Jainismen, Sikhismen och Darshan

En presentation över ämnet: "Jainismen, Sikhismen och Darshan"— Presentationens avskrift:

1 Jainismen, Sikhismen och Darshan

2 JAINISMEN Mahavira verkade i Indien omkring 500 f.Kr. Han anslöt sig enligt traditionen till en redan existerande riktnng av asketer (shramana). I denna tradition kallades de andliga lärarna för tirthankara och Mahavira blev den förste kände men den siste i en linje av 24. Jainismens anhängare består av ett relativt litet antal munkar och nunnor. Dessutom finns ett större antal lekmän varav många är kvinnor. En splittring i två huvudgrenar, de luftklädda (nakna, digambara) och de vitklädda munkarna (shvetambara) skedde enligt traditionen på mästaren Bhadrabahus tid. De som är nakna är det därför att de ska avstå från alla ägodelar, även kläderna. Shvetambaras erkänner en helig skriftsamling som består av 45 lärotexter och som sammanställdes på 400-talet e.Kr.

3 Jainismen forts. Jiva (själen) står i centrum för jainismens frälsningslära. De oförlossade själarna är bundna till materien och en kroppslig tillvaro. Själarna kan födas som gudar, människor, helvetesinvånare djur och växter. Jainismen har en egen lära om världsalltets struktur. Den mekanism som styr den bundna själens öden är karman som är en materiell substans som vidhäftar själen. För att uppnå frigörelse måste själen renas från karman vilket uppnås genom att följa den jainistiska vägen. Ahimsa – icke-våld tillämpas på det mest extrema sättet i Jainismen. Man ska undvika att överhuvudtaget skada eller döda någon levande varelse.

4 Jainismen forts. I vardagslivet leder ahimsa till konsekvent vegetarianism. Att ägna sig åt jordbruk anses olämpligt för en jainist eftersom man alltid tvingas döda levande varelser. Därför är de flesta jainister köpmän. Rikare köpmän ger mycket till munkar och nunnor och bygger stora tempel. Munkar och nunnor är hemlösa vandrare beroende av att lekmännen skänker dem mat . Jainismen är särskilt stark i västra Indien. Totalt finns omkring 3 miljoner jainister.

5 SIKHISMEN Sikhismen grundades som en indisk monoteistisk religion på 1500-talet. Läran grundades av Guru Nanak och hans budskap hade sitt ursprung i en typ av gudshängivenhet (bhakti) som spreds i Nordindien av s k Sants (helgon). De spred budskapet om den ende guden. Under den femte gurun i raden, Arjun, så fastställdes 1604 den heliga skriften Adi Granth som sedan blev den heliga skrift som själv blev den ende ”gurun”. Liksom andra indiska religioner sågs det religiösa målet som befrielsen från återfödelsernas kretslopp (samsara).

6 Sikhismen forts. För frälsningen är man i sikhismen beroende av Guds nåd och Gud är världens skapare. Man har gudstjänster där både män och kvinnor deltar. Inget särskilt prästerskap finns. Sikhismen hade i sin tidigare historia spända relationer till de muslimska härskarna i Indien vid den tiden. Dessa konflikter ledde till att den tionde gurun Gobind Singh grundade den militanta Khalsa-orden. Alla män som blev medlemmar bär tillnamnet Singh (lejon). De bär också fem attribut: oklippt hår och skägg, en kam, ett svärd eller dolk (kirpan), ett stålarmband och knälånga underbyxor. Män sätter upp håret i en hårknut och bär turban.

7 Sikhismen forts. Sikherna hade en egen stat mellan 1799 och 1849 då de underkuvades av den brittiska kolonialmakten. Idag betraktas ibland sikhismen som en gren av hinduismen, särskilt av hinduer. Men under 1900-talet har det växt fram en rörelse som arbetar för att man vill ha en sikhisk stat, Khalistan, igen och det har lett till en del väpnade konflikter med den indiska staten. Särskilt vid deras Gyllene tempel i Amritsar 1984 då en radikal sikhledare hade ockuperat templet vilket ledde till en blodig uppgörelse med armén. Detta ledde till att Indiens premiärminister Indira Gandhi mördades.

8 DARSHAN – det gudomliga skådandet.
Darshan betyder ”skådande” och syftar på det religiösa skådandet inom hinduismen när man går till ett tempel för att skåda en gud i form av en staty och för att själv bli sedda av guden. Man säger att man ska gå till darshan, inte för att dyrka guden. Betraktandet av bilden/statyn är en kulthandling och genom ögonen erhåller man det gudomligas välsignelser. När hinduer åker på pilgrimsfärd så gör de det för att erfara vallfartsorten eller den ryktbara gudomens darshan. Av alla pilgrimsorter och alla heliga män och andra företeelser kan man få darshan och på det sättet kan man säga att det gudomliga är synligt i hela den indiska kulturen. Man kan också säga att seendet är ett slags kunskap.