Internationell Utblick

En presentation över ämnet: "Internationell Utblick"— Presentationens avskrift:

1 Internationell Utblick

2 Internationella Miljööverenskommelser och Initiativ

3 Helsingforskonventionen
Egentliga Östersjön Kattegatt Bottenhavet Bottenviken Finska viken Rigabukten Danska sundet Skydd av Östersjön Mål - halvering av antropogent kväve från 1985 års nivå (genom rekommendationer till ländernas regeringar) Helsingforskonventionen kom till för att skydda Östersjöns vattenmiljö genom internationella överenskommelser som täcker alla typer av föroreningar från både land, sjöfart och flyg. Konventionen signerades 1974 av länderna runt Östersjön. En ny konvention signerades 1992 av de tidigare signatärerna samt av EG (numera EU). Det styrande organet är Helsingforskommissionen även kallad HELCOM. Fördragsslutande parter till HELCOM är för närvarande Danmark, Estland, EU, Finland, Tyskland, Lettland, Litauen, Polen, Ryssland och Sverige. Helsingforskommissionen sammanträder årligen. I vissa fall sker det på ministernivå. De beslut som fattas av kommissionen fattas enhälligt och är rekommendationer till regeringarna ifråga. Medlemsländerna förväntas att införliva dessa rekommendationer i den nationella lagstiftningen. Ordförandeskapet i kommissionen växlar mellan medlemsländerna vart annat år i alfabetisk ordning utifrån deras engelska namn. Kommissionen består av fyra kommittéer och en implementeringsgrupp. Dessutom finns det arbetsgrupper och projekt kopplade till det arbete som utförs i kommittéerna.  Exempel på rekommendationer från HELCOM rörande växtnäringsämnen är skyddszoner längs känsliga vattendrag, förbättrad kapacitet och täckning av gödsellager, miljökontroll av större djurenheter, åtgärder för minskning ammoniakförluster från husdjursproduktion, nedbrukning av stallgödsel, ökad utnyttjande av växtnäring i stallgödsel, vinterbevuxen mark, fånggrödor. Ytterligare finns rekommendationer för hur miljöeffekterna ska mätas. Målet med dessa åtgärder är bl.a. att halvera utsläppen av antropogent (människoorsakat) kväve med 50 % från nivån i 1985.  Länkar (Informationssite om Helsingforskonventionen – film kan beställas) Karta: REKO faktabok

4 Oslo-Paris Konventionen
mål -att bevara och skydda de marina ekosystemen i Nordsjön och Nordostatlanten (t.ex. halvering av antropogent kväve och fosfor från 1985 års nivå ) Oslo-Paris-konventionen har som mål att bevara och skydda de marina ekosystemen i Nordsjön och Nordostatlanten samt, där det är möjligt, även återställa marina områden som är negativt påverkade av föroreningar. Konventionen öppnades för anslutning den 22 september 1992 och var en sammanslagning och fortsättning på de tidigare Oslokonventionen och Pariskonventionen. Oslo-Paris-konventionen har skrivits under av Belgien, Danmark, EU-kommissionen, Finland, Frankrike, Tyskland, Island, Irland, Luxembourg, Nederländerna, Norge, Portugal, Spanien, Sverige, Schweiz, och Storbritannien. Oslokommissionen bildades 1972 (Oslokonventionen började gälla den 6 april 1974) och dess uppgift var ursprungligen att reglera kontrollen av dumpning av avfall i den marina miljön. Sedan 1995 är all dumpning av industriavfall förbjuden. Slam får inte dumpas efter 1998. Pariskommissionen bildades 1974 (Pariskonventionen började gälla den 6 maj 1978) för att administrera konventionen för skydd av föroreningar till havet från atmosfären och landbaserade källor. Ett av reduktionsmålen under Pariskonventionen är, att i områden där direkt eller indirekt förorening kan förväntas, substantiellt minska användningen (i storleksordningen 50 %) av kväve och fosfor från nivån i 1985. Övriga rekommendationer inom lantbruksområdet i Oslo-Paris-konventionen gäller ammoniak avdunstning, kväveurlakning, fosforförluster och spill från lantbruket. Rekommendation ställs också om kontinuerlig beräkning av näringsbalanser i lantbruket. Länkar (Informationssite om Oslo-Paris-konventionen) Karta: OSPAR kommissionen

5 Nordsjösamarbetet Samarbete mellan regionala myndigheter
Nordsjösamarbetet, aktivt sedan 1984, där olika målsättningar och gemensamma åtgärder har framtagits i samband med de såkallade Nordsjökonferenserna. Tanken bakom detta samarbete är att förstärka och effektivisera implementeringen av redan gällande internationella överenskommelser för att skydda Nordsjön. Samarbetet sker inte enbart på statlig nivå, även mellanstatliga organisationer och NGOer (Non Governmental Organisations/Icke Statliga Organisationer) är aktiva. Nordsjökommissionen verkar genom att samarbeta med och påverka nationella politiker och de 71 regionala myndigheter som direkte eller indirekte är medlemmar. Kommissionen följar upp på de åtaganden som har överenskommits på Nordsjökonferenserna. Resultaten av Nordsjökonferenserna har bl.a. varit identifikation av övergödslade vattenområden, överenskommelse att sätta maximala värden på tillåten växtnäringstillförsel för en given gröda, mål för växtnäringsreduktion, förlängning av målen för växtnäringsreduktion. Samarbete mellan regionala myndigheter Påverka politiker Åtagande vid Nordsjökonferenserna

6 Barcelona Konventionen -Åtgärdsplanen För Medelhavet
Bedöma och förhindra förorening Hjälp vid nationella miljömål Eliminera fosforutsläpp Åtgärdsprogram för Medelhavet och Barcelonakonventionen 1975 antog Medelhavsländerna och nuvarande EU en handlingsplan för Medelhavet (Mediterranean Action Plan, Map) och 1976 konventionen om skydd av Medelhavet mot förorening (Barcelonakonventionen). Huvudsyftena med Map var bl.a. att bistå Medelhavsstaterna att bedöma och förhindra förorening av havet och att formulera deras nationella miljöpolitik. Krav på elimineringen av fosforförluster till havet är bland de mål som påverkar lantbruket. Länkar (Informationssite om åtgärdsprogram för Medelhavet)

7 Nitratdirektivet Länder ska: Utpeka känsliga landområden och
Utarbeta åtgärdsplaner för känsliga områden Regler för spridning och lagring av stallgödsel Upprätta övervakningssystem och kontrollera effekten av åtgärderna Utarbeta riktlinjer för god jordbrukarsed Identifiera känsliga vattenområden och skydda grundvatten, söt ytvatten m.m. EU har ett gemensamt nitratdirektiv sedan 1991 (trädde i kraft 1993) som syftar till att minska föroreningen av vatten med nitrat från jordbruket. Under Nitratdirektivet ställs diverse minimikrav till medlemsländerna. Varje medlemsland ska vart fjärde år utpeka känsliga landområden som kan ha stor miljöpåverkan på vatten enligt de kriterier som anges i direktivet. Inom de känsliga landområdena ska upprättas handlingsplaner för at minska kväveläckaget och ett övervakningssystem för att kontrollera effekten av åtgärderna. Härunder ska införas regler för: Tidpunkter för användningen av olika gödselmedel Uppbevaringskapacitet för husdjursgödsel Begränsning av gödseltillförsel enligt god jordbrukarsed och under hänsyn till det givna områdets karakteristika. Den enda preciseringen i nitratdirektivet är dock att högsta tillåtna tillförsel av kväve från stallgödsel är 170 kg N/ha och år. Varje medlemsstat ska utarbeta riktlinjer för god jordbrukarsed. Riktlinjerna är obligatoriska inom utpekade känsliga landområden men kan tillämpas på frivillig basis av brukare utanför dessa. Enligt direktivet bör riktlinjer för god jordbrukarsed omfatta följande områden: Enligt nitratdirektivet ska varje medlemsland förteckna de vatten som är förorenade eller som kan bli det om åtgärder enligt åtgärdsprogrammet inte vidtas. Vattenområdena ska förtecknas med ledning av bl.a. följande: Om sött ytvatten som används eller ska användas för utvinning av dricksvatten har högre nitrathalt än 50 mg per liter. Enligt dricksvattendirektivet finns ett riktvärde på 25 mg per liter och en högsta gräns på 50 mg. Om grundvattnets nitrathalt överstiger 50 mg per liter eller kan komma att göra det om åtgärder enligt nitratdirektivet inte vidtas. Om naturliga sötvattensjöar, andra sötvattensamlingar, estuarier (områden utanför flodmynningar där sötvatten och saltvatten blandas), kustvatten och havsvatten är övergödda eller kan bli det om åtgärder inte vidtas enligt direktivet.

8 Länder får själva bestämma innehållet, dock bör definieras:
God Jordbrukarsed Länder får själva bestämma innehållet, dock bör definieras: Olämpliga tidsperioder för gödselspridning. Olämpligheten i att sprida på kuperade fält. Gödsel ska inte spridas på vattenmättad, tjälad eller snötäckt mark. Lämpliga spridningsmetoder nära vattendrag. Kapacitet och konstruktion av gödselvårdsanläggningar. Spridningsteknik för handels- och stallgödsel.

9 Integrerat skydd mot förorening och kontroll
Direktivet syftar till att undvika eller reducera förluster från industriella faciliteter till luft, vatten och mark Intensiv fjäderfä- eller svinproduktion i stor skala och förarbetning av animaliskt råmaterial ska kräva tillstånd Integrerat skydd mot förorening och kontroll Direktivet syftar till att undvika eller reducera förluster från industriella faciliteter till luft, vatten och mark. Direktivet omfattar både produktion och avfall och alla aktiviteter omfattade av direktivet måste inneha tillstånd. Intensiv fjäderfä- eller svinproduktion i stor skala och förarbetning av animaliskt råmaterial hör under direktivet

10 Slamdirektivet Syftar till att skydda marken vid användning av slam i lantbruket Undvika skadlig effekt på jord, vegetation, djur eller människa Direktivet stödjer användningen av slam i lantbruket, kravet är dock att slammet inte påverkar jordkvalité eller jordbruksprodukten negativt Slamdirektivet Direktivet syftar till att skydda marken vid användning av slam i lantbruket, således att ingen skadlig effekt fås på jord, vegetation, djur eller människa. Direktivet stödjer användningen av slam i lantbruket, kravet är dock att slammet inte påverkar jordkvalité eller jordbruksprodukten negativt.

11 Luftkvalité Göteborgsprotokollet
I generella mått ska de europeiska utsläppen i förhållanden till jämförelseårat 1990 minska med: Svavel 63% NOx 41% VOC 40% Ammoniak 17% Luftkvalité De första internationella initiativen togs genom konventionen om gränsöverskridande luftföroreningar, som omfattar alla länder i Europa samt USA och Kanada. Sedan konventionen undertecknades 1979 har den byggts på med en rad protokoll som fastställer bindande mål för utsläppsbegränsningar för olika föroreningar (SO2, NOx, VOCs, tungmetaller och POPs). I många fall innehåller protokollen också bindande åtgärder i form av t.ex. utsläppsnormer för kraftverk, industrier och motorfordon. I slutet av 1999 antogs det såkallade ”Göteborgsprotokollet för minskning av försurningen, övergödningen och det jordnära ozon” (länk I protokollet har maximala utsläppsvärden år 2010 antagits på vetenskaplig grund för svavel (SO2), kväveoxider (NOx), flyktiga organiska ämnen (VOC) och ammoniak (NH3). I generella mått ska de europeiska utsläppen i förhållanden till jämförelseåret 1990 minska med: Svavel 63%, NOx 41%, VOC 40% och ammoniak 17%. Protokollet har dock även fastställda värden för enstaka anläggningar och transportmedel. Speciellt kravet på minskade ammoniakutsläpp påverkar jordbruket. I samband med protokollet finns även dokument som specificerar teknik och ekonomiska styrmedel som kan användas för att uppnå kraven i protokollet. För försurning är det långsiktiga miljömålet - både i konventionen och EU - att den kritiska belastningen inte ska överskridas någonstans. Men eftersom det anses svårt och dyrt att nå detta mål inom en nära framtid, är det de tillfälliga miljömål som mest kostnadseffektivt uppnås, som överenskommits i Göteborgsprotokollet. Innehållet i protokollet förväntas därför också reviderat år Ytterligare fastställs krav på utsläpp från transportmedel och enstaka anläggningar (vad menas med detta?)

12 Göteborgsprotokollet Reduktionskrav ammoniakemission till 2010
Utsläppsnivåer 1990 och krav om reduktion år 2010 enligt Göteborgsprotokollet. (Källa: P. De Clerq et al. ”Nutrient Management Legislation in European Countries”, 2001). Då EU-kommissionen inte tycker dessa krav är tillräckligt hårda för att uppnå tidigare uppsatta mål, kan reduktionsmålen inom EU stärkas genom ett nytt direktiv. Källa: P. De Clerq et al. ”Nutrient Management Legislation in European Countries”, 2001

13 Jämförande Statistik

14 Markanvändning inom EU Inkl. Norge
* främst betesmark Källa: FAO, 2001

15 Jordbruksarealen inom EU Inkl. Norge
* främst betesmark Källa: FAO, 2001

16 Grödfördelning Källa: FAO, 2001

17 Köttproduktion totalproduktion
Källa: FAO, 2001

18 Djurslags andel av total köttproduktion
Källa: FAO, 2001

19 kg per ha jordbruksmark inkl. permanent bete
Köttproduktion kg per ha jordbruksmark inkl. permanent bete Källa: FAO, 2001

20 Mjölkproduktion Totalt producerad
Källa: FAO, 2001

21 Mjölkproduktion kg producerad per ha jordbruksmark
Källa: FAO, 2001

22 Äggproduktion Äggproduktion i EU och Norge Källa: FAO, 2001

23 Äggproduktion kg per ha jordbruksmark Källa: FAO, 2001

24 Ammoniakavgång från djur Ammoniakavgång per djurenhet i några länder i Europa 1993
Ammoniakavgång, kg/djurenhet och år 45 40 35 30 25 20 15 10 5 Sverige Danmark Finland Norge Polen Stor- brittanien Tyskland Neder- länderna Frankrike Källa: Reko Fakta avsnitt fig 31 sid 43