Anatomi - fysiologi Anatomy & Physiology: Kap. 27 (1009-1040): Fluid, Electrolyte, and Acid-Bace Balance Dick Delbro Ht-10

27-1 Vätske – och elektrolytbalansen samt syra-basbalansen är nära kopplade, och är en viktig del av homeostasen

Balans – när inkomster = utgifter

Fig. 27-1b

Fig. 27-2

27-2 Hur regleras vätska-elektrolyter? Det är ECF som regleras. Receptorer känner av plasmavolym och osmotisk koncentration. Vatten följer salt.

Tre hormoner reglerar vätske-elektrolytbalansen ADH: Frisätts från hypofysbakloben via osmoreceptorer i hypothalamus. Leder till minskad urinvolym, koncentrerad urin, samt törst. Aldosteron: Från binjurebarken som svar på Ang II, lågt Na+ högt K+; tar upp NaCl och vatten i distala tubulus-samlingsrör. Utsöndrar K+.

Tre hormoner reglerar vätske-elektrolytbalansen (forts.) 3. ANP från hjärtats förmak, BNP från hela hjärtat. Frisätts som svar på ökat blodtryck och ökad blodvolym. Hämmar: Törst; ADH; aldosteron. Resultat: Ökad diures, minskad plasmavolym, sänkt blodtryck.

27-3 Hydrostatiska och osmotiska tryck reglerar transport av vatten och elektrolyter för att upprätthålla vätskebalans

Fig. 27-3

Dehydrering-när vattenförluster överstiger vatteninkomster Orsak: Svettning; diarré; kräkning. Då stiger den osmotiska koncentratio-nen i ECF (hypernatriemi) Detta leder till vattenutträde från ICF. Detta kan leda till svår törst, intorkning, sänkt plasmavolym, sänkt blodtryck, chock. (Def. på chock: Otillräcklig genomblödning av kroppens olika vävnader).

Hyperhydrering-när vatteninkomster överstiger vattenförluster Orsak: Intag av rent vatten; oförmåga att utsöndra vatten (njursjukdom; hjärtsvikt); överdriven ADH-produktion. Då sjunker den osmotiska koncentra-tionen i ECF (hyponatriemi). Detta kan utvecklas till vattenintoxika-tion med CNS-påverkan

27-4 Na+, K+, Ca2+ och Cl- - balansen Den totala elektrolytkoncentrationen påverkar vattenbalansen. Koncentrationen av enskilda joner kan påverka cellfunktionen (t.ex. K+ och Ca2+).

Na+-balansen Na+-mängden i ECF regleras av Na+-upptaget i tarmen. Na+-utsöndringen i njurarna och via svettning.

K+-balansen K+-koncentrationen i ECF regleras av: K+-upptaget i tarmen. K+-utsöndringen i njurarna (jonpumpar i distala tubulus och samlingsrör – regleras av aldosteron). Plasmakonc. av K+ < 3,5 mM: Hypokaliemi. Muskelsvaghet. Plasmakonc. av K+ > 5,5 mM: Hyperkaliemi. Muskelkramper, hjärtarrytmier.

Ca2+-balansen Mest förekommande mineralet i kroppen. Har betydelse för nerv-muskelfunktion, enzymreaktioner, blodkoagulationen, second messenger. Regleras av upptag i tarmen, upplagring-frisättning från skelettet, förlust i njurarna. Styrs av fr.a. PTH och vit D som ökar Ca2+-konc. i plasma. Motverkas av calcitonin.

Ca2+-balansen (forts.) Hyperkalcemi: Orsakas av hyperpara-thyreoidism. Trötthet, hjärtarrytmi, förkalkning av vävnader. Hypokalcemi: Orsakas av hypoparathyreoidism; nedsatt njur-funktion; D-vitaminbrist. Ökad retbarhet i nerver-muskler (muskelkramper); hjärtarrytmier, svag hjärtkontraktions-kraft.

Mg2+-balansen Är till stor del upplagrad i skelettet. Viktig katjon i ICF – co-faktor för enzymer.

Fosfatbalansen Fosfatjonen är en viktig anjon i ICF för syntes av nukleinsyror, bildning av ATP, enzymfunktion. Upplagrad i skelettet. Reabsorberas i njurtubuli (stimuleras av D-vitamin.

Cl- - balansen Den mest förekommande anjonen i ECF. Absorberas med Na+ i tarm och njurar. Förluster med urin, svett.

Vad är pH? Vätejonkoncentrationen är runt 0,1 mikromolar (= 0,0000001 M)! Små tal och stora tal är besvärliga att arbeta med. Logaritmer gör stora och små tal praktiska. -log [H+] = pH När pH går upp, så går [H+] ner – det blir mer basiskt (= mera alkaliskt). När pH går ner, så går [H+] upp – det blir surare.

27-5 Syra-basbalansen – viktigt för homeostasen Normalt pH i ECF: 7,35-7,45. < 7,35: Acidos. >7,45: Alkalos. Man överlever knappast pH <6,6 eller >7,7! Acidos leder till CNS-påverkan, hjärtsvikt, perifer vasodilatation. Alkalos leder till kramper, CNS-påverkan.

Kroppens syror 1. Flyktiga syror – kan vädras ut: Kolsyra (beroende av karbanhydras i erytrocyter, leverceller, njurceller, parietalceller). PCO2 är den viktigaste faktorn som påverkar pH i vävnaderna. 2. Fixa syror – kan inte vädras ut. Svavelsyra, fosforsyra från aminosyrametabolismen och vid nedbrytning av fosfolipider och nukleinsyror. 3. Organiska syror (mjölksyra, ketonkroppar).

Kroppen klarar tillfälliga förändringar i vätejonkoncentrationen genom sina buffertsystem

Vad är en buffert? En buffert binder vätejoner eller frisätter vätejoner för att hålla omgivningens pH konstant trots förändringar i syramängden.

Extracellulära buffertsystem Viktigast är kolsyra-bikarbonat-bufferten.

Intracellulära buffertsystem Viktigaste är fosfatbuffert och intracellulära proteiner.

Fig. 27-9

27-6 Respiratorisk acidos/alkalos pH-förändring som beror på andningen. ”Botas” av att njurarna utsöndrar överskottet via tubuluscellerna.

Metabolisk acidos/alkalos pH-förändring som inte beror på andningen (utan t.ex. p.g.a. bildningen av sura produkter, vid njursjukdom eller diabetes). ”Botas” av att lungorna vädrar ut mer syra. Detta styrs av de centrala kemoreceptorerna som svarar på CO2-halten i blodet.