta?”

Djupet av story-information Djupet av vår information om händelseförloppet varierar mellan objektivitet och subjektivitet 1. Objektivitet = Vi ser samtliga händelser och huvudpersonen utifrån. Vi vet inget om deras inre tankar. 2. Subjektivitet = kan skapas på olika sätt genom… A. POV (point of view) shot: perceptuell subjektivitet (tex Hitchcocks Rear Window) B. Subjektivt ljudperspektiv: Vi hör på samma sätt som karaktären gör. C. Mental subjektivitet: Vi ser karaktärens inre fantasibilder, minnen eller drömmar, eller upplevelser av tex rus (tex Fear and Loathing in Las Vegas) Allt detta är dock inbäddat i ett ramverk av objektivt berättande. Dvs alla POV-shots, flashbacks och fantasier inramas av objektiva bilder för att de ska uppfattas som subjektiva och sticka ut ur det konventionella berättandet. (Avvikelser kan dock förekomma, även om de är ganska sällsynta.)

Filmens berättare 1. Central karaktär i filmen. Kan ibland vara ur ett längre tidsperspektiv för att ge ett önskat djup åt historien (tex. En vuxen människa som återberättar händelser ur sitt förflutna.) kan ibland understryka det subjektiva perspektivet i historien. En karaktär utanför filmen. Ofta allvetande som i Orson Welles The Magnificent Ambersons. Detta är vanligt framför allt i traditionella dokumentärer, men också i en del fiktionsfilmer. Osäkert vem som är berättaren. Kan skapa speciell spänning. Perifer karaktär i filmen. Kan också skapa spänning och laddning. Ett exempel är John Fords The Quiet Man, där det först i slutet avslöjas för tittaren vem som berättar.