Indiens religioner Hinduismen 1

En presentation över ämnet: "Indiens religioner Hinduismen 1"— Presentationens avskrift:

1 Indiens religioner Hinduismen 1
Hinduismen SODI I Indiens religioner Hinduismen 1

2 Indiens religioner, allmänt
Det finns en mångfald religioner och särriktningar i Indien som utvecklats under tusentals år. I nutid finns det tre stater på den indiska halvön, Indien, Pakistan och Bangla Desh. När Indien fick sin självständighet från det brittiska imperiet 1947 så delades området i två stater. Pakistan, uppdelat i Västpakistan och Östpakistan, och Indien. Pakistan konstituerades som en muslimsk stat medan Indien blev en sekulär stat där Hinduismen visserligen var den dominerande religionen, men det var inte statsreligion.

3 Indien forts. Därefter har det varit motsättningar mellan de två staterna och Bangla Desh frigjorde sig 1971 från Pakistan. Kashmirfrågan, som gäller att Indien styr över den större delen av delstaten, men en majoritet av befolkningen är muslimer, har fortsatt att vara aktuell. Indiska religioner är hinduism, jainismen, buddhism, sikhism och de olika minoritetsfolkens ”stamreligioner”. Förutom dessa inhemska indiska religioner finns i Indien islam, kristendomen, parsism (zoroastrism) och judendom. Islam och kristendomen har med tiden antagit en indisk identitet.

4 De indiska religionernas roller i dagens Indien.
I dagens Indiska stat räknas 82,6 % (1981) som anhängare av hinduismen.Det är ett mycket allmänt begrepp för de som är födda i Indien inom en hinduisk grupp och som lever efter vissa traditioner som räknas som hinduiska. Det finns en stor mängd olika hinduiska inriktningar, men bara en mindre del av hinduerna är organiserade i särskilda samfund. De flesta dyrkar en gud som den högsta gudomen i form av Vishnu, Shiva eller Gudinnan (shaktas). De flesta hinduer söker med gudarnas hjälp att uppnå lycka, välstånd och hälsa och tänker inte så mycket på den slutliga frälsningen från återfödelserna. Brahmankasten har den största auktoriteten i den vediska religiösa traditionen och förvaltar denna tradition som finns nerskriven på sanskrit,Indiens gamla heliga språk. De heliga männen (sadhu) har också stort inflytande på religionen och bildar olika lärocentra.

5 Islam Det beräknas finnas omkring 11,4 % muslimer i Indien och är den största minoritetsgruppen. Tillsammans med muslimerna i Pakistan och Bangla Desh utgör de den största muslimska folkgruppen i världen. De allra flesta är sunnimuslimer. Islam etablerades mycket tidigt i Indien år 711 genom erövringståg, men det dröjde till 1100-talet innan de blev en politisk makt att räkna med i Indien. Mogulimperiet etablerades på 1400-talet och Indien dominerades av muslimska riken fram till den engelska kolonisationen på 1700/1800-talen. Ett språk på indo-arisk grund, urdu, etablerades med arabisk skrift. De sufiska ordnarna har också utbretts i Indien och kan ha en viss anknytning till hinduisk mystik. På 1900-talet etablerades en muslimsk politisk rörelse som ledde till etablerandet av den muslimska staten Pakistan.

6 Kristendomen i Indien Den syriska kyrkan etablerades i Kerala i sydvästra Indien mycket tidigt, enligt traditionen av aposteln Thomas. Från 1500-talet så etablerades den katolska kyrkan i Indien genom den portugisiska kolonisationen. Därefter har bedrivits kristen mission främst bland minoriteter och lågkastiga. Det har varit en möjlighet att konvertera till kristendomen för att undkomma kastsystemet. De kristna utgör c:a 2,4 % av befolkningen särskilt i söder och i Goa.

7 Sikhismen Sikherna är c:a 2% av Indiens befolkning, men är i majoritet i Punjab i nordvästra Indien. Deras religiösa centrum är i Amritsar där det gyllene templet finns. Traditionellt är sikherna jordbrukare, men de har i senare tid i stor utsträckning fått anställning i armén. Sikhismen grundades av Guru Nanak på 1500-talet och har sitt ursprung i en typ av bhaktireligiositet som spreds av de Sants, som var en sorts hinduiska helgon. Sikherna är organiserade sedan 1699 i khalsa-orden och de manliga medlemmarna bär alla namnet Singh. De strävar efter en egen stat. 1984 blev det en konflikt kring deras tempel i Amritsar sopm stormades av indiska armén och en militant ledare dödades. Som en hämnd dödades Indira Gandhi följande år.

8 Buddhismen Buddhismen försvann från Indien omkring 1200-talet. Den har sedan kommit tillbaka i liten utsträckning genom de s k Ambedkar-buddhisterna som uppkom genom en massomvändelse på 1950-talet. Ambedkar var missnöjd med kastsystemet och ville komma bort från det genom omvändelse till buddhismen för lågkastiga och kastlösa. De utgör knappast mer än 5 miljoner. Dessutom finns efter 1959 c:a tibetaner i Indien som är buddhister. I Ladakh i norra Indien finns också en gammal tibetansk buddhistisk befolkning.

9 Jainismen Jainisterna utgör idag c:a 0,5 % av befolkningen och finns främst i de västra delarna av Indien. De finns i motsats till buddhismen bara i Indien och har integrerats mycket i det hinduiska samhället. De hör framförallt till köpmannagrupper. Jainisternas traditionsbärare har munkarna och i en av traditionerna finns även nunnor. Jainismen är den mest konsekventa religionen i att tillämpa ahimsa, icke-våld, och de får inte döda levande varelser alls, inte ens insekter.

10 Parsismen Parserna kommer ursprungligen från Persien/Iran och förde med sig sin zoroastriska religion när de slog sig ner i västra Indien på 900-talet. De är c:a De är starka i Bombay (Mumbai) och är ofta ekonomiskt framgångsrika företagare. De begraver sina döda i torn där de döda läggs och sedan kommer gamarna och tar reda på kroppen. De har också s k eldtempel där en eld alltid ska brinna. Det är en gammal tradition från Zarathustra i Persien där det fortfarande finns en minoritet av anhängare till den gamla persiska religionen.

11 Hinduismen 1 Hinduismen finns främst i Indien, men är i nutid också utbredd i övriga världen genom minoritetsgrupper av indisk härkomst. Termen ”hinduism” myntades efter 1700-talet av västerlänningar. Det kommer av begreppet hindu som används av muslimer i Mellanöstern om den indiska inhemska befolkningen. Den kommer också från namnet på floden Indus i västra Indien. Hinduismen som begrepp blir klarare om man använder ordet för den efter-vediska religionen i Indien Hinduismen har ingen stiftare och ingen helig skrift som är erkänd av alla. Vedaskrifternas och brahmanernas auktoritet, föreställningen om ett återfödelsernas kretslopp (samsara) och en moralisk orsakslag (karma) är i stor utsträckning gemensamma för hinduismen.

12 Forskningshistoria. Först under 1700/1800-talen efter den brittiska erövringen av Indien började en mer utvecklad forskning bedrivas rörande Indiens religioner. Man började kalla den indiska religiositeten för ”hinduism” och vissa centrala sanskrittexter som Bhagavadgita översattes. Efter upptäckten av de fornindiska språken började man formulera teorierna om indo-europeiska språk och det språkliga och kanske kulturella samband som fann mellan Indien och Europa. Man översatte de äldsta vediska texterna och började få grepp om vad den indiska religionen handlade om.

13 Induskulturens religion
På 1920-talet gjordes arkeologiska fynd i nordvästra Indien som tydde på att det för 5000 år sedan funnits en utvecklad högkultur i Indusdalen. Man hade en utvecklad stadskultur med gatunät och vattenledningar. Man vet mycket lite om religionen, men man har hittat skulpturer som tyder på någon fruktbarhetskult med tonvikt på rituell renhet. Det finns också inskrifter på små sigillstenar men ingen har lyckats tyda skriften. Det finns bilder på dessa stenar som tyder på en gudafigur som liknar den sentida Shiva. Dessutom kan de tolkas som om man ägnade sig åt yoga

14 Vedisk religion. Omkring 1500-talet f.Kr. Så invaderades nordvästra Indien av stammar med ett indoeuropeiskt språk. De kallade sig arier (från sanskrit arya, ren, ädel). Dessa grupper skapade den litteratur som blev den äldsta religiösa litteraturen i Indien, Vedaböckerna. Det är en muntligt traderad rituallitteratur som kom att betraktas som evig och uppenbarad för visa män. Litteraturen kallas Shruti (det hörda) för att den var uppenbarad. De äldsta är Rigveda, Samaveda och Yajurveda. Texterna reglerar en offerkult där man offrade till gudarna, både av mat och djur. Offret genomfördes av en präst. I de senare s k brahmana-texterna blev kulthandlingarna själva det viktigaste. Offren hade en automatisk/teknisk effekt.

15 Forts. Vedisk religion I den yngsta delen av den vediska litteraturen, Upanishaderna uppkom ett mera filosofiskt spekulerande över hur världen ser ut. Kraften i de heliga offerformerna, brahman, fick en ny innebörd som den princip som ligger bakom allt i världen, all existens väsen. Den högsta sanningen realiseras genom korrespondensen och identiteten mellan brahman och den enskildes innersta väsen, atman (självet). Den vediska askesen utvecklades till systematiska fysiska och mentala övningar (yoga). Denna når sin kulmen i en meditativ trance där identiteten mellan atman och brahman förverkligas. Samtidigt förekommer också förutom denna opersonliga brahmanprincip en tanke på ett personligt högsta väsen som kunde tolkas som Shiva/Rudra och som dyrkas hängivet (bhakti). Reinkarnationsläran utvecklas också i Upanishaderna där själen (atman) återföds i enlighet med sin karma.

16 Den klassiska hinduismens framväxt.
Omkring 500-talet f.Kr. omvandlades det indiska samhället. Den ekonomiska och politiska tyngdpunkten försköts till Gangesslätten där den gamla offerreligionen inte hade samma framträdande roll . Nya idéer växte fram och de mest framgångsrika var Jainismen och framförallt Buddhismen. Det växte också fram en ny typ av religion som blev den klassiska hinduismen som byggde på vedisk grund och erkände brahmanernas religiösa ledarskap men som ändå var annorlunda. En omfångsrik litteratur skapades. Ramayana och Mahabharata var berättande episka texter som kom till århundradena omkr. år 0. Den viktigaste texten i Mahabharata är Bhagavadgita som är en av grunderna i Krishna-dyrkan inom Vishnuismen. Dharmashastra-texten beskriver det socio-rituella normsystemet i Hinduismen. Vedanta-texterna viktiga i vishnuismen.

17 Världsbilden och gudsbilden
Det hinduiska kosmos är enormt stort i både tid och rum. Världen har sin grund i och utgår från Gud och den högsta gudomen är i sig evig och oföränderlig. Den högsta gudomen har en absolut aspekt som kan identifieras med brahman och är då höjd över alla individuella egenskaper (nirguna). Men gudomen är också en personlig gud som är allsmäktig, allvetande etc. Denne gud identifieras vanligen med någon av gudarna Vishnu, Shiva eller Gudinnan.

18 Den kosmiska processen.
Återfödelseförloppet (samsara) styrs av skiftande livsformer och själarna vandrar från existens till existens. Varje handling leder till ett resultat. Goda gärningar genererar punya, meriter, och onda gärningar leder till negativa upplevelser. Frigörelse från återfödelse förutsätter att slut på den karmiska processen som hålls igång av gärningarna. Denna frigörelse (moksha) är målet för alla hinduiska filosofiska och religiösa läroriktningar. Den kosmiska tiden är oerhört lång. En mahakalpa är ett liv för skaparguden Brahma. En liten del av denna tid är en kalpa och en ännu mindre del en yuga och vi lever i den sista tiden av kaliyuga när världen blir sämre. Men när en tidsperiod är slut kommer en ny världs skapelse och tiden tar aldrig slut.

19 Kosmografi och Vedanta
I mitten av vår värld finns berget Meru och runt detta finns olika kontinenter. Dessutom finns många himlar och underjordiska straffriken och varelserna kan födas som gudar och himmelska väsen, naturandar och anfäder, djur och människor olika klasser av demoner och helvetesinvånare. Den högsta gudomen kan också manifestera sig på jorden som en avatar. Guden kan genom sin nåd (prasada) befria själarna från sin karma. När gudomens överpersonliga aspekt (brahman) betonas framstår kunskapen (jñana) som vägen till befrielse. Den främste företrädaren för denna inriktning är Shankara (700/800-t) hans filosofi är den mest kända grenen av Vedanta-filosofin och han hävdar med bestämdhet icke-dualismen (advaita) som hävdar att själen (atman) är identisk brahman (världssjälen).

20 Samhällsordning och ortodoxi (varnashramadharma).
Hinduismen erkänner fyra olika legitima mål för människornas strävan i samhället: sinnlig njutning (kama), makt- och-rikedom (artha), normuppfyllelse (dharma) och förlossning (moksha). Dharma betyder att leva enligt det ideala normsystemet i den hinduiska samhällsordningen. Regler för denna samhällsordning finns i Dharmashastra-texterna som representerar smriti (traditionen) som också uttrycks i Mahabharata och Puranatexterna. Varnashramadharma är: ståndens, samhällsklassernas (varnas) och levnadsstadiernas (ashrama) ordning. Det är sammanfattningen av normsystemet dharma som genomsyrar hinduismen från omkring år 0.

21 Forts. De fyra varnas är kategorier för social klassificering och fungerar som ideologi för det indiska kastsamhället. Varje varna är en kategori av kaster (jati). De är brahmanerna (prästerna), kshatriyas (krigarna), vaishyas (köpmännen – borgarna), shudra (tjänarna, bönderna). Dessutom finns de som står utanför varna-systemet, de kastlösa eller daliterna. Huvuddelen av regelsystemet för stånden (varnas) avser de manliga medlemmarna av de tre högsta, ariska stånden. De två gånger födda (dvija) eftersom de går igenom en initieringsrit (upananyana) där de föds på nytt och där de får rätt att studera Vedaböckerna. Den vediska ritualtraditionen har levt kvar i dessa riter. Smarta är det brahmangrupper som strikt lever efter normsystemet (smriti). De förknippas med icke-dualistiska Vedanta som grundades av filosofen Shankara.

22 Kulten. Förutom de gamla vediska riterna utvecklades nya kultformer inom hinduismen under århundradena e. Kr. I detta nya ritsystem. Puja är den kult som utvecklas under denna klassiska tid för hinduismen. Den utförs både i hemmet och i templen. Föremålet för pujan är vanligen en bild, en staty eller en annan materiell symbol för gudomens närvaro som Shivas lingam. Gudomens kraft är manifesterad i kultföremålet och det kan ha mer eller mindre av den rituella kraften.

23 Templet och pujan. Templet är gudomens boning och gudomen behandlas av prästerna som en levande person med kunglig ställning. Man väcker statyn på morgonen och den tvättas, kläs på, ges mat och dryck ger audiens etc. Kultfunktionärerna är gudomens tjänare. Vissa gudomligheter har förmåga att besätta kultdeltagarna och deras funktionärer kan vara besatthetsmedier. Templets viktigaste kultobjekt förvaras i templets innersta del och utanför finns pelarhallar och helgedomar för olika gudomligheter. När man besöker ett tempel hör det till att man går en kringvandring medsols runt templet. I templet så utförs ritualerna ofta i avskildhet av prästerna.

24 Puja Delar av pujan är de rituella formlerna (mantra) och speciella handställningar (mudra). Det kanske viktigaste mantrat är OM som utförs för att komma i kontakt med ”världssjälen”, brahman. Ofta reciteras också en rad namn som hör till gudomen. För besökaren i templet finns några viktiga moment i kulten: Skådandet (darshana), där gudomen tänks vara närvarande, t ex när man bär fram offret; Frambärandet av mat, blommor, rökelse etc som offergåvor; Delaktighet i gudens välsignelse genom en nådegåva som består av den mat som först offrats. Genom att ta emot rester av offret visar man sin underkastelse och delaktighet i gudomen.

25 Forts. Fester etc Man visar samma vördnad som för gudomen för den religiöse läraren (gurun) och för asketer och heliga män (sadhu). För bhaktianhängaren (den gudshängivne) är relationen till den andlige handledaren avgörande. Man får olika initiationsriter (diksha) av denne vilket leder till frälsning. De religiösa festerna är många och viktiga och firas vid olika tider av olika grupper. Speciellt stora är t ex Holifesten i norra Indien, Shivaratri-festen för shaivas. Man har också lokala fester i templen och för att beskydda byn.

26 Bhakti-religiositeten
Det är att vara hängiven till och tjäna Gud. Man underkastar sig Gud och får som belöning nåd av guden och förlossning. Medlet för bhakti är pujan. Det traditionella norm-systemet underordnas gudskärleken. I Bhagavadgita bejakas normuppfyllelsen (dharma). I Bhakti-fromheten framträder gudens möjlighet att manifestera sig och visa sin nåd mot de fromma. Inom Vishnuismen är det framförallt Vishnus två avatarer Krishna och Rama som är föremål för bhakti-dyrkan. Inom Shivaismen var de viktigaste Shivadyrkan i Kashmir och Shaiva-siddhanta-skolan i Sydindien.

27 Forts. Bhakti Starkt känslomässiga former av bhakti uppkom i det tamiltalande Sydindien från 600-talet e.Kr. Framför allt gentemot guden Murugan (kallad Skandha i Nordindien) som är en av Shivas söner. I denna riktning finns en stark hymndiktning på tamil. Hymndiktarna betraktades som helgon som kallades alvar inom vishnuismen och nayanmar inom shivaismen. Inom vishnuismen ledde detta till vissa skolors bildande, särskilt Shrivaishnava-riktningen med filosofen Ramanuja ( ). I motsats till monistiska läran hos Shankara (700-t) så företrädde den vishnuitiska teologen Madhva (1200-t) Dvaita-läran, dvs en dualism med absolut åtskillnad mellan Gud, själarna och materien.

28 Bhakti forts. Bhagavata-purana (800-t) blev den viktigaste texten när det gäller den bhaktifromhet som riktades mot Krishna. Sammankomster för att prisa Gud i sång blev ett viktigt inslag i bhakti-religiositeten från den tiden. Ramanujas filosofi blev mycket viktig för nordindiska gurus som Krishna Caitanya ( ). Och även för Namdev och Ramananda på 1300-talet. Sant-traditionen utvecklades av dessa lärda och det var en tradition som var i opposition mot ritualism och social hierarki. De hade en monoteistisk tro på Gud som allestädes närvarande utan form (nirguna-bhakti). Guru Nanak som grundade Sikhismen hörde till denna tradition.