Cement, brädor, reglar, spik osv. För att bygga ett hus måste man veta hur olika material fungerar i olika funktioner. Det blir ju inte så himla bra om man gör taket av glas eller fönstren av betong. När vi ska bygga meningar är det på samma sätt; man måste veta lite om materialen man har att tillgå.

Den första kategori som vi lär oss som små barn är benämningar på saker. Mamma pekar och vi lär oss säga efter: mamma, lampa, kisse, vovve, tröja, bil etc. Vi kallar den här ”ordhögen”, eller materialet, för Substantiv.

Att det finns olika undergrupper och att det finns bestämd och obestämd form och att de kan stå i plural vet du säkert redan. Däremot vet du kanske inte att substantivet tar dubbel bestämd form om det finns ett adjektiv framför. Jag tar den gröna tröjan. Han köpte det röda täcket. Hon kastade de gamla skorna. Observera! De här ”bestämda artiklarna” som man kan jämföra med engelskans the får inte förväxlas med det personliga pronomenet de eller dem!

Adjektiv är det material som vi lär oss härnäst Adjektiv är det material som vi lär oss härnäst. Som ettåringar kommer vi på hur världen fungerar: *Mamma snäll, docka dum, kisse rädd etc. Adjektiven beskriver hur någon eller någonting är. De böjs efter sitt huvudord, alltså det ord de berättar om, oavsett var i satsen de står. En snäll flicka/flickan är snäll Ett dumt problem/problemet är dumt Många rädda barn/barnen är rädda

Bestämd form innebär alltid samma ändelse som plural. Den snälla flickan Det dumma problemet De rädda barnen Adjektiven kan kompareras; om de är korta så görs det med -are och -ast men om de är längre så använder man mer och mest. Några oregelbundna finns också.

Så småningom kommer vi på att världen är föränderlig och då kommer verben: Kisse sover. Pippi sjunger etc. Vi lär oss beskriva den aktivitet vi ser. Vi lär oss också uppmana till aktivitet: Mamma läsa!! Vi vill höra en berättelse, litteraturintresset vaknar  Verben beskriver alltså aktiviteter: hoppa, springa, studera, älska, hata, dö etc.

Verben är det mest mångfasetterade materialet av alla för man kan trixa med det så det blir användbart i många funktioner. Vi får dela upp tankarna kring det lite. Modus talar man om tre; indikativ, imperativ och konjunktiv.

Indikativ är det normala, det modus som bara beskriver något som är. Han bygger ett hus. Imperativ är det befallande moduset. Bygg ett hus åt mig! Stäng dörren! Som du ser använder man här verbets grundform, eller stam som en del kallar det.

Konjunktiv har vi inte kvar i svenskan mer är enstaka ord Konjunktiv har vi inte kvar i svenskan mer är enstaka ord. Franska, spanska och många andra språk har det däremot och detta modus uttrycker en dröm eller önskan, något som inte är. Om jag vore ung igen skulle jag bli agronom. Om jag bleve bjuden skulle jag gå dit. Om jag finge för min mamma så skulle jag…..

Numera använder man imperfektformen även för att uttrycka en önskan, eller skulle plus infinitivformen. Om jag vann pengar skulle jag köpa ett hus i Grekland. Om jag skulle vinna pengar så skulle jag bjuda på fest.

Verbet fungerar som en beskrivning av en aktivitet när det står i tempusen (tidsformerna) presens, imperfekt, perfekt/pluskvamperfekt (formen kallas supinum) och futurum. Det utgör också en beskrivning av en aktivitet ihop med ett hjälpverb, måste, vill, kan etc.

Presens Perfekt Imperfekt Pluskvamperfekt Futurum Han arbetar Han har arbetat Han arbetade Han hade arbetat Han ska arbeta Han stänger Han köper Han har stängt Han har köpt Han stängde Han köpte Han hade stängt Han hade köpt Han ska stänga Han ska köpa De tror det De har trott det Han trodde det Han hade trott det Han ska tro det De skär ost De har skurit ost De skar ost De hade skurit ost De ska skära ost

Observera! I tabellen på föregående sida ser du formerna ordnade efter hur de används. Skriver du i presens och vill markera att olika aktiviteter har ett inbördes tidsförhållande använder du perfekt. Skriver du däremot om något som hände i dåtid och vill göra samma sak använder du pluskvamperfekt. Jag har städat färdigt så nu åker vi. När jag hade städat färdigt åkte vi.

Lite rolig är halländskan för här säger man inte skrivit utan skrevet, vilket låter lite speciellt i andras öron. Visserligen är inte prosodin densamma men substantivet skrevet!  Bjuder man sen någon på fest får man svaret: Ja, det hade varit jättetrevligt! Som östgöte väntar man sig ett men som fortsättning, eftersom vi skulle använda verbformen ska bli, men det betyder: Ja tack, vi kommer.

Det lilla barnet som upptäcker världen säger att han/hon skar sig och alla tycker hon är duktig. När han/hon sen blir äldre säger han/hon *skärde! Oj då, vad har hänt? Jo, barnet har lärt sig böjningsmönstren och övergeneraliserar. Det ordnar sig så småningom.

Verbets infinitivform kan fungera på samma sätt som ett substantiv: Att dansa är underbart. Jag gillar att skriva. Notera att det ofta finns en betydelseskillnad gentemot motsvarande substantiv. Dans är underbart, betyder inte att man själv gillar att dansa, utan kanske att titta på dansföreställningar.

Ett gråtande barn ringde på min dörr. En leende kvinna öppnade dörren. Verbens participformer kallas i en del grammatikor för verbaladjektiv, med all rätt, för man använder formerna som om de vore adjektiv. Presens particip kan på svenska nästan bara stå som bestämning till och före ett substantiv. Ett gråtande barn ringde på min dörr. En leende kvinna öppnade dörren. Undantagna är vissa uttryck. Hon kom gående längs stigen. Hon kom leende ut från chefens kontor.

På engelska kan man även använda formen (-ing) som komplement till ett verb, men det kan man inte på svenska. Där använder vi vanliga verbformer istället. *Barnet är gråtande = Barnet gråter. *Barnet var gråtande =Barnet grät. *Barnet hade varit gråtande länge =Barnet hade gråtit länge.

Perfekt particip däremot kan stå som direkt bestämning och som verbkomplement. Ett handskrivet brev är ovanligt idag. Brevet var handskrivet, vilket är ovanligt idag. Många annonserar efter sina bortsprungna katter. Övergivna katter driver omkring på hösten.

När man jämför olika språk kan man se att de löser problemet antingen genom en participform eller med en relativbisats. Den bortsprungna hunden kom hem igen. Hunden som sprungit bort kom hem igen. De besökte sina nyinflyttade släktingar. De besökte sina släktingar som just flyttat in. I dagstidningar är frekvensen particip hög eftersom den spar spaltutrymme.

Med substantiv, adjektiv och verb kan vi berätta att någon, som är på ett visst sätt gör något med någon som också kan vara på ett visst sätt. Varför gör han det då? Och när, hur och var gör han det?

Precis som när vi bygger hus kan vi bygga golv, väggar och tak, men till fönster behöver vi ett specialmaterial, och när vi bygger meningar behöver vi materialet Adverb för att besvara frågorna ovan. Adverben svarar alltså på frågorna när, var, hur, varför, hur mycket, hur länge och hur ofta en aktivitet äger rum. idag, hemma, fort, därför, lite, länge, ideligen. Vi har också sådana adverb som påverkat en hel sats. inte, vanligen, givetvis etc.

För att binda ihop satser använder vi konjunktioner; samordnande för att binda ihop lika satser och underordnande för att binda en bisats till en huvudsats. Man kan se huvudsatserna som lok och bisatserna som vagnar för bisatserna kan inte agera ensamma. De samordnande konjunktionerna är lika många som handens fingrar och dem lär man sig utantill. Och, eller, men, utan, ty, för. Alla andra konjunktioner är underordnande. Vi återkommer till dem när vi talar om funktioner.

Pronomen har vi också en stor hög av. De ersätter ett substantiv Pronomen har vi också en stor hög av. De ersätter ett substantiv. Dessa brukar inte vålla något problem förutom det relativa pronomenet vars och det reflexiva pronomenet sin. Många har missat det och skriver istället: *Pojken, som hans cykel blivit stulen, sprang till polisen. Det skall skrivas så här: Pojken, vars cykel blivit stulen, sprang till polisen.

Alla vet innebörden av meningen: Hon kammar sig. Subjektets aktivitet drabbar inte objektet utan går tillbaka till subjektet. Reflex har vi i mörkret för den återspeglar ljus. På samma sätt återspeglar ett reflexivt pronomen på subjektet.

Titta noga på följande meningar: Hon kör sin bil. Subjektet äger objektet! Hon kör hans bil. Subjektet har stulit objektet från en man!! Han köper blommor till sin fru. Frun blir glad och allt är frid och fröjd. Han köper blommor till hans fru. Han köper blommor till grannens fru och det blir krig!

Slutligen har vi ett material som hjälper oss definiera positioner och den högen kallas prepositioner. på, under, över, i, etc. Alla språk har inte prepositioner, utan markerar positionen med olika ändelser på substantivet. En sådan variant kallas kasussystem och exempelvis finskan har sexton kasus. Tur att man inte behöver lära sig det!

Räkneord är också en egen hög men lika okomplicerade som spik (Det var nog ingen bra liknelse förresten, för när jag ska sortera spik, när jag får ett anfall och städar makens snickarbod, hittar jag sällan flera av samma slag, suck!)

En liten översikt av materialen som vi kallar ordklasser:

Substantiv benämningar på saker, fenomen, tillstånd, namn Fungerar som subjekt, objekt, attribut med eller utan preposition och som adverbial med preposition. Adjektiv benämningar på egenskaper fungerar som attribut, predikatsfyllnad eller adverbial med ett –t Verb beskriver en aktivitet fungerar som predikat i formerna presens, imperfekt och supinum och som attribut eller predikatsfyllnad i participformerna Adverb beskriver var, när hur en aktivitet sker står alltid som adverbial i satsen Konjunktioner sammanbindare Pronomen ersätter ett substantiv se substantiv Prepositioner beskriver inbördes förhållande, position fungerar som adverbial eller attribut tillsammans med ett substantiv Räkneord Grundtal ordningstal Interjektioner läten (aj, oh, oj, oups etc.)