Pezhman Keshavarz Scengymnasiet Pezhman Pars, Sthlm gymnasium för scenkonst, Skärholmen –

I den antika världen var Medelhavet centrum. Här skapade greker och romare en kultur som kom att utgöra ett bestående arv till eftervärlden. Det var grekerna som lade grunden till såväl demokratin som filosofin och de tog det första steget mot den moderna vetenskapen. Deras konst och litteratur kom att forma de estetiska idealen för århundraden framöver. I det romerska imperiet levde den grekiska kulturen vidare, men romarna skapade också själva nya traditioner. De förmedlade en rättsuppfattning på vilken flera europeiska länder har byggt sin lagstiftning. Det var i romarnas rike som kristendomen utvecklades och gav människan en ny syn på sig själv och sin tillvaro, en syn som skulle dominera den europeiska idé- och kulturvärlden under medeltidens tusen år.

Grekerna influerades av de andra kulturerna runt Medelhavet men den idéhistoriska utvecklingen visar en hög grad av självständighet. Inom filosofi och vetenskap utvecklade grekerna ett tänkande som var mer fritt från religiöst inflytande och de skapade ett politiskt system som byggde på demokrati istället för underkastelse.

Grekerna var de första som inte nöjde sig med en religiös eller mytologisk förklaring (till skillnad mot egyptierna) till varför vår jord ser ut som den gör. Genom att använda sitt förnuft och iakttagelser istället för att förlita sig på gamla invanda föreställningar, tog grekerna det första steget mot den moderna vetenskapen. Detta nya förhållningssätt kan ses som revolutionerande. Det var inte längre bara präster som förklarade hur världen såg ut och de nya förklaringar man gav var inte längre religiösa. Grekerna kallade det nya synsättet för filosofi: kärlek till vishet.

Naturfilosoferna I Jonien, på nuvarande Turkiets västra kust kom grekerna i kontakt med tänkare från Mellanöstern och man utbytte idéer. De första filosoferna ville hitta förnuftiga förklaringar till jordens skapelse och naturens uppbyggnad, de kallas därför naturfilosofer. Naturfilosoferna tänkte sig att allting på jorden hade uppstått ut ett enda s.k. urämne, som kunde vara eld, vatten, jord eller luft. Naturfilosoferna var också övertygade om att jorden var universums medelpunkt, de hade alltså en geocentrisk världsbild. De ansåg att universum hade uppstått på ett mekaniskt sätt, utan gudars inblandning. Dessa tankegångar utvecklades senare på olika sätt. Under 400-talet f.Kr försköts filosofernas intresse från frågan om alltings uppkomst till samhälls- och moralfrågor. Då ifrågasattes många åsikter som tidigare ansetts självklara. Var det så säkert att de lagar man fått från förfäderna var de bästa? Måste man inte tänka efter själv och skapa nya lagar för nya tider? Måste man överhuvudtaget ha laget? Dessa kritiska tankegångar fördes fram av folk som kallades sofister, vishetslärare. De ansåg alltså att det inte finns någon objektiv sanning som gäller för alla och därför finns det inte skillnad mellan gott och ont, rätt och fel. Sofisterna

Det fanns dom som var i motsatt åsikt i förhållande till sofisterna. En av dom var Sokrates. Han ställdes inför rätta år 399 f.Kr för att ”han fördärvar ungdomen och inte tror på statens gudar utan inför andra och nya gudar” för att citera anklagelsen. Sokrates ansåg att det absolut finns en oföränderlig uppfattning om vad som är sant, rätt, gott och skönt och därför finns det en moral som gäller för alla och inte är beroende av våra uppfattningar utan är höjda över vårt tyckande. Han ansåg att var och en måste lyssna till sitt inre för att få insikt om vad som är rätt och orätt, och det genom samtal och diskussioner. När människor ifrågasatte och tänkte efter lyssnade de till sin inre röst och kom då fram till de rätta moraliska värderingarna.

Sokrates främsta elev, Platon, byggde en omfattande teori om hur verkligheten är beskaffad, som kallas idéläran. Precis som sin lärare ansåg Platon att de moraliska begreppen alltid är och förblir desamma. Enligt honom beror det på att de finns i en värld för sig. Han ansåg att det föränderliga verklighet vi upplever, sinnesvärlden, bara är en blek kopia av en högre verklighet, idévärlden. Varje ting som finns i vår värld har en perfekt förebild i denna andra värld. Sådana förebilder består enligt Platon inte av materia utan av evig och oföränderlig ande. Därmed kan de inte förändras och utplånas utan är outslitliga mönster för ständigt nya exemplar av tingen i vår värld. Denna fullkomliga värld kan vi inte se, men, i bästa fall, ana med hjälp av vårt förnuft.

I den värld vi kan uppfatta med våra sinnen, sinnevärlden, ser olika exempel av samma ting, t.ex. stolar, tämligen likadan ut. Enligt Platon beror det på att den materia de består av mer eller mindre väl efterbildar stolens idé, den perfekta stolen i idévärlden. Platon ansåg också att kroppen tillhör sinnesvärlden och är förgänglig (dödlig) men att själen är odödlig och har sitt ursprung i idévärlden. Enligt Platon har den odödliga själen tidigare vistats i idévärlden och då sett alla idéerna. Vid färden till sinnevärlden glömmer visserligen själarna bort vad de sett, men en del minnesrester blir kvar. Riktig kunskap består i att vi genom sinnevärldens ting återupplivar minnet av idévärldens idéer. Denna uppdelning i kropp och själv återkommer senare i kristendomen.

Aristoteles var elev till Platon och blev själv lärare till Alexander den store. I motsats till sin lärare ansåg Aristoteles att det är den synliga världen som ger oss värdefull kunskap om världen och om oss själva. Men han höll med Platon om att det finns egenskaper som är gemensamma för alla ting som är av samma slag. Alla stolar måste ha ben, sittyta för en person och ryggstöd, annars vore de inte stolar. Aristoteles använde ordet form för de karakteristiska egenskaper som göra varje ting till vad det är. Men han ansåg inte att det finns en särskild värd för formerna. Formerna finns här i vår värld, förenade med materia som då får formens egenskaper och blir stolar, uppfattar vi snart vad som är deras gemensamma form och då vet vi vad en stol är för något. Själen behöver inte ha sett formen i en annan värld. Aristoteles tilltro till våra sinnens förmåga att ge oss kunskap om vår värld fick honom att ägna sig åt stora systematiska undersökningar i olika ämnen, främst geografi, biologi, litteratur och statskunskap.

Under antiken fanns det ett nära samband mellan kultur, religion, filosofi och politik. Både för grekerna och romarna fungerade kulturen som en sammanhållande enhet, i Grekland för ett geografiskt splittrat folk, i Rom för en heterogen befolkning i ett stort rike. Ett gemensamt språk och en gemensam litteratur och religiös kult bidrog till en känsla av samhörighet. Man delade kulturarv och betraktade sig som grek respektive romare oavsett var man bodde.

Vi är alla bekanta med olika typer av litteratur: romaner, dikter, teaterpjäser, facklitteratur inom skilda ämnen. Varje sådan typ eller genre, som man ofta säger, har sina speciella kännetecken. Denna genreindelning har sina rötter i antikens Grekland. Där räknade man med tre genrer; epik, lyrik och dramatik.

Den klassiska antika litteraturen, och därmed den västerländska, inleds med de båda verk som sedan antiken förknippas med Homeros namn: Iliaden och Odyssén, två epos, dvs berättande diktverk. Iliaden handlar om 51 dagar mot slutet av ett tio år långt krig mellan greker och trojaner utanför staden Troja (som låg på Turkiets västkust och hette Ilion på grekiska). I vrede över en oförrätt som grekernas befälhavare tillfogat honom drar sig deras främste hjälte, Akilles, ur striden. Men när hans bäste vän dödas, tar han åter upp sina vapen och dräper i envig trojanernas främste kämpe, Hektor. I skildringen av dessa 51 dagar ryms så många tillbakablickar att Iliaden täcker huvudhandlingen i det långa kriget. Odysséen skildrar hur Odysseus, den mest förslagne av hjältarna, lyckas ta sig hem från Troja efter tio år av strapatser och äventyr ute på haven. Det är bland annat tack vare Homers som vi känner till den grekiska mytologin. Hans verk kom att ända in i 1700-talet vara verseposet när man skrev om stora hjältar och ärofulla bragder.

Ordet lyrik betyder ungefär ”till ackompanjemang av lyra”. Dikten framfördes alltså till strängistrumentet. På 600-talet f.Kr framträder diktare som skriver om sin egen livssituation, om sina sorger och sina förhoppningar. I stället för den objektiva, distanserade stilen i Homeros verk möter vi ett subjektivt berättande, där författaren skildrar sina egna känslor och upplevelser. En av dessa diktare hette Sapfo, troligtvis den första kvinnliga poeten. Hennes kärleksdikter som är både kroppsliga och sinnliga ses fortfarande som en av de främsta kärlekslyrikerna genom tiderna.

Plötsligt framstår han som en gudars like – just som han ska sätta sig mitt emot dig, alldeles intill, och han hör dig viska ömt och förälskat brista ut i skratt – men i mig slår hjärtat bultande som ville det spränga bröstet; möter jag din blick en sekund, går rösten genast förlorad, tungan vägrar lyda, den fina elden går som en signal genom hud och nerver, allting suddas ut för min syn, jag hör hur öronen susar, kallsvett bryter fram och en häftig skälvning griper mig till slut när jag känner färgen vika från min kind – jag blir själv med ens en döendes like.

En fest som hölls till fruktbarhets- och vinguden Dionysos ära. Under dessa fester sjöngs hyllningskörer till gudens ära. Körens ledare förde då en dialog med resten av kören. Snart blev körledarens partier längre och han började dessutom agera och gestalta olika roller. Dramat var fött. För mer om Antikens teater, se på VHS-filmen teatern och de klassiska dramerna.

Kultur- och idéhistoria, Eva Nord, Liber, [Stockholm 2009] Idéer och skapande – Kulturhistoria för gymnasiet, Lars-Göran Alm, Natur och Kultur, [Örebro 2004]