Njurar, hud & rörelseorganen Renar blodet Njurarna och urinvägarna är viktiga för att kroppen ska kunna rena blodet och göra sig av med ämnen som inte behövs, så kallade restprodukter. Restprodukterna lämnar kroppen med urinen. Den bildas i njurarna, transporteras genom urinledarna, samlas tillfälligt upp i urinblåsan och fortsätter ut genom urinröret.

Rikligt med blodkärl Varje njure är formad som en böna, 10–12 centimeter lång och väger ungefär 150 gram. Den inbuktande delen av njuren kallas njurporten, och härifrån utgår urinledaren. I njurporten passerar även blodkärl till och från njuren. Urinledarens första del är utvidgad, ser ut som en tratt och kallas njurbäckenet.

Många olika uppgifter Njurarnas viktigaste uppgift är att bilda urin och därmed göra sig av med restprodukter som kroppen inte behöver, exempelvis urinämne och gallfärgämnen. Även främmande ämnen som tillförts kroppen utsöndras med urinen, till exempel läkemedel. Njurarna reglerar också urinens volym, salthalt och surhetsgrad. Dessutom deltar njurarna i flera andra viktiga funktioner, däribland att bilda hormoner vara med och reglera blodtrycket stimulera röda blodkroppar att bildas aktivera vitamin D Artärerna som leder blod till njurarna kommer från bukpulsådern eller bukaorta. Venerna från njurarna tömmer blodet i nedre hålvenen. Eftersom njurarna arbetar hela tiden behöver de ständigt syre och näringsämnen. Så mycket som en fjärdedel av den blodvolym som hjärtat pumpar ut varje minut går till njurarna. Det innebär att cirka 1 500 liter blod passerar genom njurarna varje dygn.

Njurarnas uppbyggnad Om man tittar på ett tvärsnitt genom en njure ser man att den har olika färgskiftningar och mönster. Man brukar skilja mellan den yttre, ljusare barken och den inre, mörkare märgen. Märgen är uppdelad i 10-15 njurpyramider. Pyramidernas spetsar kallas papiller och har kontakt med njurbäckenet, urinledarens första utvidgade del.

Nefronet renar blodet Den lilla del i njuren som renar blodet och bildar urin kallas nefron. Nefronet består av en njurkropp, som är ett litet kärlnystan inneslutet i en dubbelväggig säck en njurkanal som är ett rörsystem omgivet av små blodkärl, så kallade kapillärer. Rörsystemet töms så småningom i njurbäckenet. Det finns ungefär en miljon nefron i varje njure. Njurkropparna ligger i barken, medan njurkanalerna finns i både barken och märgen.

Urinvägarna Till urinvägarna räknas urinledarna urinblåsan urinröret Urinvägarna är invändigt klädda med en slemhinna som är uppbyggd av ett speciellt slags celler, som kallas övergångsepitel. Epitelets tjocklek varierar beroende på hur utspänd väggen är.

Huden Kroppens största organ Huden är kroppens största organ, och den har en yta på nästan två kvadratmeter. Huden har många olika uppgifter. Den skyddar mot bland annat bakterier, virus, frätande ämnen och nötning hjälper till att hålla kroppstemperaturen på rätt nivå förhindrar att man förlorar för mycket vätska utsöndrar vatten och salter genom svettning och avdunstning lagrar vätska och fett skyddar kroppen mot skadlig ultraviolett strålning från solen bildar D-vitamin med solens hjälp, som behövs bland annat för att kroppen ska kunna ta upp kalcium till skelettet fungerar som ett stort sinnesorgan som kan känna kyla, värme, tryck, beröring och smärta signalerar till omgivningen, till exempel genom att rodna när man blir generad.

Hudens uppbyggnad Även om huden verkar väldigt tunn består den av flera lager av olika typer av vävnader. Hudens beståndsdelar är överhuden läderhuden underhuden.

Överhuden Överhuden är den yttersta synliga delen av huden. Tjockleken varierar på olika delar av kroppen. Hud som slits mycket, till exempel hand- och fotsulor, har tjock överhud. Den kan vara en millimeter tjock eller mer. Den övriga överhuden är 0,05-0,1 millimeter tjock. Tunnast hud finns på ögonlocken. Överhuden består av platta celler i flera skikt, så kallat flerskiktat plattepitel. De yttersta cellagren består av döda och förhornade celler, som kallas hornlager. Hornlagret gör att huden är motståndskraftig mot kemisk och mekanisk påverkan, till exempel nötning. Det förhindrar också att kroppen torkar ut. Hornlagret blir tjockare om det utsätts för nötning. Man kan till exempel få valkar på händerna efter hårt arbete.

Läderhuden Läderhuden ligger under överhuden. Läderhuden är mellan en halv och tre millimeter tjock, och den är tjockast på ryggen. Gränsen mellan de båda hudlagren är vågformad. Läderhuden består av bindväv, som innehåller rikligt med proteinfibrer av kollagen och elastin. Därför är läderhuden både stark och elastisk. Med åldern minskar antalet elastiska fibrer, och huden blir därför slapp och rynkig. Om man solar mycket förstörs en del av de elastiska fibrerna och huden åldras snabbare.

I läderhuden finns det gott om blodkärl som tillför syre och näringsämnen, och för bort restprodukter. Blodcirkulationen i läderhuden är också viktig för att kroppen ska hålla rätt temperatur. 

Underhuden Djupare ner i huden övergår läderhuden i underhuden. Det finns inte någon tydlig gräns mellan de här två hudlagren. Underhuden består av porös bindväv och många fettceller. Underhuden är 2-10 millimeter tjock hos en mager person, men kan vara ända upp till tio centimeter om man är tjock. Fettvävnaden i underhuden är värmeisolerande och stötdämpande. Den är dessutom en viktig fettreserv. Underhuden fungerar också som ett vätskeförråd eftersom den porösa vävnaden innehåller mycket vävnadsvätska.

Naglar, hår och körtlar räknas till huden På fingertopparna och tårna bildas naglar från nagelroten, som ligger i ett veck av överhuden. Cellerna i nagelroten delas, och då växer nageln. En nagel växer ungefär 1-2 millimeter i veckan. Det är bara cellerna längst in vid roten som lever. När cellerna förskjuts framåt förhornas de och dör. Då bildas en nagel. Naglarna skyddar tå- och fingertopparna.

Hår Hårstrån växer ut från så kallade hårsäckar, som ligger i läderhuden. Celler i hårsäckens botten delas och skjuts uppåt, samtidigt som de förhornas och dör. Det mesta av håret består alltså av döda celler. Ett hårstrå bildas på liknande sätt som en nagel. En liten muskel sitter fast i hårsäcken. Muskeln kan inte styras av viljan. När man fryser eller blir rädd drar muskeln ihop sig. Då reser sig hårstrået och huden blir knottrig. Man brukar säga att man får gåshud.

Talgkörtlar Talgkörtlarna finns i läderhuden. Körtlarna mynnar högt upp i hårsäckarna eller direkt på hudens yta. Talgkörtlarnas sekret innehåller mycket fett. Sekretet följer med hårstråna upp till hudytan och gör den mjuk, smidig och vattenavvisande. Körtlarnas sekret innehåller ämnen som motverkar bakterietillväxt. Svettkörtlar Svettkörtlarna ligger djupt ner i läderhuden eller i underhuden. Körtlarna består av ett långt rör som har rullats ihop till ett nystan. Körtlarna mynnar på hudytan där svetten töms ut. Svett innehåller vatten och salter. Om man svettas mycket är det viktigt att inte bara ersätta vätskan, utan även salterna. Svettningen hjälper till att hålla kroppens temperatur på rätt nivå. När man svettas kyls kroppen av snabbare.

Bröstkörtlar I underhudsfettet i kvinnors bröst finns 15-20 mjölkkörtlar. Körtlarna har bildats från överhuden och mynnar på bröstvårtorna. Under puberteten stimuleras körtlarna av kvinnligt könshormon så att de börjar växa. Samtidigt ökar fettvävnaden i brösten. Om kvinnan senare blir gravid stimuleras körtlarna av ett annat hormon så att de börjar bilda mjölk.

Skelett och leder Flera hundra ben Vårt skelett är uppbyggt av drygt 200 ben. En del ben är stora, till exempel lårben och höftben. Andra ben är mycket små, som fingrarnas och tårnas ben. Allra minst är hörselbenen, som också räknas till skelettet. Några av benen rör sig i förhållande till varandra. Rörelserna sker i leder, som även är viktiga för att hålla ihop bendelarna och ge skelettet stadga. Fogar kallas förbindelser mellan ben där det inte sker några, eller endast obetydliga, rörelser. Skallens ben är till exempel förenade med hjälp av fogar.

Stomme som skyddar Skelettet fungerar som en stomme för kroppen och håller den upprest. Det är också en viktig del i vår så kallade rörelseapparat genom att skelettdelarna fungerar som hävstänger för de muskler som fäster vid benen. När musklerna drar ihop sig och spänns uppkommer rörelser. Skelettet skyddar dessutom hjärnan och våra inre organ. Det fungerar också som ett förråd av mineraler, framför allt kalcium och fosfat. Det sker hela tiden ett utbyte mellan mineralerna i skelettet och de som finns lösta i blodet. Tack vare det kan koncentrationen i blodet hållas ganska jämn, även om vi får i oss mindre mängd mineraler med födan. Slutligen bildas blodet i den röda benmärg som finns i vissa delar av skelettet.

Skelettet liknar armerad betong Skelettet är uppbyggt av benvävnad, som är en typ av stödjevävnad. Benvävnaden innehåller mycket kollagenfibrer av protein som ger böj- och draghållfasthet, och kalciumkristaller som gör benet hårt. Uppbyggnaden liknar armerad betong. Benen består både av kompakt och svampaktig benvävnad. I det kompakta benet finns ett nätverk av kanaler där blodkärl, nerver och lymfkärl går. Benen bryts hela tiden ner och nybildas. I benen finns också kroppens förråd av mineraler som exempelvis kalcium, fosfat och magnesium.

Inuti benen finns benmärg Benmärgen i den svampaktiga benvävnaden kan antingen vara gul eller röd. Den gula benmärgen innehåller mest fett. I den röda benmärgen bildas röda blodkroppar. Röd benmärg finns hos vuxna i bröstbenet, höftbenskammarna och i rörbenens ändar. Övriga hålrum i benen innehåller gul benmärg. Varje ben omges av en tunn bindvävshinna som kallas benhinna. Den innehåller blodkärl och nerver. Kärlen når även in i själva benvävnaden. Från blodkärlen får benvävnaden syre och näring. På grund av nerverna är benhinnan mycket känslig för smärta.

Tre olika typer av ben Skelettets ben kan vara av olika typer: Rörben kallas de långa och smala skelettdelar som finns i armar och ben. Stora rörben är delvis ihåliga inuti. Ändarna är täckta av broskvävnad så att benen lätt kan röra sig mot varandra i lederna. Tvärstrimmig skelettmuskulatur fäster vid rörbenen. När musklerna spänns uppstår rörelser i leden. Den kraft som utvecklas förstärks tack vare hävstångseffekten. Korta och oregelbundna ben finns bland annat i våra hand- och fotleder. Även ryggkotorna räknas till denna grupp. Platta ben bygger upp skallen. Även bröstbenet, revbenen, skulderbladen och höftbenen räknas till platta ben.

Skallen skyddar hjärnan Inuti ryggraden finns ryggmärgen Diskar gör ryggraden rörlig Mellan kotorna ligger mellankotsskivor, så kallade diskar. Diskarna består av en ring av broskvävnad med en geléaktig kärna. De är stötdämpande och underlättar ryggradens rörelser. Under dagen tyngs diskarna ihop något. Man kan därför vara någon centimeter kortare på kvällen än på morgonen. Bröstkorgen skyddar hjärta och lungor Bäckenet skyddar tarmar och urinblåsa

Ledernas uppbyggnad Skelettets ben hålls ihop med hjälp av leder. I lederna kan också benen röra sig mot varandra, vilket i sin tur gör att hela kroppen kan röra sig. I en led möts två eller flera ben. Den ena ledytan är oftast rundad och kallas ledhuvud. Den andra ledytan har formen av en grop och kallas ledpanna. Både ledhuvudet och ledpannan täcks av brosk. Brosket är hårt och glatt och gör att ytorna tål slitage bättre och lätt kan glida mot varandra. Mellan ledpannan och ledhuvudet finns en tunn spalt som kallas ledspringa. I ledspringan finns en liten mängd ledvätska som fungerar som smörjmedel och minskar friktionen mellan benen ytterligare. Ledvätskan förser också ledbrosket med syre och näringsämnen. Leden omges av en bindvävshinna, ledkapsel. Kapseln sitter fast vid benen och omsluter hela leden. Ledkapseln är förstärkt på några ställen av ledband eller ligament, som är uppbyggda av stram bindväv. Ledbanden håller samman leden och förhindrar onormala rörelser i den.

Benändarna i leden är klädda med ledbrosk. Det gör dem slitstarka Benändarna i leden är klädda med ledbrosk. Det gör dem slitstarka. Runt leden finns en tät ledkapsel som innehåller ledvätska som smörjer leden. Ledbanden eller ligament håller ihop leden. 

Fyra olika typer av leder Alla leder ser inte lika ut och fungerar inte heller på samma sätt, trots att de är uppbyggda på nästan samma sätt. Man skiljer mellan fyra olika typer: Kulleder kan röras åt alla håll. De har ett ledhuvud som ser ut som en kula. Höftleden och axelleden är exempel på kulleder. Två-axlade leder kan röras i två mot varandra vinkelräta plan. Handleden kan till exempel både böjas framåt, bakåt och i sidled. Även tummens basled kan röras i två plan. Gångjärnsleder kan röras på samma sätt som gångjärnet på en dörr, det vill säga pendling fram och tillbaka, eller böjas och sträckas. Armbågsleden samt fingrarnas och tårnas leder är exempel på gångjärnsleder. Vridleder är mindre vanliga, men finns till exempel mellan strålbenet och armbågsbenet i underarmen. I en vridled kan benändarna bara vridas i förhållande till varandra.

Ryggradens leder Kotorna ledar mot varandra med hjälp av mellankotsskivorna eller diskar, som fungerar som ett slags ledhuvud. Leden mellan kotorna kallas planled. Den tillåter bara små glidrörelser. På varje ryggkota finns dessutom fyra benutskott som bildar leder tillsammans med motsvarande utskott på den intilliggande kotan. Rörligheten i var och en av dessa leder är små. Men eftersom ryggraden är så pass lång blir den totala rörligheten ganska stor. Ryggraden kan därför böjas framåt, bakåt, åt sidan och vridas. På bröstkotorna finns även ledytor för revbenen.

Slut Kom ihåg- det är COOLT att vara smart!