Stabiliseringspolitik i praktiken Stabiliseringspolitiken syftar till att minska storleken på konjunktursvängningarna. Åstadkoms genom att penning och finanspolitiken är stimulerande i lågkonjunkturer (Y<Yn) och åtstramande i högkonjunturer. Kontracyklisk politik. För finanspolitiken sker detta delvis genom automatiska stabilisatorer (statsbudgeten försämras automatiskt när konjunkturer försämras). Utöver detta bedrivs diskretionär stabiliseringspolitik genom direkta beslut som ökar graden av kontracyklicitet. Enligt finanspolitiska ramverket ska statsbudgeten i genomsnitt ha ett överskott på 1(1/3)%.

Ambitiös Keynesiansk stabiliserings- politik enligt läroboken Här visar vi en stiliserad bild av en konjunkturcykel. Den blå kurvan visar BNP-gapet som är positivt vid högkonjunktur och negativt I lågkonjunktur. Man får räkna med att BNP-gapet ibland är ett par tre procent ifrån sin trend. En normal konjunkturcykel tänker vi oss vara i storleksordningen 8-12 år, men såväl kortare som längre förekommer förstås. En ambitiös Keynesiansk stabiliseringspolitik kommer att leda till att också det strukturella underskottet varierar, med kanske upp till 1 en 1,5 procent av BNP. Det betyder att vi normalt får räkna med att vi behöver förbättra de strukturella underskotten med i storleksordningen 0,5 procentenheter per år i konjunkturåterhämtningar. Detta har inget att göra med nivån på målet för sparandet utan är styrt av att vi vill bedriva en ambitiös stabiliseringspolitik. Givetvis kan vi sänka målet för sparandet, vilket I dagsläget skulle ställa mindre krav på budgetförstärkningar men detta är inte hållbar politik I det långa loppet. Vi skulle då följa den röda linjen. Att sänka målen där underskotten ska återtas är möjligt en eller kanske ett par gånger men en långsiktigt hållbar finanspolitik kräver, att vi återtar de underskott som med rätta skapas i lågkonjunkturen. Oavsett nivå på överskottsmålet får vi alltså räkna med att detta ofta kommer att kräva förstärkningar av det strukturella sparandet på i storleksordningen 0,5 procent per år. Anser vi att sådana anpassningar är drakoniska och orimliga att ta måste slutsatsen vara att vi inte kan bedriva en så ambitiös stabiliseringspolitik. Då måste vi istället genomföra en radikal omläggning av stabiliseringspolitiken och införa regler som garanterar att underskotten inte blir för stora. Det vore mycket synd.

I praktiken enligt Vårproposition 2017 Andersson Borg Anm: Se appendix Asylkostnadsberäkningar för en genomgång av hur justeringen av det strukturella sparandet är gjord samt vilka antaganden som ligger till grund för dessa beräkningar. Källa: VP17