Landskronabranden- utifrån ett kommunalt perspektiv Förbundsjurist Hampus Allerstrand Göteborg 2013-10-10

Rättsutveckling Innan 1972 års skadeståndslag saknades generell lagstiftning om det allmännas ansvar och den skadelidande fick vända sig mot tjänstemannen och kräva skadestånd av denne personligen p.g.a. tjänstefel. Tanken var bl.a. att inte öka domstolarnas belastning och dessutom förmodades att de enskilda tjänstemännens noggrannhet skulle minska om de inte själva fick bära ansvaret.

Rättsutveckling Vid tillkomsten av skadeståndslagen år 1972 ansågs det inte längre tillräckligt att den skadelidande kunde rikta krav mot enskilda tjänsteman. Det tycks som lagstiftaren menar att ansvaret tillsammans med uppmärksamheten som processer mot det allmänna innebär skulle bidra till att myndigheter blev bättre på att utarbeta rutiner och instruktioner.

Rättsutveckling Genom införandet av 1972 år skadeståndslag infördes följande ansvar för det allmänna i 3 kap 2 § skadeståndslagen: ”Staten eller en kommun skall ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar.”

Rättsutveckling 3 kap 3 § skadeståndslagen (Standardregeln): ”Ersättningsskyldigheten enligt 2 § föreligger endast om de krav har blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamheternas art och ändamål skäligen kan ställas på dess utövning” 3 kap 4 § skadeståndslagen (Passivitetsregeln): ”Om den som lidit skada genom felaktigt beslut vid myndighetsutövning har utan giltig underlåtenhet att föra talan om rättelse eller att använda särskilt rättsmedel, utgår ej ersättning för skada som därigenom kunnat undvikas”

1989 års reform Av praxis framgick att det var för svårt för en skadelidande att få ersättning av det allmänna trots att det förekommit fel eller försummelse. Trots protester från kommunalt håll avskaffades standardregeln och passivitetsregeln. 3 kap 2 § skadeståndslagen behölls utan ändringar. Enligt förarbetena bör de riktlinjer för bedömningen av olika situationer som framgår av skadeståndslagens motiv och av rättspraxis alltjämt vara vägledande.

Rättsutveckling År 1999 infördes bestämmelsen 3 kap 3 § skadeståndslagen: ”Staten eller en kommun skall ersätta ren förmögenhetsskada som vållas av att en myndighet genom fel eller försummelse lämnar felaktiga upplysningar eller råd, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl. Därvid skall särskilt beaktas upplysningarnas eller rådens art, deras samband med myndighetens verksamhetsområde och omständigheterna när de lämnades.”

Rättsutveckling Ersättning för kränkning enligt 3 kap 2 § skadeståndslagen Skollagens bestämmelser om skolhuvudmannens ansvar för att motverka och utreda kränkningar. Europakonventionen (NJA 2009 s. 463)

Sammanfattning av rättutvecklingen Lagstiftningstendensen tycks vara att öka allmänhetens möjlighet att rikta krav mot stat och kommun. Betydelsen av de nya bestämmelserna i skadeståndslagen och borttagandet av passivitetsregeln och standardregeln har varit begränsad. Lagstiftningen har skärpts men antalet avgöranden innebärande att kommunen blir skadeståndsskyldig tycks inte ha ökat i någon betydande utsträckning.

NJA 2013 s.145 utifrån ett kommunalt perspektiv – Vad innebär domen? Kan ett LVU-beslut medföra skadeståndsskyldighet mot tredje man för skador som barnet vållar? Var beslutet att placera flickan hos mamman felaktigt? Har socialnämnden uppsiktsansvar över barn som är LVU-placerade?

NJA 2013 s.145 utifrån ett kommunalt perspektiv – Vad innebär domen? Vilken uppsikt ska socialnämnden ha över barn som placerats enligt LVU? Vad menas med formuleringen ”för beslutssituationen god metodologisk ordning”? Vad krävs i form av skademotverkande åtgärder, dvs. vad kunde socialnämnden ha gjort för att slippa skadeståndsansvar?

NJA 2013 s.145 utifrån ett kommunalt perspektiv – Vad innebär domen? Dokumentationsskyldigheten enligt 11 kap 5 § SoL? Är 3 kap 2 § skadeståndlagen exklusiv när det gäller skadestånd mot det allmänna? Vad gäller för verksamheter som andra nämnder är ansvariga för, ex byggnadsnämnden?

Sammanfattning NJA 2013 s. 145 innehåller så många speciella omständigheter att det är svårt att se att det kommer få särskilt stor betydelse för kommuner i allmänhet. Domen kommer dock troligen leda till en ökad dokumentationsiver.

”Det är inte oproblematiskt att förorda en culpabedömning avseende myndigheterna i dessa fall, som inte väger in integritetsaspekten hos dem som de diskuterade åtgärderna gäller. Om du någonsin upplevt anhörig eller vän som hamnat inom psykvården etc. Har du säkert lärt dig värdet av människovärdet – och fått ett vaccin mot alltför instrumentella och rationella skrivbordstankar om skadeprevention och mänsklig beteendestyrning. En galen hund kanske man (om än motvilligt) skjuter … men för inte över det tankemönstret till sjuka eller annars vårdbehövande människor!” (Håkan Andersson, Analys i InfoTorg juridik, publicerad 2013-04-17)

Avslutande ord ”Även inom myndighetssfären (nu aktuellt angående de social eller vårdande myndigheterna) kommer liknande balanserande bedömningar att behöva genomföras. Det finns många problematiska människor – som är överrepresenterade inom den skadevållande kretsen – men man kan inte rakt av hävda att myndigheterna bör spärra in dem eller överhuvudtaget insätta ett totalt prevenerande åtgärdsbatteri. Det är kort sagt människor vi diskuterar; respekten för människovärdet inbegriper att man även i culpabedömningen av myndigheternas åtgärder (eller uteblivna åtgärder) måste beakta integritetsaspekten.” (Håkan Andersson, Analys i InfoTorg juridik, publicerad 2013-04-17)