Källkritik Källa – är det som finns kvar av det förflutna, det som används som en källa till det förflutna. Historisk litteratur – är framställningar som åberopar källor och som sammanställt innehållet i källor och dragit slutsatser om historien. Det handlar oftast om uppsatser, avhandlingar och vetenskapliga artiklar. Det funktionella källbegreppet: Det är frågeställningen som avgör vad som är en källa.
Källkritik: Steg 1 – Identifikation (är en yttre kritik och svarar på frågorna – när, var/vem och varför tillkom källan) Man fastställer: 1. Källans äkthet 2. Det sammanhang källan tillkommit i 3. Källans funktion i detta sammanhang En korrekt identifikation avgör vad källan kan användas till.
Berättelsekritik Om det är en berättande källa – utsätt den för berättelsekritik. 1. Närhetskriteriet – så nära som möjligt i tid och rum. Förstahandsvittne? 2. Tendenskritik: Är källan tillkommen i en viss avsikt? Är den vinklad? Värdeladdade ord? Helst ska källan vara tendensfri i den aspekten som man undersöker.
Berättelsekritik, forts. 3. Beroendekritik – bygger källan i sin tur på en annan berättelse? Föredra primära källor. I idealfallet har man minst två samtida, tendensfria och oberoende berättelser för att slå fast ett sakförhållande.
Historikerns roll I verkligheten har historikern fri bevisprövning men måste motivera sina ställningstaganden. Källkritiken är viktig men säger inget om hur historikern ska tolka källan.